2013-02-28 | 08:40:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Chapter 22 - Cute boy...
OBBS!! Jag bytade grannkillen, ni kan se vem det är nu på bilden!
Previous:
Jag stannade bilen utanför vårat hus och gick ut för att öppna Alexis dörr innan hon hann göra det själv, hon log stort mot mig och tog hennes väska i bagaget innan vi gick in till Becky, men jag var rktigt nervös över vad hon skulle gilla om överaskningen där inne...
Alexis perspektiv
När jag kom in genom dörren fick jag nästan en hjärtattack, mamma.... pappa... båda stod i köket och lagade mat, jag kunde känna på lukten att det var mammas special köttgryta som jag all
tid fick när jag var liten och var sjuk. Pappa vände sig plötsligt om och log stort, jag skrattade och tittade bak på James som nickade och tittade på mamma och pappa, när jag vände mig om igen stod båda och tittade på mig.
Jag skrattade igen innan jag la ned min väska på golvet och gick sakta fram till dem.
- Hej, gumman, sa mamma och log svagt, jag hade saknat mammas fina leende och pappas roliga skratt, detta måste verkligen vara en dröm.
Jag kände några tårar ned för min kind och skrattade igen innan vi alla samlades i en stor och varm kram, att känna bådas värme igen gjorde så att jag glömde bort allt, jag kände mig bara glad och nöjd att hela familjen är samlad igen.
- Så, vem vill ha min special gryta? frågade mamma och jag log och torkade mina kinder.
- Jag ar saknat er, sa jag och kramade om pappa igen innan jag satte mig vid bordet jämte James och Becky och väntade på mammas gyta skulle ställas på bordet...
3 dagar senare
- ALEXIS! skrek mamma nedifrån, jag öppnade snabbt ögonen och tittade runt mig för att se till så att ingen stod jämte mig och skulle strypa mig... jag skulle verkligen inte ha sett filmen igår. Skräckfilmer är inte riktigt bra för mig att titta på när jag ska sova själv, speciellt inte när jag ska ha skola nästa morgon, jag blir helt paranoid och vågar knappt sätta ned fötterna på golvet för att jag är rädd att någon ska ta tag i mina fötter under sängen.
Jag ställde mig upp på sängen och hoppade så långt ifrån den som möjligt, sedan skrattade jag åt mig själv och öppnade min garderob för att välja ut vad jag skulle ha på mig idag.
Idag var den första dagen som jag skulle till skolan igen, nu när både mamma och pappa är tillbaka och förhoppningsvis stannar, känner jag mig redo för skola igen och är som ny.
Jag tog fram en stickad tjocktröja och mina svarta glansiga leggings, sedan sminkade jag mig naturligt, vilket betydde bara lite smink, man ser sminkad ut men man är inte gömd i det.
Jag tog på mig kläderna och tog min mobil innan jag gick ned till mamma som satt vid matbordet och läste tidningen.
- Vad tycks? frågade jag och mamma la ned tidningen och tittade på mig och log.
- Du är lika vacker som vanligt, sa mamma och skrattade innan hon satte fram pannkakor på bordet.
- Eftersom det är din "första" dag så gjorde jag en speciell frukost till dig, sa mamma och väntade på att jag skulle sätta mig jämte henne och börja äta.
- Så, hur har du haft det? jag hörde att det fanns några problem... med... ja, sa mamma och jag tittade på henne och försökte att låta vanlig. Men när jag pratade om... det... var det ganska svårt att inte bryta ut i stort gråt eller bli riktigt arg.
- Det har gått bra... sa jag bara och tog en klunk saft, mamma nickade och log svagt, jag kunde se hur hon såg oroad ut men ändå snäll och försiktig, det känns verkligen bra att ha henne hemma igen, ha ett "vuxet" samtal om killar... eller helt enkelt om allt. Det har jag saknat.
