Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag sprang tillbaka till henne när jag såg hur Justin stod där i dörren till trappan och tittade chockat på oss, jag tittade minst lika chockat på honom som han tittade på oss.

- Varför.. är du här? sa jag och han skrattade tyst och tittade ned på golvet. 

- Jag ska på en intevju här, sa han och jag nickade sakta och plockade upp min väska som låg på golvet, jag gick till trappan och vände mig om för att titta på Becky som var så inne i Justin... igen. 

- Kommer du? frågade jag Becky och hon nickade sakta och gick sakta fram till mig, jag suckade och vände mig precis om när jag hörde Justins röst.

- Här, sa han och höll fram en vit lapp, jag tog den och öppnade. Det var ett nummer, jag skrattade och gav honom den igen. 

- Varför ska jag ha ditt nummer? frågade jag honom, han ryckte på axlarna och gav mig det igen. 

- Det är bäst så, om... jag menar...ni fastnar igen, sa han och gick vidare till en dörr och knackade på den, jag suckade och la ned den i min väska innan vi gick ned. Vi hade säkert missat bussen...

 

När vi kom ned hade vi som jag hade trott missat bussen. 

- Vad ska vi göra nu? sa jag och suckade igen, jag satte mig  på en bänk och rotade igenom min väska efter... jag vet inte. Jag bara letade igenom min väska, detta  var ärligt talat min otursdag. 

- Det måste finnas något vi kan göra, sa Becky och satte sig jämte mig, jag ryckte på axlarna och ställde mig upp och tittade ned på henne. 

- Vi kan först och främst öppna vårat hotellrum och ringa James, sa jag och gick in för att fråga efter någon som kunde öppna vårat rum. 

Det kom en blond hårig kille som gick med oss upp och snabbt öppnade dörren, vi tackade honom innan vi gick in och tog våra telefoner.

Jag slog in James nummer men efter flera signaler så gav jag upp och la på, han svarade inte. Ska vi bara sitta här hela dagen och vänta på att dem ska komma tillbaka eller ska vi ta en taxi och åka till de? 

- Nu när vi har tid...kommer du ihåg... vi köpte en film igår.. sa Becky och visade mig "What to expect when you're expecting" jag suckade och satte mig ned på sängen och nickade mot DVD spelaren. 

- Sätt igång den, sa jag och hoppades på att det inte skulle ta så långt tid för James att förstå att vi var kvar här, varför hade han inte sagt till Annie att vi inte var med? Han skulle väll märka om vi var borta... Eller?

Plötsligt hördes en hård knacking på dörren och jag hoppade nästan upp för att se om det var antingen James eller Annie, men en frågande min kom upp på mitt ansikte när jag såg vem det var. 

- Ni måste hjälpa mig! Ehhh.... hej, sa Justin snabbt och oroligt, jag började undra varför han just hade kommit hit och inte till rummet brevid oss... eller mittemot oss....

- Jag är ledsen att störa er men jag måste ha hjälp, intevjuaren har ont i typ... hjärtat och min livakt är där nere. Hissen funkar tydligen inte och dörren in till trappan är plötsligt låst och... Justin andades ett djupt andetag innan han tittade rakt in i mina ögon och då såg jag hur orolig han egentligen var. 

- Snälla, ni måste hjälpa mig. Jag vet inte hur man kan hjälpa honom, sa Justin och jag nickade sakta och försökte komma ihåg vad sjuksköterskan sa i skolan... hand hand, mun 3 andetag... typ något sånt... Eller?

- Okej, men jag kan inte något om sånt, hur ska vi kunna hjälpa? frågade jag medans vi tog rumskortet, stängde dörren och började springa till rummet där Justins intevju var. 

- Jag vet inte... men det fanns ingen annan i rummen jämte er, sa han och öppnade rummet in till intevjuaren. 

- Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang ut och letade upp någon, sa Justin och jag tittade på intevjuaren som satt och höll för hjärtat... jag lovar... jag kommer inte ihåg hur man ska göra. 

