Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Justin kom fram bakom mig och tittade lika frågande på polisen som jag gjorde. 

- Är allt okej? sa han sen, polisen tittade ned på sitt anteckningsblock och sen upp på Justin och mig som säkert såg ut som två borttappade hundvalpar, han öppnade munnen men stängde den lika snabbt. Det gjorde mig mer misstänksam än vad jag redan var.

- Justin, vi tappade bort honom, sa Polisen snabbt, jag tittade frågande på polisen medans jag tog in hans ord, "Justin, vi har tappat bort honom". 

Jag tittade upp på Justin som såg ned på mig med ledsam och orolig blick, nästan samma som jag såg innan idag. 

- Vad menar han... Justin? sa jag och mötte hans blick innan han tittade ned på golvet för att han inte kunde möta min blick, jag kände på mig att det var om "vem som gjorde så med honom". det gjorde mig ännu oroligare. 

- Vi vill att du ska komma in till stationen och säga om allt som du sa första gången du var där, fast mer... nogrant, sa han och jag tittade ned på golvet som Justin hade gjort. 

Vad menade polisen? Hade Justin varit inne på stationen igen efter han var där första gången och sa att han inte kom ihåg, hade Justin ljugit för mig om... allt. Vad menade polisen men att dem hade tappat bort honom?

Det åkte runt flera tankar i mitt huvud, den värsta var att Justin hade ljugit för mig... Han ljög för mig när han sa att det inte var något... 

Jag backade ifrån Justin och gick in till köket med oroande tankar i huvudet, vad hände med våra liv? 

- Katie! sa Justin som ännu en gång kom fram bakom mig, jag tittade på honom medans jag skakade på huvudet och tittade ned på golvet. 

- Hur många gånger ljög du för mig, Justin? Om att det inte var något, om att det skulle gå över så snabbt du hade läkt, varför trodde du att allt skulle kunna bli okej om jag inte visste något om vad som hände, vem som gjorde så där mer dig! sa jag tyst med gråten i rösten, jag visste att Justin hörde att jag var sårad. att jag kände mig ledsen och besviken på vad Justin hade gjort. 

- Jag är ledsen, sa Justin och tittade ned på golvet, jag skakade ännu en gång på huvudet och torkade tårarna som hade runnit ned för mina kinder. 

- Jag vill bara att du ska vara ärlig, sa jag och Justin tittade upp på mig och jag såg hur ledsen han var över vad han hade gjort, men jag visste också att det var något som var fel för att han inte berättade för mig. 

- Vem var det som gjorde så med dig, Justin? sa jag och gick närmre honom för att se honom i ögonen, det kändes som om Justin tvekade att berätta för mig. Men samtidigt visste han att han inte hade ett val, polisen kunde ju ändå berätta för mig.

- Kommer du ihåg... den gången då du blev kidnappad? Av din granne... Ted? sa Justin och jag stelnade till, jag hade helt glömt av Ted. 

Om det var ted som hade gjort så visste jag inte vad jag skulle göra, varför gjorde han så med Justin också? Varför räckte det inte med mig?

- Varför har du inte sagt något innan? sa jag tyst, Justin tittade upp på mig och suckade medans han gick närmre mig. 

- Jag visste att det skulle såra dig, även om du fick veta sanningen visste jag att du inte ville veta att det var Ted, sa Justin och jag tittade in i hans ögon. 

- Jag ville bara att du skulle berätta sanningen, sa jag och tittade ned ifrån Justins ögon till golvet, jag kände Justins hand under min haka som lyfte upp mitt huvud. 

- Jag älskar dig, jag vill bara att du ska vara lycklig med mig, sa Justin och ännu en gång mötte jag hans ögon. Jag började le svagt och smekte hans kind. 

- Jag älskar dig med, jag kan inte bli mer lyckligare med dig än vad jag redan är, jag hoppas att du vet det, sa jag till honom innan jag kysste hans mjuka läppar. 

Polisen satt inne vid köksbordet och pratade med Justin medans jag satt uppe på mitt rum och väntade på att alla andra skulle komma hem. Klockan var 10 på kvällen och jag började bli orolig över vart dem andra var. 

Plötsligt hörde jag min SMS signal och tog snabbt upp mobilen ifrån min ficka och tittade på skärmen. 

Jag skrattade av SMSet jag fick och skakade på huvudet medans jag skrev in ett svar.

Jag skrattade åt mitt egna SMS, jag kan fortfarande inte fatta att jag är mamma åt en liten pojke, Justin är pappa och Pattie är farmor. Helt knäppt att så mycket har hänt och ändå är jag bara 17 och fyller snart 18, jag kan verkligen inte fatta att jag har blivit kidnappad, Justin har blivit kidnappad och att jag och Justin snart ska gifta oss. 

- Vad gör du? hörde jag Justin säga, jag tittade på dörren och såg han stå lutad mot ena kanten med ett svagt leende på hans läppar. Jag kunde inte hjälpa att bita mig själv i läppen. 

- Inget speciellt, sa jag och tittade ned på mina händer. 

- Inte ens på vart alla dem andra är? sa han och gick och ställde sig framför mig, jag skrattade och tittade upp på honom. 

- Tänk att så mycket har hänt det här senaste året, kan du fatta att vi har ett barn? Att vi snart ska gifta oss? Det enda jag kan tänka på är första gången vi möttes och nu, så mycket som har förändrats. Så mycket som har ändrat våra liv, tänk när vi ska berätta våran berättelse till Jake när han blir äldre. Så många minnen vi har gjort tillsammans, sa jag och tittade in i Justins ögon, han log mot mig och tog mina händer. 

- Vi kan skriva en bok om hur vi träffades och upp till nu, allt har hänt, det är fascinerande, sa han och jag skrattade och flätade in mina händer med hans...

---

 Det tog ganska långt tid men jag försöker skriva så ofta jag kan men jag har läxor och mycket annat att göar än att skriva hela dagarna.