Efter att jag hade ätit klart pannkakorna borstade jag tänderna och tog min väska innan jag gick ut till min bil och möttes av Becky som var lika glad och sprallig som alltid, det var nästan oroveckande att se henne så glad... nästan... misstänksamt.
- Okej, jag vill inte börja såhär... men jag såg precis världens snyggaste kille, du bor granne med honom... seriöst, världens snyggaste! sa hon och jag skrattade och tittade på vårat grannhus, en kille i våran ålder stod och fixade med däcket på sin bil, jag tittade närmre och tittade sedan på Becky igen.
- Du har rätt, vi borde slå till... jag menar, vi har aldrig en lika bra chans som denna, lika bra att ta den? sa jag och stängde bildörren igen och tog min väska och började att gå ut med vägen, när jag kom till hans tomt stannade jag och pillade lite med min väska och suckade precis som om jag hade glömt något. Jag vände om och såg killen stå och titta frågande på mig, jag log svagt och gick tillbaka in till mitt hus och gick in, mamma satt och titta frågande på mig. Jag pekade på grannhuset och hon gick till fönstret och skrattade.
- Becky? frågade hon och jag nickade sakta och vi båda började att skratta.
- Bara kom ihåg att inte vara för svår! sa hon när jag gick ut genom dörren igen, Becky stod och lutade sig mot mammas bil och tittade på killen som igen jobbade med sin bil.
Jag skrattade och gick fram till henne.
- Jag eller du? frågade jag henne och hon tittade på mig med en seriös blick.
- Seriöst... jag? jag är usel på sånt, kom igen. Jag har sett dig ta varenda kille i stan! sa hon och jag skrattade igen och gav Becky mina bilnycklar innan jag gick tillbaka utmed vägen och gick förbi killen och klackade extra med klackarna för att han skulle höra, snart hörde jag hans röst eka i luften.
- Du? skrek han och jag vände mig om och tittade frågande på honom, han log och gick fram till mig.
- Det känns som om du egentligen inte ska... gå till skolan? sa han och tittade ned på mina klackar, jag skrattade och skakade på huvudet.
- Är det så tydligt? frågade jag honom och han nickade och skrattade.
"Är det så tydligt?"
- Min... syster gömde mina nycklar... ngonstans och nu måste jag... gå, sa jag och tittade på vägen, han nickade och visade sin bil.
- Tur att jag precis är klar då...
Äntligen kom det upp!
Jag är så tacksam att ni fortfarande är kvar här!
Jag hoppas att ni gillar kapitlet och jag hoppas också att det snart kommer upp ett nytt!
Kommentera!
2013-02-27 | 18:24:15 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Förhoppningsvis imorgon!
Jag har mycket att göra nu för att jag har prov på fredag (som inte är lätt... mycket att komma ihåg)
Men jag hoppas att kapitlet kommer upp antingen ikväll eller imorgon, förhoppningsvis...
Fortsätt med erat tålamod!
2013-02-25 | 20:37:53 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Snart klar.
Jag har bara bilderna kvar nu, sen är allt klart. Jag seriöst älskar erat tålmod, ni klagar...aldrig, det är helt knäppt att jag har fått så bra läsare, det ni kommenterar är "Bra, men det och det kan vara lite bättre... annars bra!" och det tar jag aldrig illa upp med, visst är det alltid bra om man får lite hjälp med sitt skrivande?
Fortsätt så!
2013-02-19 | 07:07:24 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Skriver, skriver och skriver!
Jag skriver men inget jag skriver är liksom... bra...
Jag försöker verkligen skriva klart kapitlet, men det tar tid nu eftersom jag har ju dels sportlov och vill göra något roligt på vardagarna och för att jag inte alls tycker att jag skriver bra...
2013-02-13 | 18:20:19 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Chapter 21 - She laughs again...
Previous:
- BARA GÅ! skrek jag och sprang in på toan och smällde igen dörren så hårt jag kunde medans jag knappt kunde se av mina tårar som nu hade runnit ned på min brännande varma hals, det var bara en tanke som flög runt och gjorde ett stort frågetecken efter sig i min hjärna just nu..."Hur kunde han?"
