Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag hörde polisen stanna med polisbilen på parkeringen och gick upp för trappan utanför ytterdörren, jag kände oron växa mer och mer för varje liten sak som hände.

Det knackade hårt på dörren och jag sprang snabbt och öppnade, där ute stod 2 polismän och tittade alvarligt på mig.

- Är det ni som letar efter Katie Jackson? frågade en av dom och jag nickade snabbt och tittade oroligt på dom.

- Hennes mamma är här inne, sa jag och pekade på soffan där hon satt och tittade in i väggen med ett vitt ansikte. Polismännen nickade och gick till henne, jag stängde sakta dörren och tittade på trappan upp.

Om jag bara visste vart Katie var skulle jag åkt till henne för att hämta hem henne, vart hon än var kände jag på mig var inte i ett paradis.

Poliserna började prata med Katies mamma, säkert om vad Katie hade på sig och om hon hade några fiender till kompisar.

Jag tog snabbt fram min mobil och tittade på klockan halv 12 på kvällen, om Katie inte skulle hittas snart så går jag själv ut och letar efter henne, dom gör ingenting för att hitta henne. Dom bara frågar vilka kläder hon hade och hur hon ser ut!

- LETA EFTER HENNE ISTÄLLET! skrek jag utan att veta det själv, alla tittade på mig chockat men jag brydde mig inte, jag lutade mitt ansikte mot väggen och började gråta, tårarna forsade ned för mina kinder. Tänk om dom inte skulle hitta henne? Att hon bara skulle dö ut för att  ingen letade efter henne?

Jag tittade ledsamt mot Justin som grät hysteriskt för att Katie var borta. Jag sprang ut för att mamma hade gjort mig ledsen och då följde Katie efter mig, när jag kom hem var hon helt borta. Det var mitt fel att Katie var borta!

- Liam, kan du hämta ett foto på Katie? frågade mamma mig med gråt i rösten, jag nickade sakta och gick upp på hennes rum och tittade runt.

Jag hittade ett foto på henne när vi var i grekland förra året, snabbt gick jag ned igen och gav fotot till polismännen som nickade och la blocket dom hade skrivit i i fickan och nickade mot mig och mamma.

- Vi ska verkligen försöka hitta henne, sa en av dom. Mamma vände sig om mot mig och kramade om mig.

- Jag kan inre förlora en dotter också, sa hon och började gråta, jag kände tårarna bakom mina ögonlock. Jag ville verkligen inte förlora en till i min familj.

Jag satt i mörkret och funderade på om det verkligen var Ted som hade mig inlåst här inne, jag visste inte ens var vi var.

Sakta gick jag till det igenhammrade fönstret och försökte dra bort trät, det gick inte. Jag var för svag, det kändes som om jag inte hade fått vatten på flera år, varför skulle någon göra så här mot mig? Vad hade jag gjort?

Jag kände tårarna ned för mina kinder, om bara någon kunde hitta mig och hjälpa mig här ifrån. Jag hörde dörren öppnas och stängas där uppe och han hade gått ut från huset, jag slutade genast att gråta och tänkte. Nu hade jag min chans, jag kunde rymma om jag bara kunde komma ut härifrån.

Jag gick till dörren in hit och försökte öppna den men det gick inte, snabbt letade jag efter föremål som jag kunde ta sönder dörren med.

Jag försvagades av varje steg jag tog, jag kände igen känslan. Den känslan hade jag i regnet, jag svimmade när jag kände denna innan. Snabbt gick jag till sängen och satte mig, jag kände mig trött och ville att någon skulla höra mig. Jag skrek det högsta jag kunde innan jag somnade.

Jag tittade ned i golvet när jag hörde ett skrik, ett skrik som jag kände igen.. Katies. Jag tittade snabbt upp och sprang ut, skriket hördes från något hus i närheten.

Skriket var plågsamt och tröttsamt, inte som hennes skrik när hon var glad.

Liam kom jämte mig.

- Hhörde du ddet? Justin? sa han och jag nickade sakta och tittade runt mig. Polismännen tittade på mig och Liam. Jag kände tårarna ned för mina kinder igen.

- HJÄLP HENNE DÅ! skrek jag igen och torkade mina tårar. polismännen sprang snabbt till huset jämte och knackade på dörren, ingen öppnade. Dom knackade hårt igen innan dom slog in dörren och gick in. Det kändes som evigheter innan dom kom ut, den ena polisen hade en tjej i armarna. Hon var medvetslös. Innan jag reagerade sprang jag till dom och kände tårarna forsa ned för mina kinder. Jag sprang det fortaste jag kunde men det kändes som om jag sprang i slowmotion. Jag fokuserade på Katie och tog henne ur polismännens armar in i mina.

- Katie! skrek jag och kramade om henne. Hon öppnade sakta ögonen.

- Jjustin...

---

Förlåt för ni inte fick det igår.. men ni fick det idag ellerhur?