- Vad ska jag göra? sa jag tyst och Becky tittade på mig och ryckte på axlarna. 

Jag suckade och gick fram till mannen som såg ut att vara i 50 års åldern, han tittade upp på mig och man såg att han hade väldigt ont. 

- Kan du andas? frågade jag honom lugnt och han andades sakat in men man såg att det gjorde ont. 

- Okej... håll upp ena armen och försök hålla den uppe, sa jag och jag såg hur handen sjöng ju längre han höll den uppe, jag kände på mig att detta inte var bra. 

- Becky, ring ambulansen, Justin... försök öppna trappdörren, sa jag och tittade in i Justins ögon, han nickade och sprang ut innan jag hann se hans min.

Becky började prata med SOS snabbt och oroligt medans jag försökte göra så mannen skulle lugna ned sig och försöka andas, jag visste inte hur man skulle göra. Jag bara gissade. 

Jag sprang in på toan och hämtade vatten åt mannen som han drack upp, det var inte mer jag kunde göra. Det enda vi alla kunde göra var att vänta på ambulansen. 

Efter en kvart kom Justin in genom dörren och nickade mot mig. 

- Den är öppen och jag hör sirenerna, sa Justin och jag pustade ut, mannen lever fortfarande och ambulansen är här.

 

Efter att ambulansen hade tagit om mannen kom ambulansföraren fram till mig och log svagt. 

- Tack vare dig kommer han veta att han ska ta det lugnt i framtiden, det du gjorde var fantastiskt. Du höll honom vid liv, sa han och jag tittade chockat på honom. Han  bara log och skakade min hand.

- Du skulle vara en bra doktor, sa han innan han gick in i ambulansen och körde iväg, jag stod fortfarande och tittade mållöst på ambulansen när Justin kom fram till mig.

- Jag är faktiskt chockad, du höll ärligt talat honom vid liv, tur att jag gick till er och ingen annan, sa Justin och log, jag skrattade och tittade ned i marken.

- Jag höll inte honom vid liv, han kämpade... det gjorde inte jag. Dessutom var det du som fixade dörren, sa jag och Justin suckade och skrattade.

- Du kan inte förstå att det var du som räddade mannens liv, men det gjorde du, sa han och mötte min blick, jag log svagt och nickade sakta. 

Jag tog upp en lapp från min väska och skrev mitt nummer på den, sedan gav jag den till Justin. Han tittade frågande på mig. 

- Jag förstår inte, du har ju mitt nummer, sa han och jag skrattade. 

- Behåll det, du kanske behöver mig igen, sa jag och vände mig om och gick in till hotellet...

---

 Klart! Bättre uppdatering va? 

Jag hoppas bara att jag kan hålla det också, dessutom. Jag vet att nummret på bilden längst upp inte riktigt är ett nummer. Men bilden passade ändå... tycker jag! :)

Vad tyckte ni om detta kapitlet? Gick det för snabbt, skulle det vara mer spänning... Tell me!

När vi kom tillbaka till hotellet efter en hel shopping dag lade vi oss på våra sängar och bara tittade upp i taket. 

- Visst är Justin gullig? sa Becky, jag suckade. 

- Jag kan inte fatta att du har fått "Bieber-fever", sa jag och hon tittade på mig men en irriterad min, jag skakade på huvudet och tog upp min mobil från min ficka och såg att jag hade fått ett SMS ifrån James. 

Hade han skrivit och jag skrattade åt honom.

"och du ska egentligen lyssna på vad jag säger..."

Skrev jag in innan jag skickade det och väntade på svar .

- Vem var det? sa becky nyfiket, jag tittade på henne och visade SMSet, när hon såg att det var från James och inte sin "drömkille" la hon sig ned igen och tittade upp i taket. 

- Jag hoppas vi träffar honom imorgon igen, sa hon och jag suckade, jag hoppades på att jag skulle slippa vara i tidningen för att vi träffar honom så ofta. Imorgon kommer vi säkert att vara i tidningen med rubriken "Biebers nya vänner?"