Justin's Perspektiv
Jag lämnade Alexis rum med tårar rinnandes ned för mina kinder, det ända jag kunde tänka på var hur jag lämnade Alexis där... utan att ens bry mig om hur hon skulle känna sig efteråt. Jag vet att jag inte skulle gjort så, men jag vill att Alexis ska veta att jag ångrar det så himla mycket.
- Justin! skrek James bakom mig och jag stannade och vände mig sakta om, James stod där med en frågande min, jag tittade ledsamt på honom och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag säga sanningen? Det skulle göra det ännu värre och James skulle säkert börja hata mig efter det, men jag måste berätta för honom vad jag gjorde. Han vet inte vad som hände och det måste göra honom riktigt förvirrad.
- Kan du berätta för mig vad som händer? Jag har aldrig sett Alexis så här ledsen i hela mitt liv, jag vet att hon började gilla dig första gången hon såg dig... men hon är riktigt ritkigt ledsen... ni hade bara träffats för någon vecka sedan när vi åkte hem hit igen... vad hände? sa han när han hade kommit fram till mig, jag suckade och skakade på huvudet.
- Jag och Alexis hade bestämt att vi skulle mötas på familjetoan, både hon och jag ville säga hejdå och inte bara på SMS. Så när jag hade kommit in på flygplatsen och stod vid Gaten mötte jag Alexis blick och snart stod vi inne på toan båda två. Hon hade ett stod leende på hennes läppar, man såg på henne att hon var glad att se mig och jag vara lika glad över att se henne... men jag hade något att berätta för henne som jag visste att hon skulle bli ledsen över, jag skulle åka ut på tour om 3 dagar och hon visste att jag inte skulle komma hem förrän 2 år eller mer, hon blev riktigt ledsen när jag sa det... inte så hon började gråta utan... hon tittade ned på sina händer och blev irriterad på mig, hon sa till mig att vi skulle ses om 2 år och sa ett snabbt "hejdå"... men jag tog tag i hennes arm och stannade henne innan hon hann gå ut ifrån toan, sedan gav jag henne ett val... Mig och touren... eller dig och hennes familj, hon tvekade riktigt länge och man såg på henne att hon var orolig och ledsen på samma gång, tillslut tittade hon upp på mig och mötte mina ögon. Hon sa "Justin... hur kan du tvinga mig att göra ett val mellan er? Du vet att det är omöjligt..." Medans hon fortsatte tänkte jag på hur det skulle vara med henne på touren... jag skulle vara stressad och inte orka med att göra något alls, jag vet hur det är att toura och man blir riktigt trött, jag ville inte att Alexis skulle bli ensam... men jag visste också att det inte var mitt beslut att ta... men jag brydde mig inte, snart hade jag ångrat att jag frågade henne... jag var så självisk...
Innan hon hann säga något mer tittade jag in i hennes ögon och suckade, sedan sprang jag ut och försvann bort till min gate, jag bara lämnade henne där, utan en förklaring, utan ett hejdå, sa jag och nu hade både jag och James satt oss ned på väntstolarna i korridoren, han tittade på mig med tom blick. Jag kunde inte läsa av vad han tänkte eller vad han skulle göra men jag kände på mig att han var ledsen.
- Varför har ingen av er berättat för... någon? sa James och jag tittade ned på mina händer och kände en till tår på min kind.
- Jag har skuldkänslor... jag vet att det är dumt gjort och jag ångrar det så mycket, jag önskar bara att Alexis visste hur mycket jag har tänkt på och ångrat mitt beslut, det var bara dumt, sa jag och ställde mig upp och tittade ned på James som mötte min blick.
- Jag är ledsen, jag ska inte störa er mer, ingen av er, sa jag och sprang ut ifrån sjukhuset och åkte därifrån med en känsla av skuld och orolighet, jag skulle bara vilja få det beslutet ogjort...
