Meant To Be - A Justin Bieber Novel

- Är överaskning att se huset? frågade jag han och han skrattade och smekte min kind. 

- Jag har hyrt det inatt, vi ska sova här, sa han och jag tittade ned i marken och log svagt. Justin skrattade ännu en gång och kramade om mig. Jag besvarade den varma kramen och log mot han. 

- Kan vi inte gå in och kolla i det då? frågade jag och vände mig om så jag kunde se huset, Justin log och nickade. 

Jag log också och hörde ett svagt "pling", jag tittade runt mig och förstod att det var min mobil som pingade till. Jag skrattade åt mig själv och tog upp den ur min handväska och tittade på SMSet. Det var från Liam..

Jag läste om det många gånger innan jag egentligen fattade vad det stod.. Va? 

- Katie, vad är det? frågade Justin mig och jag tittade på han och kände tårarna bakom ögonlocken, jag skakade på huvudet och tittade ned på mobilen och läste om SMSet innan jag tittade upp igen. 

- Jag måste hem, sa jag och började springa vägen vi hade gått, jag sprang det snabbste jag kunde och brydde mig inte om vad som var ivägen för mig. 

- KATIE! skrek Justin bakom mig och jag kände tårarna ned för mina kinder, plötsligt tog Justin tag om min arm och stoppade mig. 

- SLÄPP MIG! skrek jag med gråt i rösten, Justin smekte min kind när jag försökte göra så att han släppte mig. 

- Katie, vad är det? sa han och jag slutade och tittade in i hans ögon. 

- Jag måste hem, sa jag och jag kände hur Justin släppte min arm och försökte krama mig men jag tog ett steg bakåt. Han tittade frågande på mig. 

- Jag är ledsen, Justin, sa jag och började springa den sista biten till bilen. 

Jag hoppade in i bilen och letade efter bilnycklarna som jag hittade i ett fack i bildörren, jag startade bilen och började köra. Jag tänkte inte på vad jag lämnade ute i skogen, inte ens på att jag lämnade Justin utan en bil...

*

Jag körde in på parkeringen på flygplatsen och hoppade ut och snabbt sprang jag in i flygplatsen, jag tittade runt mig och såg incheckningen. Jag skulle precis börja springa när jag kände att jag hade ont i fötterna av klackarskorna som jag hade på mig. Jag tog av klackarskorna och ställde dom på golvet och började springa till incheckingen. Som tur fanns det ingen kö just nu, hon tittade frågande på mig när jag stod och tittade på henne. 

- Kan jag få en biljett till Stratford, nu? sa jag stressat och hon tittade fortfarande frågande på mig när hon skrattade och började skriva något på datorn som hon hade framför sig. Sen skakade hon på huvudet. 

-  Tyvärr finns det inga flyg dit nu, sa hon och log ett fake leende åt mig. Jag tittade argt på henne och suckade innan jag började att prata. 

- Vet du hur det känns med ett förälder som är död? Nej? Hur tror du då det känns med 2 föräldrar som är döda? En bror som är själv på sjukhuset och tittat på hans mamma som ligger i koma och tar hennes hand och börjar gråta med handen som det enda tröstet i hans liv just nu?

Jag gick närmre henne och viskade till henne "om du någonsin har varit med om något som jag är i just nu skulle du förstå men du är ändå bara en uppfostrad liten tjej som lyder hennes chef med att inte släppa någon som jag på ett enda flyg till stratford"

Hon tittade på mig med stora ögon när jag hörde nycklar som lät bakom mig, jag tittade bak och såg två poliser som var bakom mig. 

- Du måste tyvärr hänga med här, sa den ena och jag tittade chockat på dom. 

- Va? Vad har jag gjort? sa jag och tittade frågande på dom båda, jag skakade på huvudet och började springa ut ifrån flygplatsen, jag sprang och sprang tills jag inte såg flygplatsen mer och stoppade och tänkte på vad jag hade gjort. Varför gjorde jag så? 

Jag tittade runt mig och såg att allt var svart, jag suckade och började gå sakta. Tårar rann ned för mina kinder. 

Jag kan inte förlora en till förälder! Innan trodde jag att allt skulle vara helt perfekt här i LA men nu vill jag hem, hem till Liam och min mamma som har fått en hjärtattack.

Jag öppnade mig inte för Justin, jag bara körde därifrån och lät han vara själv ute i skogen. Vad var det för fel på mig? 

- Hey, hur är det? frågade någon bakom mig...

---

 Nu är äntligen kapitlet uppe! Har jobbat med detta och hoppas att ni tycker om det! Jag hoppas verkligen att det är känslor i det, jag tror att jag har gjort ett bra jobb. Är riktigt dålig på att skriva känslor när man är arg i novellen... menmen hoppas att det var bra ändå :)