Plötsligt hördes en hårt knack på dörren och jag sprang fram för att öppna, utanför stod James och viftade med mobilen. Jag skrattade och släppte in honom. 

- Har något roligt hänt idag då? frågade han oss när han satte sig i den lilla soffan, jag skakade på huvudet men tittade på honom och log svagt. 

- Fråga Becky, sa jag och slutade le och la mig ned i sängen igen. 

- Okej, du vet den där "killen" som öppnade toa dörren till oss igår? Jaja, i alla fall så var det Justin Bieber och idag träffade vi honom igen och vi letade efter skor till honom! sa hon och visade upp sina nyköpta skor, jag ville bara hålla för öronen och inte lyssna. Justin var okej, men tanken av tidningar och paparazzis gjorde mig galen.

- Okej, sa James och pillade runt på skrivbordet, Becky tittade argt på honom medans jag höll på att skratta ihjäl mig. Jag skulle gjort samma sak. Jag bryr mig egentligen inte om massor av stjärnor och artister, det enda jag bryr mi om är mitt liv.Ingen annans. 

- I alla fall så ska vi åka till tivolit här i närheten imorgon, alla måste gå upp klockan 5 om vi ska slippa stå i en kö i 5 timmar, sa James och jag suckade, gå upp klockan 5 och klockan var nu 12 på kvällen. Perfekt!

 

Efter en kvart var vi alla tvungna att gå och lägga oss, imorgon skulle vi upp tiding och om vi la oss riktigt sent skulle vi aldrig komma upp. 

- Han kanske är på tivolit! sa Becky och log mot mig, jag suckade och skakade på huvudet medans jag sprutade ut lite tandkräm på min tandborste.

- Varför skulle han vara där? Det är massor av folk och dessutom, det tivolit är säkert tråkigt ändå, sa jag och började borsta mina tänder. Nu suckade Becky. 

- För det första, han kan klä ut sig. För det andra, sluta vara så negativ! sa hon och började borsta tänderna hon med. Jag ryckte på axlarna och tittade på henne. Hon skakade på huvudet och spottade. 

- Imorgon kommer det säkert att vara riktigt roligt bara för det, sa hon och började borsta igen. Jag suckade och spottade och torkade mig om munnen innan jag gick till sängen och la mig ned. 

Jag började tänkta på hur tivolit skulle vara, säkert bara 3 karuseller och allt annat bara träd och folk. Det tog inte långt tid innan mina ögonlock blev tyngre och snart somnade jag in med många tankar i mitt huvud.

 

- ALEXIS!!! Hörde jag att Beecky skrek till mig, jag öppnade snabbt ögonen, satte mig snabbt upp i sängen och tittade runt mig.

- VAD? skrek jag tillbaka innan jag förstod att jag inte behövde skrika, hon stod rakt framför sängen. 

- Okej, bara för att jag skriker behöver inte du skrika.... men okej, jag överdrev... i alla fall så är klockan 5 nu, vi måste göra oss i ordning, sa hon och gick fram till sin resväska och letade upp något att ha på sig. 

Jag skrattade åt henne och gick upp och gick fram til min ostädade fula resväska, i låg alla kläder huller om buller men man kunde hitta sakerna man skulle ha på sig i alla fall. Det är väll det viktigaste.

Jag tog upp ett par ljusgröna shorts och en vit tunika, till det tog jag en väska som jag tyckte passade till det och sedan några smycken som också passade.

- Klar? sa Becky efter en halv timme och jag nickade innan vi gick ut genom dörren och fram till hissen, becky tryckte på knappen för att den skulle komma upp men inget hände. Hon tryckte igen men inget hände, tillslut bestämde vi oss för att ta trappan men dörren in dit var låst och då insåg vi att vi ännu en gång var inlåsta. Fast denna gången i vårat hotell. 