James Perspektiv
Jag satt och tänkte på det Justin hade sagt, bara nu fattar jag varför Alexis har varit som hon har varit. Hon har varit så ledsen över att han bara lämnade henne där... hur kunde jag inte förstå när min egen syster behövde prata med någon och gråta ut om det hon har varit med om?
Jag ställde mig upp och gick in i Alexis rum, hon låg i sängen och sov tungt, man hörde hennes djupa andetag från andra sidan rummet.
Jag satte mig jämte henne och la min hand på hennes och suckade.
- Jag är så ledsen för att jag inte har förstått, men Justin är riktigt ledsen... han vill att du ska veta att han ångrar sitt beslut så mycket så han är villig att lämna dig ifred för alltid, hör du det? Föralltid, jag tror att du aldrig har haft en kille som är så villig att göra vad som helst för dig, speciellt inte lämna dig ifred när jag ser i hans ögon att han verkligen verkligen gillar dig... jag tror att han faktiskt har riktigt starka känslor för dig.... men vad vet jag? Jag är bara din storebror, sa jag och jag hörde Alexis skratt, det var så länge sedan jag hörde den fina stämman som lät precis som mammas.
- Sa han det till dig? frågade Alexis och jag nickade och tittade på dörren precis som om Justin skulle stå där, Alexis suckade och satte sig sakta upp.
- Kan inte jag åka hem nu? frågade hon och jag ställde mig upp och log svagt.
- Det kan du och Becky har gjort klart alllting där hemma, du ska inte stressa mer. Därför har vi hyrt dina favvo filmer och köpt chips, popcorn, godis och allt möjligt faktiskt. Vi vill att du ska ha roligt med oss igen, sa jag och gav henne hennes kläder som hon hade valt ut innan, hon vill ju såklart inte åka hem med en "sjukhusklänning" på sig.
Efter att Alexis hade bytt om och borstat tänderna var vi påväg hem, det tog ungefär 10 minuter hem och innan vi hade kommit hem hade Alexis skrattat mer än vad hon har gjort på flera veckor. Det gjorde mig otroligt glad att se hennes leende igen, man kunde verkligen se hur hon hade roligt.
Jag stannade bilen utanför vårat hus och gick ut för att öppna Alexis dörr innan hon hann göra det själv, hon log stort mot mig och tog hennes väska i bagaget innan vi gick in till Becky, men jag var rktigt nervös över vad hon skulle gilla om överaskningen där inne...
Äntligen är kpitlet uppe! Jag hoppas att ni gillar att jag har en gif i kapitlet också, jag tycker att det får kapitlet att bli lite mer "levande"...
I alla fall hoppas att ni tycker om det och jag hoppas att nästa kommer upp snart också, kanske inte idag menmen...
2013-02-12 | 21:36:39 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Några meningar kvar + bilder!
Jag har bara några meningar kvar och sedan bilderna, sen är jag klar med kapitlet, jag tror inte att det kommer ta för långt tid men jag vill bara att ni har tålamod... det är riktigt mycket nu.
Nästa vecka har jag lov och hoppas att uppdateringen blir bättre då!
2013-02-12 | 07:43:31 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Snart!
Jag håller på med kapitel 21. Det är snart klart, det lovar jag!
2013-02-08 | 15:14:36 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Chapter 20 - You don't care...
Previous:
- Jag vet inte hur länge han kan stanna... men det jag vet är när han väl åker... kommer jag vara här för dig, sa James och tog min hand, jag log mot honom innan jag kände hur hela jag började skaka och snart så var allt svart... igen.
James Perspektiv
Jag satt i väntrummet oroad över vad de gjorde inne hos Alexis, hon hade bara svimmat. Vad doktorn än säger tror jag inte att det är på grund av hennes hjärnskakning, hon kan väl inte bara svimma så? Det är väl inte normalt?
