Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag gick sakta ned till mamma som satt i soffan och hade händerna för ansiktet, jag hörde snyftningar och började andas långa andetag så att jag skulle slippa allt mitt gråt.

Jag gick till mamma och satte mig jämte henne, hon tittade på mig med vattniga ögon och tittade sen ned igen och torkade bort sina tårar.

- Hej, gumman, sa hon tyst och torkade bort ännu en tår som hade runnti ned för hennes kind, jag ställde mig upp och tittade på henne med en ledsen min.

- Mamma, vi måste ha en begrav..

- NEJ, VARFÖR SÄGER DU SÅ?! JAG VILL INTE, OKEJ?! skrek hon och jag tog ett steg bak, första gången i mitt liv blev jag rädd för min mamma. Hennes skrik fick jag rysningar av, jag hade aldrig hört min mamma skrika så innan.

Jag hörde steg från trappan, Liam kom ned med tårar i ögonen och tittade frågande på oss.

- Vad har hänt? sa han tyst och jag titatde oroligt på han och sen på mamma som hade händerna för ansiktet igen och grät.

- Inget, sa jag tyst och gick ut genom dörren och satte mig på gräset utanför vårat hus, jag kände en regndroppe på min axel och tittade upp och fick massor av droppar på mig och tillslut blev det spöregn och jag stod bar i regnet och tittade upp på himlen.

Att känna regndroppas på min kalla hud var precis som att släppa ut sina känslor, man kunde bara stå och tittade upp och få vatten på sig. Jag kände mig fri men ändå tom i mig, det kändes som om jag hade en del av mig som inte fanns kvar. Jag tror jag visste svaret.. Justin.

Jag hörde en dörr smällas igen och såg Liam komma ut med tårar i ögonen och titatde sorgset på mig, jag titatde frågande på han men hann inte säga någotning för att han sprang iväg. Jag sprang fort efter han, vatten skvätte upp på mina ben och jag fick ont i fötterna av alla stenarna som var på vägen.

- LIAM! skrek jag men hittade han ingen stans, jag tittade oroligt runt mig. Allt var dimmigt och jag kunde knappt se något alls, snabbt tittade jag runt mig och såg en svart skugga av något i regnet. Jag försökte se vem det var men det var för dimmigt, det var omöjligt att se vem det var i detta regnet.

- HALLÅ? skrek jag och den svarta skuggan vände sig om och stod och stirrade på sig, mitt hjärta hoppade flera slag när jag såg skuggan komma närmreoch närmre mig och jag var bara några meter ifrån den nu.

Jag kände mig helt plötsligt svimfärdig och kände mig trött i benen, mina ögon blev mer och mer trötta och tillslut så ramlade jag..

*

Jag vaknade upp i ett rum som jag inte kände igen, jag tittade tröttsamt run mig och såg en svart klädd man sitta på en stol framför mig. Jag skrek till lite som fick han att le.

- Vem är du? sa jag oroligt, han ställde sig upp och satte sig jämte sängen och jag såg hans leende, det liknade Teds. Min granne, han var bara 22 år och var helt ensam. Jag tittade nogrant på detaljerna han hade på sitt leende, det var precis som Teds. Jag blev mer och mer orolig varje detalj jag såg på hans haka och leende, om det var Ted skulle han inte göra något. Jag hade känt han i hela mitt liv, han hade alltid varit snäll mot mig.

Jag gick fram och tillbaka undrandes om jag skulle ta och ringa Katie, jag ville bara höra hennes röst och höra hon säga att hon var okej.

Mamma kom in genom min dörr och tittade frågande på mig.

- Justin, är du okej? frågade hon mig och jag nickade och tittade på mobilen, jag kunde inte hjälpa att fantisera om att Katie snart skulle ringa och skulle säga att hon ville bli ihop igen.

Jag ville inte vara ifrån henne, att inte se henne varje dag gjorde ont i hela mig.

- Justin, lugna ned dig. Vad är fel? sa mamma och jag tittade på henne och sen ned.

- Jag vill ringa Katie men vet inte om.. det är bra att jag gör det, hon har precis förlorat sin pappa, sa jag till mamma och hon kom fram till mig.

- Justin, om hon inte vill träffa något nu så får du axeptera det, sa mamma och jag nickade och tittade på mobilen som ringde i min hand. Jag svarade uppspelt.

- Det är Justin, sa jag snabbt och jag hörde någon andas stressat.

- Justin, har du sett Katie? hörde jag Katies mamma säga.

- Eh.. nej, vadå? sa jag oroligt, hon började andas ännu mer stressat.

- Hon är borta! sa hon och jag kände oron växa inom mig, borta?

---

Det kanske kom lite sent men bättre än inget!

Blev det spännande? :)