- Jag ringer James, sa jag och skulle ta min mobil ur väskan när jag insåg att jag inte hade den där, jag suckade och tittade på Becky. 

- Säg att du har kortet in till vårat rum, sa jag och hoppades på ett ja men det jag hörde var.

- Va? Jag trodde du hade tagit det! sa hon och jag suckade och satte mig på golvet. Detta kan inte vara sant, inlåsta igen. Perfekt!

- Jag kanske har min mobil, sa hon men när hon skulle känna ned i sin väska skakade hon på huvudet och suckade. 

- Jag lämnade den där inne, den behövde laddas, sa hon och satte sig jämte mig på golvet. 

- Denna gången kommer inte Justin komma och rädda oss, sa Becky och tittade ned på hennes händer, jag skrattade och ställde mig upp och gick runt och knackade på alla dörrar men ingen öppnade. Hur många åt frukost klockan 5?

- Det kanske finns en extra trappa någonstans, eller extra hiss, sa jag och började gå till slutet av hela korridoren men det ända jag hittade var en soptunna och en läskmaskin. Vi blir i alla fall inte uttorkade. 

- ALEXIS! skrek Becky från andra sidan korridoren...

---

 Det tog lånnngggttt tid, jag vet! Jag är så himla ledsen men jag hinner kanppt med att sitta vid datorn längre!

 

- Ehh.... Japp, det stämmer, sa jag och gav honom ett snett leende. Han skrattade och kliade sig i huvudet inna han tittade ned i marken.

- Är du här själv? frågade han sen och jag tittade runt mig och pekade på Becky som precis hade fått syn på mig och Justin som stod och tittade på henne, hon sken upp som en sol och gick fram till Justin och hade ett stort leende på hennes läppar. 

- Det är... Du! sa hon och nästan hoppade upp och ned, jag suckade och tittade ned i marken för att inte de skulle se min pinsamma min. 

- Och det är du, sa Justin och kramade om henne, Becky ville knappt släppa Justin ur hennes armar men tillslut kom Justin ur det hårda greppet och log mot henne. 

- Hur är det med er? Gick det bra igår? frågade han och Becky nickade ivrigt och jag skrattade åt henne och tittade upp och mötte Justins ögon. 

- Det gick bra, min bror hade inte lyssnat på oss när vi sa att vi skulle... gå på toa, sa jag och log innan jag tittade lika generat ned i golvet igen. 

- Okej... sa han och tittade runt sig, han verkade verkligen uttråkad. Becky märkte inte ens det utan var mer inne i med att titta in hans ögon. 

- Vi måste gå men... det var trevligt att träffas... igen, sa jag och vände mig om för att gå när becky tog tag om min arm. 

- Jag måste köpa skorna, dessutom. Justin, vi är väldigt bra på att hitta skor, vad vill du ha för några? sa becky och det kändes som om jag skulle sjunka ned till underjorden. Är hon galen?

- Ehh.... Åh.... Ja, sa Justin och log svagt, jag skrattade och vände mig om för att gå och gömma mig bakom en hylla när Becky ännu en gång tog tag i min arm. 

- Gå till din avdelning, jag kan vara här med Justin, sa Becky och jag skrattade men när jag insåg att hon menade allvar vände jag mig snabbt om och gick till högklackde avdelningen som låg längst in i affären, som tur var.

 

Jag gick runt och letade när jag hörde att Becky ropade Justins namn högt, jag suckade och satte mig på en stol och lutade mig bakåt. 

- Så, detta är din avdelning, hörde jag Justin säga bakom mig, jag tittade chockat bakåt och såg Justin stå där och le sitt vita leende. 

- Nej, eller... Jo, ehh. Ja, sa jag och ville slå mig själv i huvudet, vad var det? 

- Har du hittat något du ville ha? frågade han och satte sig på stolen jämte min och tittade in i mina ögon. 

- Nej, jag har egentligen inte letat, sa jag och skrattade tyst åt mig själv, jag hörde hur Justin också skrattade och så tittade jag upp på honom och log. 