Massor av tankar snurrade runt i mitt huvud, varför hon hade svimmat. Vad som hade hänt innan idag... men det som jag mest funderade över vad Alexis och Justin, vad kan det ha varit som splittrade på dem? Justin bad Alexis välja mellan mig och Justin... men det måste ha varit något mer...
Mitt i mina tankar kom Doktorn till Alexis och ställde sig framför mig, jag tittade upp på honom och mötte hans blick.
- Det är inget fel med Alexis, men hennes hjärna är äldigt överhettad och hon behöver vila. Har det hänt massor av saker i hennes liv? Det känns som om hon har haft för mycket att tänka på så hon blandade det med alkohol och då blev det bara värre, sa han och jag tittade ned på mina händer och pustade ut, Alexis var okej, hon behövde bara vila.
- Kan hon åka hem? frågade jag och Doktor nickade medans han gick närmre mig och satte sig på stolen jämte mig.
- Hon kan åka hem men du får lova att hon tar det lugnt, det kan leda till massor av farligare saker om hon överarbetar sig själv just nu, hjärnskakningen gjorde det ännu värre än vad det var från början, sa han och jag nickade och kände mig lättad men ändå lite orolig över Alexis, hon har mycket pågång just nu men hon måste ta det lugnt, det kanske inte var en så bra idé att ringa hit Justin i alla fall.
- När kan hon åka hem? frågade jag doktorn som nu var påväg att gå.
- Idag, men vi måste bara ta lite fler tester först, sa han och jag nickade och ställde mig upp för att skaka hand med doktorn.
Alexis Perspektiv
Jag vaknade upp med ett bultande huvud, snabbt stängde jag ögonen igen för att minska det starka ljuset ifrån lamporna.
Jag hörde hur någonting prasslade i slutet av sängen och kikade för att se vem det var, jag fick se James äta lite chips ur en påse som man kunde köpa ur de jobbiga maskinerna som alltid fastnar, jag har alltid hatat maskiner som dem.
- Finns det lite till mig också? sa jag hest och han tittade upp och skrattade.
- Såklart, sa han och satte sig på stolen jämte sängen istället för fotöljen mittemot mig.
Han höll upp påsen så jag kunde ta några små chips, jag stoppat in chipsen i munnen och plötsligt började min mage kurra riktigt högt så jag nästan skrattade. James tittade chockat på mig medans jag log svagt.
- Jag är riktigt hungrig, sa jag och satte mig sakta upp, James nickade sakta och log.
- Tur att du kommer få åka hem, doktorn sa att han bara ska ta ett till blodprov sedan är du fri och kommer få åka hem, jag har bett Becky fixa det riktigt mysigt hemma så att vi alla får plats i vardagsrummet, detta kommer låta löjligt... men vi kommer få sova över i vardagsrummet! sa James och jag skrattade och tog några till chips.
- Okej... är... Justin här än? frågade jag och James tittade på klockan och sedan på mig.
- Nej... men han kommer komma när som helst, han tog ett flyg hit för... några timmar sedan, sa James och jag nickade och rättade till min kudde.
- Jag är ledsen över att jag har varit... borta, men jag... jag var så ledsen över allt med Justin och... jag kunde inte hjälpa det, jag är riktigt ledsen, sa jag och James tog min hand och tittade oroligt på mig.
- Du behöver inte säga förlåt, den ända som du skadade var dig själv, du gjorde bara mig riktigt orolig, sa han och jag tittade ned på mina händer och upp på James igen när jag stördes av en syn som jag nästan hade glömt bort.
På Tvn var Justin live när han gick in här på sjukhuset, det kom en pirr ifrån min mage... och denna gången var det inte av hunger, när jag såg hans ansikte var det som ett stick ifrån mitt hjärta.
- Han är här nu, sa jag och släppte inte Tvn med mina ögon men i ögonvrån såg jag James tittade på Tvn och tillbaka på mig igen.
