Meant To Be - A Justin Bieber Novel

När jag kom ut tittade Justin på mig med stora ögon, jag skrattade lite tyst åt hans min medans jag snurrade runt.

- Så, vad tycker du? frågade jag och Justin skakade på huvudet och gick upp på trappen och tog min hand.

- Du är så vacker, sa Justin och jag tittade generat ned på marken, han skrattade och kysste min hand. Jag tittade upp på honom och log svagt.

- Klänningen är otrolig, sa jag och han drog mig intill sig och kysste mig mjukt. 

- Den är otrolig bara för att du har den på dig, viskade han i mitt öra och pussade mig på kinden, jag skrattade och kramade om honom mjukt. Jag kände hans värme som gjorde så hela jag blev varm inombords. 

- Så, du har kostym... sa jag och tittade uppifrån och ned på Justin, han skrattade och nickade. 

- När min flickvän är så snygg som hon är kan man ju inte gå brevid henne med vanliga kläder, sa Justin och ställde sig brevid mig och krokade sin arm som killarna gör på alla filmer då de ska gå på dans med sin flickvän. 

Jag skrattade och krokade min arm med hans medans vi gick fram till bilen och Justin öppnade bildörren för mig, han är en riktig gentleman.

 

Jag klev ut ur bilen och tittade runt mig, jag skrattade och tittade bak på Justin som stängde min dörr. 

- Har du gjort allt detta? frågade jag honom, han nickade sakta och gick fram till mig och log, jag skrattade och tog hans mjuka hand. 

- Det är otroligt, sa jag och tittade på alla träden som var fyllda med ljus, det kändes som om man var i en dröm. Allt som lös och gjorde den mörka natten till en ljus och romantiskt natt istället, det var helt fantastiskt. 

- Ska vi stå här ute hela kvällen? frågade Justin och började gå, jag hängde snabbt efter medans jag tittade chockat runt mig. Detta var verkligen fantastiskt. 

Justin öppnade dörren in till den lilla stugan som var mitt i allt ljus, jag gick nyfiket in i stugan och möttes av den känslan som man får när man har varit ute för länge och man fryser nästan ihjäl och så dricker man av den varma chockladen. En känsla av mys och lättnad, jag skrattade och hoppade nästan runt för att krama om Justin. Han besvarade kramen och pussade min kind. 

- Vad tycker du? frågade han och jag skrattade och nickade, jag var så himla glad över att jag hade en sådan fantastisk pojkvän som Justin, han fattar exakt vad jag tycker om och han kan göra mig glad öven om han inte vet att han gör mig det. 

- Det är otroligt, det känns som en dröm, sa jag och tog av mig mina klackarskor och mötte det varma trägolvet med mina kalla fötter. 

Justin tog av mig min jacka och hängde upp den, jag började gå runt i stugan och kom in till vardagsrummet, det fanns 2 stora fönster så man kunde se ut på de vita bergen. Det var riktigt mysigt. 

Plötsligt kände jag ett par armar runt om mig, jag log svagt och vände mig om. 

- Stugan är så mysig, sa jag och Justin skrattade medans vi sakta började dansa till den lugnande musiken som svagt spelades i högtalarna.

- Det är det som är poängen, sa han och jag skrattade medans jag vilade mitt huvud på hans axel, han började sakta sjunga med musiken och jag njöd av denna stunden, jag känner att denna kvällen kommer bli mer speciell än vad jag någonsin har varit med om.

Vi slutade att dansa och Justin tog min hand och ledde mig till soffan innan han hämtade en bricka och ställde den på bordet. 

- Jag ville göra det extra speciellt så... sa Justin och tog bort locket ifrån brickan, på brickan var det spagetti och köttbullar. Jag skrattade och tittade upp på honom, han ryckte på axlarna och jag log svagt. 

- Lady och Lufsen, sa jag och han skrattade och log med sitt underbraa leende, han gav mig en gaffel och en kniv och vi började äta ifrån samma tallrik. 

Det dåliga med spagetti är att man alltid får mat utanför som ramlar ned på golvet och i knäet, vilket inte är så roligt på en dejt. Jag skrattade åt Justin som hade svårt med att få in spagettin i munnen, men jag hade minst lika svårt att få det som Justin hade.

 

När vi hade ätit klart låg vi i soffan och myste, Justin satt upp med mitt huvud i sitt knä, vi tittade in i varandras ögon när Justin plötsligt plockade upp ett till paket... fast denna gången ifrån hans ficka. 

