Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag satt mitt i mötet när min telefon ringde, jag tittade på skärmen och såg att det var Sarah. Snabbt svarade jag och hörde hur hon andades stressat. 

- Justin, det är Katie! skrek hon och jag blev stel i hela kroppen, man hörde hur Sarah sprang ocvh stannade. Sen hörde jag hur Sarah sa "Ta det lugnt katie". Jag ställde mig upp och sprang ut ur dörren. 

- Sarah, vad har hänt med Katie!? skrek jag. 

- Jag vet inte, hon bara ställde sig upp och sen fick hon ont i magen. Hon kan inte ens stå själv, snälla Justin. Kom! skrek hon och jag hoppade in i bilen och startade bilen och körde iväg till huset så snabbt som möjligt. 

- Jag är påväg, hur mår hon? sa jag oroligt och jag hörde hur Sarah pratade med Katie men jag hörde aldrig Katie säga något.

- Jag vet inte, hon pratar inte med mig.. Hon har bara en panik blick, sa hon och jag fick panik, jag måste få henne till sjukhuset så snabbt som möjligt. 

Jag såg huset och stannade bilen mitt ute i vägen och sprang in, Katie låg på soffan och höll sig för magen. Jag visste att något var fel imorse, hon åt ju inget och hon var riktigt trött! 

- Katie! skrek jag och sprang fram till henne, när jag såg hennes blick blev jag rädd, det såg ut som hon hade riktigt ont. 

- Sarah, ta bil nycklarna. Jag kommer ut med Katie! skrek jag och bärde upp Katie i min famn, jag pussade hennes panna.

- Allt kommer bli okej, viskade jag till henne, jag gick ut till bilen med Katie och la henne i baksätet och satte mig jämte henne.

Sarah började köra bilen, om något skulle hända med Katie eller barnet skulle jag ha skuldkänslor för att jag lämnade Katie. Jag skulle inte gått på mötet, jag skulle stannat hemma! 

*

Sarah stannade precis utanför ingången till sjukhuset. 

- Gå in, jag kommer sen, sa Sarah och jag nickade och gick ut ur bilen och bärde Katie in till sjukhuset, det var mycket folk  där och då skulle det vara mycket kö.

Jag gick till receptionen och tittade på sköterskan som tittade alvarligt på Katie men skakade på huvudet. 

- Snälla ta en kölapp , sa hon och jag kände hur adrelnalinet forsade genom mig, jag suckade och skakade på huvudet. 

- Hon är gravid och har riktigt ont i sin mage, kan du inte hjälpa till lite? sa jag till hon i receotionen men hon skakade på huvudet. 

- Det finns andra som också har ont i magen, sa hon och jag tittade på Katie som blundade av att hon hade ont, jag kände att jag började bli vattnig i ögonen och såg Sarah springa in genom ingången och tittade frågande på mig. Jag skakade på huvudet och hon suckade. 

- Vi betalar extra, sa hon och sköterskan log svagt mot henne och skulle precis säga något när det kom en doktor och tittade på Katie. 

- Ni kan komma här, sa han och jag kände hur lättad jag blev av att det fanns några på sjukhuset som var snälla. 

Jag la Katie på en säng och tittade på doktorn. 

- Hur länge har hon varit gravid? frågade han och jag tittade på Sarah som tittade på mig. 

- Hon själv tror att hon har varit det i 6 snart 7 veckor, sa Sarah och han nickade och undersökte Katie lite. Jag tittade spänt på han och när han tittade på mig så blev jag ännu en gång stel i hela min kropp. 

- Ni kan gå ut lite så undersöker jag henne ensam, sa han och jag ville säga emot men visste att det inte gjorde någon nytta. 

Jag och Sarah gick ut och satte oss på stolarna som var utanför rummet, jag tittade oroligt på Sarah som tittade oroligt på mig. 

- Tror du att barnet är okej? frågade Sarah och jag tittade ned på golvet och sen på henne igen. 

- Jag vet inte, sa jag och hon suckade och tittade ned på sina händer...

Efter en stund kom doktorn ut igen och log mot oss. 

- Katie är okej, sa han och jag ställde mig upp och tittade in och såg hur Katie satt upp och tittade ned i golvet. 

- Katie, sa jag tyst och gick fram till henne, Katie vände sig om och tittade på mig och log. Jag log också och satte mig jämte henne. 

- Är du okej? frågade jag henne och hon nickade och tog min hand, jag pussade henned panna och kramade om henne. 

- Är barnet okej? frågade Sarah och jag och Katie tittade bak på doktorn som log mot oss. 

- Barnet är helt okej, Katie är väldigt ung och det är hennes första barn. Hon är inte van vid vad graviditeten gör med henne kropp. sa han och jag tittade på Katie som log, jag skrattade och kramade om Katie igen...

---

 Kapitel 45 klart, vad tycker ni om det?