- Ingen tål Becky, det är okej att gömma sig ibland, sa jag och han skrattade och nickade. 

- Nej... jag tyckte att du inte skulle vara ensam så jag... letade upp dig, sa han och jag nickade sakta och tittade ned på mina händer. 

- Det är ändå okej, för jag vet att du gömmer dig, sa jag och tittade upp på honom, han skrattade och möte min blick. 

- Jag vill inte ha skor, jag ville bara vara lite ifred, denna affären brukar det vara lite folk i, sa han och jag tittade ned på Justins arm. Han hade fortfarande den klockan han hade på sig igår. 

Plötsligt såg jag Beckys ansikte bakom Justin och jag började skratta, Justin tittade frågande på mig men när han förstod att någon stod bakom honom och att det var Becky skrattade han med. 

- Han hjälpte mig med att hitta skor, titta, sa jag och visade upp ett par höga klakar som egentligen inte var så fina, de var äckligt gröna och hade mega klackar. Becky nickade och himlade med ögonen. 

- Jag har i alla fall betalat nu, ska vi gå? frågade hon och jag nickade och ställde mig upp, samma gjorde Justin och han hade ett svagt leende på hans läppar. 

- Jag undrar vart vi kommer mötas nästa gång, sa han och tittade in i mina ögon, jag skrattade och ryckte på axlarna. 

- Vem vet, kanske mataffären, sa jag och skrattade, han skrattade också och tittade ned på golvet innan han snabbt tittade upp. 

- Jag har inte fått veta era namn, sa han och tittade bak på Becky som började att le. 

- Becky, sa hon och jag log också. 

- Alexis Stanford, sa jag innan jag gick fram till becky och vi lämnade affären...

---

 Ganska kort men jag börjat på kapitel 7 direkt nu, ni kanske får den idag. Annars kanske imorgon, jag är verkligen ledsen över att det tar tid. Men jag jobbar för fullt på helgerna att skriva till er!

Vi satt inne på ett Kafé när det plötsligt kom massor av paparazzis som frågade oss massor av frågor och alla samlades runt oss, jag hörde en suck och snabbt tittade jag åt Justins håll. 

Jag hann knappt reagera innan Justins livakt försökte föra bort alla så vi kunde gå ut och som tur var hann vi faktiskt springa lite fort ut till Bilen vi hade kommit hit med. 

- Jag är ledsen, började Justin innan jag avbröt honom. 

- Det gör inget, vi måste till hotellet ändå, sa jag och log svagt mot honom, Becky log också och tittade ut på alla som nu hade samlats runt bilen. 

- Vilket hotell? frågade Justin oss och jag tittade på Becky som tittade på mig och rykte på axlarna. 

- Jag tror det hette något med Parii, sa jag och tittade osäkeert på Becky som skrattade, jag skrattade också och tittade upp på Justin som log. 

- Jag tror jag vet vart det ligger, det tar bara några minuter dit, sa han och sa till hans livakt att börja köra till ett ställe som jag inte hörde vad det hette men det måste ha varit hotellet vi bådde på, jag och Becky.

- Så, är du på semester här? frågade jag Justin som tittade upp på mig och log svagt. 

- Om man kan kalla så, ja. Jag ska ta det lugnt i 1 månad, det har Scooter sagt till mig, sa Justin och jag tittade frågande på honom när han sa "Scooter". 

- Min Manager, Scooter Braun, sa han och jag nickade sakta och tittade ut genom fönstret, jag tyckte att jag började känna igen vägen vi åkte på men än så länge var jag inte säker.

Efter några minuter var vi utanför vårat hotell, Justin sa hejdå och såklart var Becky tvungen att ta ett foto  och krama om honom. Justin bara log hela tiden och brydde sig inte, han var verkligen van vid att man vill ta foto med honom. 

- Vill du inte ta foto? frågade Justin och jag skrattade men skakade på huvudet, han tittade fortfarande på mig och himlade med ögonen. 