- kvällen är inte över än, sa han och gav mig det lilla paketet, jag satte mig chockat upp och tittade nyfiket på Justin som satt och tittade på mig medans han log stort. 

Jag började sakta att öppna paketet och öppnade smyckeslådan, jag såg ett hjärta med massor av fina mönster på och våra namn med "Je t'aime", jag tittade chockat upp på Justin som tittade oroligt på mig. Jag skrattade och nickade. 

- Det är vackert, sa jag och skrattade och slängde mig över till Justin och kramade om honom hårt. 

- Jag älskar dig med, viskade jag i hans öra, jag kände hur Justin slappnade av och då¨log jag ännu större. 

- Jag hoppåas att du vet hur mycket du verkligen betyder för mig nu, sa Justin oich jag nickade och skrattade igen. 

- Kan du hjälpa mig? frågade jag Justin och visade halsbandet, han nickade och jag gav honom det. Sakta drog jag bort mitt hår ifrån min rygg, Justin knäppte upp det och tog det över mitt huvud för att knäppa det, han rörde sedan min rygg med hans hand. Jag rös till och tittade bak på honom, han tittade in i mina ögon och jag tittade in i hans. 

- Tack, sa jag tyst och vände mig sakta om medans jag fortfarande tittade in i Justins hasselbruna ögon. Vi kom närmre och närmre varandra för varje sekund som gick. Plösligt möttes vi i en passionerad kyss som utveckaldes mer och mer, Justins hand vilade på min kind medans jag hade min hand på hans nacke och tryckte honom intill mig. 

Sakta knäppte Justin upp min klänning och jag drog sakta av den, Justin la sakta ned mig på soffan och drog av  sig sin kvaj medans jag snabbt knäppte upp hans skjorta och kysste hans nacke, snart kysste Justin mig ifrån min mage upp till min nacke och mötte min mun med en otroligt passionerad kyss...

 Så, kapitel 27 är äntligen uppe. 

Jag ska försöka börja skriva på kapitel 28 idag men nästa vecka är ju påsklov så då kan jag skriva ännu mer. 

 

 

 

Jag satt och tänkte på vad jag skulle kunna säga till Alexis, mitt huvud var bara fullt med "Jag måste åka men jag är ledsen" "Varför skulle detta hända oss" "Kan du inte bara komma tillbaka till mig?".

Jag kunde bara tänka på att få känna Alexis i mina armar igen, jag har varit utan henne för länge nu. 

Plötsligt hörde jag ett rasslande ljud, snabbt tittade jag upp och såg Alexis stå där och titta på mig precis som om hon såg ett spöke. Mina armar blev plötsligt svaga och jag hade inga ord. Att se henne rakt i ögonen och veta att hon inte är min längre gjorde ont. Det gjorde det verkligen!

- Alexis, sa jag och ställde mig upp, hon backade ett steg och skakade på huvudet. 

- Du lovade att lämna oss ifred, sa hon och jag kände hur mina ögon vattnades, jag hade gråtit mer än vad jag har gjort i hela mitt liv de här senaste dagarna. 

- Jag vet... sa jag tyst och tittade ned på marken, precis som om den skulle ge mig ett svar på vad jag skulle säga till Alexis... men det ända jag kom ihåg var när Alexis skrek på mig på sjukhuset och tårar forsade ned för hennes kinder. 

- Jag ska... åka... men jag vill inte åka utan att säga hejdå, sa jag och väntade mig en kommentar som skulle göra mig att gråta... men det ända jag fick var en ledsen min ifrån henne. Hennes ögon började bli röda och jag kände att en tår rann ned för min kind. 

- Jag vet att du inte vill se mig... men jag kan inte sluta tänka på att se dig... Alexis, jag... jag är så ledsen, om du bara visste hur ledsen jag är... sa jag och hon tittade ned på marken och jag hörde hur hon snyftade, jag ville bara gå fram till henne och hålla om henne. Trösta henne och låta henne somna i min famn. Om det bara kunde hända. 

Alexis började gå till huset, när hon var några centimeter ifrån mig tittade vi in i varandras ögon och kände varandras värme. Hon bara stod där och tittade in i mina ögon. 

- Det gör ont... Justin, det gör det fortfarande, sa hon innan hon gick förbi mig och var påväg in när jag sprang fram till henne och skadade på huvudet. 

