Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Sarah tittade oroligt på mig och sen på dom andra.

- Det var inte bara några brutna ben, när dom vaknar eller om dom vaknar... kanske dom inte ens kommer ihåg deras liv. Tänk om dom helt har glömt bort deras liv, Katie och Liam? sa hon och jag stelnade till, det kunde inte hända. Dom kunde inte glömma bort henne, dom kunde inte glömma bort något. Då skulle Katie vara ensam med hennes bror med föräldrar som inte kommer ihåg dom? Dom kanske inte ens vaknar, tänk om dom dör?

Katie skruvade sakta på sig och hennes ögon öppnades snabbt och tittade oroligt runt sig, jag kramade om henne och hon vände sig om och tittade oroligt på mig.

- Har ni fått några svar? frågade hon oroligt och jag tittade på mina händer, jag ville inte säga till henne att hennes föräldrar kanske inte kommer ihåg henne, eller att dom kanske inte vaknar.

- Ja, det har vi, sa Sarah och tittade ned på hennes händer.

Jag tittade frågande på Sarah som sa att dom hade fått svar, hon tittade ned på sina händer och då ställde jag mig upp och tittade oroligt på dom alla.

- Vad har dom sagt? sa jag tyst och dom gjorde inte ens ett ljud, Justin ställde sig upp och gick fram till mig.

- Katie...om dina föräldrar vaknar... Kanske doms minnen är borta.. Dom kanske inte kommer ihåg dig och Liam, sa Justin och jag stod och tittade chockat på justin och kände tårarna komma.

- Vvaa? sa jag och tittade på Sarah som kom mot mig och kramade om mig.

dom måste väl komma ihåg sina egna barn.. Eller?

- Det är inte säkert att dim glömmer, sa Sarah och tittade ledsamt på mig, jag släppte Sarah och gick till väggen där jag satt innan, jag satte mig ned på golvet och tittade in i väggen. Jag kände mig tom, om mina föräldrar inte skulle komma ihåg oss.. jag vet inte vad som skulle hända. Vi skulle säkert få dom att komma ihåg oss...

Justin kom och satte sig framför mig och kramade om mig.

- Katie, allt kommer bli okej, sa han och pussade min panna och tittade mig i ögonen.

- Katie, jag älskar dig. Jag täker inte låta dig leva ett liv utan föräldrar okej?... Gumman, jag älskar dig, sa Justin. Mina ögon blev fyllda med tårar, Justin är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det kan inte hända något hemskt som det här i mitt liv, när jag har fått tillbaka Justin kan jag inte förlora mina föräldrar!

Jag kramade om Justin hårt, han pussade mig på kinden och smekte mitt hår.

- Jag älskar dig med Justin, viskade jag i hans öra och släppte han. Sarah kom till mig och tittade ledsamt på mig.

- Du kan träffa dina föräldrar, även om dom inte är vakna så får du gå in, sa hon och jag nickade och släppte Justin. Han tog min hand och gick med mig in i mammas och pappas rum.

Jag såg dom ligga stilla och blev stressad av pipet från maskinerna, det var inte rättvist. Att se dom ligga tyst och stilla gjorde mig att börja gråta ännu mer. Hur kan detta hända mig?

Jag satte mig på stolen jämte mamma och tog hennes hand.

- Jag kan lämna er ifred, sa Justin men jag tog hans hand och gjorde en min att han skulle stanna, han stannade och satte sig på huk jämte mig och pussade min hand.

- Vill du inte ringa Liam? frågade han mig och jag nickade.

- Jo, sa jag och släppte mammas hand och tittade ledsamt på henne innan jag gick ut med Justin till receptionen och frågade efter en telefon.

Jag fick låna en och ringde snabbt Liams nummer, efter 3 signaler svarade han.

- Hej, det är Liam, sa han och skrattade åt en av hans kompisar som hade gjort något roligt.

- Liam, det har hänt en sak, sa jag till han.

- Okej, sa han oroligt.

- Det är mamma och pappa, dom har varit med om en bilolycka. Båda ligger i koma, sa jag och hörde hur han började andas snabbare och oroligare.

- Va? När, hur ska jag komma hem? sa han och jag kunde knappt hålla mig för att gråta.

- Det var idag, dom skulle åka hem och dom.. jag kunde inte säga mer, jag började gråta hysteriskt och kände att Justin kramade om mig.

- Jag.. kommer hem idag, sa han och jag började andas lugnt så jag kunde hålla inne gråten.

- Vi väntar vid flygplatsen... ta. det första flyget som du kan nå, sa jag och tog Justins hand.

- Ja.. okej, vi ses om några timmar, sa han innan vi la på och jag tittade på telefonen. Jag vände mig om och Justin pussade mig på pannan.

- Allt kommer bli bra, Katie, sa han och jag visste att det kanske inte var sant...

---

Hoppas att ni tycker om det!