- Helt säker? frågade han sedan och jag skrattade igen och skakade på huvudet... igen.

- Det är okej, men tack ändå, sa jag och tittade på Becky, hon skrattade och tittade på bilden hon precis tog med Justin. 

- Kan jag få din telefon? frågade Justin och jag tittade frågande på honom men jag visste att han inte skulle göra något dumt, han behöver inte snotta en mobil. 

Jag gav honom den och han tog ett foto snabbt med mig och gav den sen till mig. 

- Du kommer tacka mig, sa han och jag skrattade och tittade på bilden, jag såg usel ut. Nej, jag skulle verkligen inte visa den för någon. 

Han kramade oss båda innan han åkte iväg med sin bil, jag trodde faktiskt inte att han var så trevlig som han egentligen är. Han var väldigt lätt att prata med och han kändes väldigt varm och snäll. Det hade jag aldrig trott om jag inte hade träffat honom idag. 

- Jag är glad att vi blev inlåsta, sa Becky och jag skrattade och tittade på henne.

- När blev du så beroende? sa jag snabbt och tittade frågande på henne, hon tittade på mig och slog mig på armen. 

- För 1 minut sedan, sa hon och blinkade med ena ögon, jag skakade på huvudet och skrattade åt henne. 

 

När vi kom in till hotellet stod alla i lobbyn och pratade, när de såg oss pustade alla ut och jag såg James tittade chockat på oss. 

Han gick snabbt fram till oss och skakade på huvudet. 

- Jag hörde inte er innan idag, jag är ledsen, vad hände? frågade han oss och jag ryckte på axlarna. 

- Inget speciellt, vi blev bara inlåsta på en toalett och sen öppnade... en kille dörren, sa jag och tittade på Becky som skrattade och tittade ned på sin telefon, jag slår vad om att hon tittar på bilden. 

- Är ni okej? Vem öppnade? frågade James sedan snabbt, jag skrattade och ryckte ännu en gång på axlarna. 

- En vanlig kille bara, vi fikade och sen körde han oss hit, sa jag och började gå till hissen, jag ville bara upp på rummet och lägga mig i sängen och titta på film. Tack och lov är klockan snart 6 och vi var lediga resten av  kvällen...

---

 Klar!

Äntligen för mig också, jag har skrivit och skrivit men det enda som jag skrev blev dåligt så fick jag skriva om. Men äntligen har den kommit upp och kapitlet är ganska bra i alla fall.

När vi äntligen kom ned från Eiffeltornet pustade jag ut och satte mig på en bänk, det var verkligen högt och jag kände mig både illamående och yr. 

- Visst var det högt, sa Becky och satte sig jämte mig, jag skrattade och la en hårslinga bakom örat. 

- Visst var det otroligt jobbigt och blåsigt där uppe, sa jag och hon tittade på mig och nickade innan hon lutade sig bakåt och suckade. 

- Jag hoppas att vi får slappna av nu, slippa gå runt och... juste... vi ska ju shoppa nu, sa hon och visade en ledsen min, jag skrattade och såg James komma mot oss. Jag ställde mig upp och kände att jag plötsligt behövde gå på toa. 

- Du, Becky, är du möjligtvis behov av en toa? sa jag och hon tittade frågande på mig innan hon förstod frågan, hon skrattade då och ställde sig upp jämte mig och nickade. 

- Absolut, hann hon säga innan James kom fram till oss med ett stort leende på hans läppar. 

- Visst var det roligt där uppe? sa han och jag tittade chockat på honom innan jag gav honom min väska, samma gjorde Becky och snarft stod vi krok i krok och tittade på James som stod och babblade om hur högt och "coolt" det var. 

- Vi går på toa, sa jag och vi började gå iväg på jakt efter en vanlig toa som man inte behövde betala för att gå på, sådana var läskiga. Jag var alltid orolig över att jag skulle bli instäng där inne. 