- Alexis... jag... mer hann jag inte säga förrän hon hade tittat ned på marken, jag suckade och vände mig om för att gå ifrån henne. 

- Jag vet att du är ledsen, Justin, det ända jag inte vet är om du gör om det, sa hon och jag vände mig om och tittade chockat på henne. Hon tittade på mig med en trött och ledsam min.

- Hur kan du tro att jag skulle lämna dig igen? sa jag och när hon mötte min blick kände jag hennes osäkerhet, jag kände allt inom henne, hennes känslor... Sorg. 

- För att jag har varit med om detta innan, varför tror du att jag är så osäker med killar? Varför tror du att jag inte ville vara nära dig i början? För jag visste att jag skulle falla för dig... Justin! Jag visste att jag en dag skulle stå här igen och känna mig som en övergiven liten flicka som inte har någon förutom hennes familj, jag fattar att du är ledsen... men det är alla! skrek hon och jag kände mig helt tom, bara nu fattar jag henne. Första gången jag träffade henne fick jag känslan av osäkerhet och orolighet. Men bara nu är det helt klart i mitt huvud. 

- Jag är inget som de andra, sa jag tyst och hon skrattade mellan hennes gråtattacker, hennes tårar rann som ett vattenfall ned ifrån hennes röda, vattniga ögon. 

- Du är värre! Du är populär med massor av tjejer som springer efter dig, det är bara värre med dig! skrek hon och jag skakade sakta på huvudet, jag hade inga ord, inga. 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och hon skakade på huvudet och torkade sig snabbt på kinderna. 

- Jag vet, Justin och jag tror dig, men jag tror inte på mig själv, sa hon innan hon slängde igen dörren och jag hörde hennes skrik innefrån, hur hon grät. jag hörde röster och mina tårar rann, allt rann. Mitt hopp, allt!

Jag började gå ifrån henne och huset, om jag bara kunde vakna upp... öppna ögonen och ligga jämte Alexis, precis som att allt som har hänt bara var minnen ifrån en dålig... riktigt dålig dröm. 

Plötsligt öppnades dörren bakom mig och jag tittade chockat bakom mig, Alexis stod och hade rinnande ögon med mascara utkletad över hela hennes ansikte. 

Hon började sakta gå fram till mig och stod bara några millimeter ifrån mig när hon öppnade munnen för att säga något. 

-.Jag... jag saknar dig, sa hon tyst och jag tittade frågande på henne och ville nypa mig för att se om detta verkligen var en dröm.

- V..v va? stammade jag och det rann tårar för tårar för hennes kinder när hon snyftade och tittade ned i marken och torkade sina tårar. 

Jag la min hand på hennes kind och höjde upp hennes huvud så hon tittade in i mina ögon. 

- Jag saknar dig med, sa jag tyst och närmade mig sakta hennes ansikte, snart möttes vi i en passionerad och mjuk kyss, att få känna hennes läppar igen fick mig att le. 

Kyssen avlsutades och hon tittade in i mina ögon med ögon som fortfarande rann, hon snyftade och skrattade innan jag chockat besvarade hennes mjuka och varma kram. 

 

Alexis följde min nacke med hennes hand och bara tittade in i mina ögon, när jag tittade in i hennes ögon möttes jag av glädje, innan var det sorg... men nu... 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och Alexis skakade på huvudet och log svagt. 

- Nej... jag höll dig borta, jag... var bara orolig hur jag skulle känna mig utan dig så... jag försökte glömma bort dig men varenda minne av dig gjorde mig svag och... sa hon och hennes ögon fylldes med vatten igen och jag skakade på huvudet och kramade om henne försiktigt, jag kände hennes andetag som kittlades i min nacke...

 Jag vet att det gick ganska snabbt i detta kapitlet men det fick bli så för att jag har några idéer vad som ska hända när de är tillsammans, så fick det bli. 

I alla fall, vad tycker ni om kapitlet? Det tog ganska långt tid för att få det klart, men jag har pluggat mycket den senaste veckan och inte hunnit. 

Jag hoppas att ni tycker om det!

- Så, kan jag få veta ditt namn? frågade killen, jag tittade på honom och följde hans blick när han låste bilen medans vi gick in till skolan. 

- Alexis... Alexis Stanford, jag är din granne, sa jag och log svagt mot honom, han nickade sakta och tittade ned på marken, han skrattade plötsligt och jag tittade frågande på honom. 

- Vad skrattar du åt? frågade jag honom och han tittade upp på mig och ryckte på axlarna. 