Jag suckade och kände hur hela jag skakade, vad skulle jag säga till honom? "Hejsan, förlåt för att jag..."
Mina tankar stördes av att en sköterska kom in i rummet, hon log mot mig och tog fram några saker som jag knappt vet var det var.
- Detta är det sista blogprovet sen kan du åka hem, dessutom så har du besök, sa hon och jag gav henne min hand och väntade på det lilla sticket som man brukade få.
Innan jag hann reagera på sticket var det klart och sköterskan gick ut, direkt när hon var ute kom ett bekant ansikte upp i dörren.
- Hej... Alexis, sa Justin och jag mötte hans underbara ögon, att se han i verkligheten igen var att tvinga fram flera minnen ifrån flygplatsen när jag... lämnade honom.
- Alexis, om du gör dig klar så... kommer jag och hämtar dig om en... stund, sa James och jag tittade tacksamt mot honom innan jag satte mig upp på kanten av sängen och drog ned "sjukhusklänningen" så jag inte skulle visa för mycket.
- Du borde inte ha kommit Justin, sa jag och tittade ned på mina händer, jag hörde en suck bakom mig och ville bara vända mig om och titta in i hans ögon och säga att jag var ledsen över vad som hände på flygplatsen.
- Jag var orolig för dig, James sa att du... var... är sårad, sa Justin och jag ställde mig snabbt upp och vände mig om.
- Varför tror du att jag är sårad? är det för att du gav mig ett val som är helt omöjligt att välja mellan eller tror du att det var för att jag verkligen kände något för dig och du brydde dig inte? Jag sa till dig att jag verkligen kände något speciellt för dig och du ryckte på axlarna, hur kunde du? nästan skrek jag, men jag ville inte få all uppmärksamhet hit så jag dämpade rösten lite.
- Jag blev inte bara sårad, jag har aldrig känt en sådan rädsla som jag kände när du gick iväg utan att ens krama mig eller säga hejdå, sa jag och kände hur mina ögon börjde vattna sig.
- Jag visste inte a...
Jag kände tårar ned för mina kinder när Justin tittade ned i golvet efter att han själv inte hade kunnat säga klart hans mening, jag antar att det var för svårt för honom att ens visa sina känslor.
- Vet du vad... Justin? Åk tillbaka med ditt stora lyxiga flygplan och sjung för dina fantastiska fans istället för att bry dig om en tjej som verkligen... verkligen behövde dig... och du ville inte vara med henne, få tillbaka dina okänslosamma dagar tillsammans med ditt crew och ha roligt tillsammans med dem, skratta och ät på fina restauranger medans jag får vara här... sårad och rädd att om jag visar några känslor igen... kommer det häda samma sak i mitt huvud... dina steg ifrån mig när du steg på ditt äckliga stora flygplan... hur du bara lämnade mig... utan att jag fick svara på ditt DUMMA val! skrek jag med tårar forsandes ned för mina kinder och huvudet som dunkade för hårt att vara sant.
- BARA GÅ! skrek jag och sprang in på toan och smällde igen dörren så hårt jag kunde medans jag knappt kunde se av mina tårar som nu hade runnit ned på min brännande varma hals, det var bara en tanke som flög runt och gjorde ett stort frågetecken efter sig i min hjärna just nu..."Hur kunde han?"
LEDSEN!
Jag är så ledsen över att jag inte har lagt upp på... 2???!!!! veckor.
Jag ska inte bli så sjuk igen! Jag lovar!
Kommentera!
2013-02-08 | 15:13:25 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)
Halsfluss!
Hejsan, det var riktigt länge sedan jag la upp ett kapitel, jag vet. men jag har haft halsfluss och haft hög feber varje dag, det är lite svårt att lägga upp och skriva kapitel då... ellerhur?
I alla fall kommer ett kapitel upp idag och jag hoppas att jag kan skriva mycket mer i helgen!