- Undra om v kan låtsas att vi är sjuka och bara ligga på hotellet och slappa hela dagarna, sa Becky och öppnade dörren in till de offentliga toaletterna, jag ryckte på axlarna och tittade så det bara var vi på toaletterna. 

- Jag tror att vi måste söka upp en doktor som pratar amerikanska och få ett sätt att få riktigt hög feber, sedan kan vi slappa och titta på film hela dagarna, sa jag och vände mig om och log mot henne. Hon tittade på mig med en orolig blick. 

- Jag hoppas att dörren inte... mer hann hon inte säga innan vi hörde ett ljud som lät precis som när en dörr låstes, vi tittade på dörren in och srang fort fram med det var försent... Vi var inlåsta.

- ÄR NÅGON DÄR UTE? skrek jag, Becky skrek om och om igen att vi ville ut och att vi skulle missa bussen om vi inte kom ut men ingen svarade eller öppnade dörren, otur att detta skulle hända just idag. Då jag faktiskt ville till hotellet, även om vi bara skulle äta där. 

- Det finns ingen där ute, sa jag och suckade, Becky slog en sista gång på dörren innan hon suckade hon med. 

Vi satte oss på golvet och tittade in i den vita väggen. 

- Vi är körda, antingen kommer vi svälta ihjäl eller kommer vi vi försöka komma ut ur det fönstret som är så litet att våra inälvor kommer att åka rakt ut ur oss, sa Becky och tittade på ett pytte litet fönster som var längst upp på den vita långa väggen, jag skrattade och tittade på Becky som verkligen såg orolig ut. 

- James skulle inte bara lämna oss såhär, han kommer hitta oss... Om han lyssnade på oss när vi sa att vi skulle gå på toa, sa jag och tappade lusten att ens prata om hur James ibland inte lyssnar alls när jag pratar, jag tror detta var en sådan gång. 

- Skit, sa jag och tittade ned på mina händer. Becky suckade ännu en gång. 

Plötsligt hörde vi att någon gick där ute, jag hoppade upp från golvet och började skrika det högsta jag kunde till den personen som gick där ute. 

- KAN DU LÅSA UPP DÖRREN? VI ÄR INLÅSTA! skrek jag och stegen slutade precis utanför dörren och dörren låstes upp, jag skrattade och tittade bak på Becky som hade en chockad min, jag tittade frågande på henne men när jag såg vem som hade öppnat dörren åt oss gjorde jag samma sak som Becky gjorde. Hade en chockad min. 

- Är ni okej? sa han, jag nickade sakta och försökte säga något men det kom inte ut något alls från min mun.

- Hur länge har ni varit inlåsta här? Jag menar... vad har hänt? sa han och hade en orolig men på samma gång  chockad min.

- Kan ni snälla prata? sa han tyst och jag tittade ned på golvet och harklade mig.

- Jag vet inte... kanske en halv timma, eller kanske en kvart, sa jag och tittade på klockan han hade på sig. 

- Eller kanske... 10 minuter... sa jag och försökte låta något säker på vad jag sa men orden bara kom ut ur min mun, jag hann inte tänka efter hur länge vi egentligen hade varit här inne. 

- Okej, vänta... ni pratar inte franska så.. ni kommer inte härifrån? sa han och jag log och tittade på Becky som också log. 

- Vi kommer från Stratford, vi är här på våran klassresa och... våran buss har gått, sa jag och suckade, jag släppte ögonen från klockan han hade på sig och tittade bak på Becky som också suckade. 

 - Jag såg en buss åka härifrån för någon minut sedan, det kanske var eran? sa han och jag skrattade och nickade. 

- Eftersom ni inte har en buss att åka hem med... jag skulle precis gå till ett kafé här i närheten, är ni sugna på något att äta? frågade han och jag tittade chockat på honom. 

- Seriöst? 

---

Jag är så sjukt ledsen! Det tog tyo 20 år innan kapitlet kom upp! 

Jag är verkligen ledsen! Förlåt! 

Jag ska förbättra mig.