- Inget, roligt att träffas, sa han innan han sprang iväg, jag tittade frågande efter honom och kunde inte alls tänka mig vad han skrattade åt... var det mig? 

Plötsligt hörde jag ett skrik och jag vände mig om och såg Becky titta på mig och le stort., jag skrattade och gick fram till henne. 

- Hur gick det, vad heter han? Hur gammal är han? För gammal? Nej, han går ju här... sa hon och jag kunde knappt hänga med. 

. Det gick bra, han heter Lucas och är 17 år, men... han måste ha dålig humor, sa jag och tittade på Becky som hade frågande ögon. 

- Han bara... skrattade och gick iväg, helt knäppt var det, sa jag och ryckte på axlarna och började snabbt gå in i skolan med Becky som ett plåster efter mig. 

 

Efter halva dagen hade gått var jag lika trött som om klockan skulle vara 3 på natten, jag hade glömt hur uttråkande skolan kan vara ibland, Becky hade precis gått till biblioteket för att hämta ut en bok som hon var tvungen att läsa och jag satt ute i korridoren med tunga ögonlock. 

- Jobbig dag? hörde jag en bekant röst säga bakom mig, jag tittade snabbt bak och såg Lucas stå och titta på mig med ett snett leende på hans läppar. Jag nickade sakta och suckade. 

. Skolan är... jobbig, sa jag och gäspade, Lucas skrattade och nickade medans han satte sig jämte mig.  

- Om du inte har något att göra senare idag skulle jag gärna vilja ta en fika med dig? frågade han och jag skrattade och tittade ned på mina händer. 

- Jag har mycket att göra nu eftersom jag ligger mycket efter... men tack ändå, sa jag och tittade på honom som log svagt, jag började också att le och skrattade. 

- Det är okej, jag fattar, jag är ju ny här och det är mycket jobb, sa han och jag nickade och gäspade igen. 

- Vart kommer du ifrån? frågade jag honom.

- New York, jag och min familj flyttade hit för 2 veckor sedan, sa han och jag nickade.

- Har du en stor familj? frågade jag och han skrattade och jag såg på honom att han tänkte på något, jag tittade frågande på honom.

- Min lillasyster Amie och mina föräldrar, sa han och jag nickade och tittade om Becky var påväg, jag kände verkligen för att bara gå på de 2 sista lektionerna och sen åka hem. Jag orkar inte ens tänka på hur denna sista veckan kommer vara innan Jullovet. 

Lucas ställde sig plötsligt upp och log mot mig, jag hade ingen aning om vad han skulle göra men jag hoppas att han inte skulle tvinga mig att ställa mig upp och springa efter honom för att han skulle visa mig något,  precis som i filmer. Även om det skulle vara roligt.

- Väntar du på någon? frågade han och jag tittade upp på honom och nickade, han tittade runt sig och sedan på mig igen. 

- Jag tror att du kan komma med mig och sedan springa tillbaka innan den du väntar på kommer, ellerhur? sa han och jag suckade och tittade ned på golvet.

- Jag är ledsen men... jag kan inte gå härifrån, sa jag och tog upp min mobil ifrån min väska och såg att Becky hade SMSat mig. 

Jag log och började skriva in ett svar till henne. 

Även om jag var trött kände jag för att gå ensam hem, jag behövde rensa mina tankar och få bort allt om denna dagen. 

Jag tog mina saker och ställde mig upp, utan att ens titta på Lucas gick jag rakt ut genom dörrenn och började gå hem, jag hoppas att ha inte följer efter. Jag gjorde fel det jag gjorde imorse, jag är inte redo för att dejta igen. 

 

Efter ungefär 20 minuters ont i fötterna och trötthet var jag vid mitt hus, eller...  inte riktigt det var bara en sväng först sedan skulle jag se mitt hus. 

Jag tänkte för mig för själv att när jag kommer in ska jag ta lite varm chocklad och sätta mig vid TV:n, jag ska bara slappa och inte tänka på något annat än vad dåliga program det går på alla kanalerna idag. 

Men när jag kom fram till mitt hus fick jag den känslan jag fick på sjukhuset, nejnejnej... vad gör Justin här?

---

 Jag hoppas att det blir bättre med uppdateringen, men detta är väl en bra början?

Svara på frågan under kapitlet också, jag behöver ha några tips. Det ända som jag kommer på är "långa kapitel" "försök på mer kapitel" osv...

Vad tycker ni?