Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Justin satte sig vid pianot och började spela en väldigt bekant melodi, hela jag blev stel och jag kunde känna hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare efter varje ton. 

- Alexis, vad gör du hemma? Vi trodde att du skulle på basketboll matchen, sa mamma högt medans James stängde av TV:n och tittade chockat på mig. Jag skakade på huvudet och la sakta ned min väska på golvet jämte mig. 

- Jag måste... gå upp, sa jag tyst och började gå upp till mitt rum med alla chockade blickar på mig, jag kunde höra hur de pratade om att jag stod och såg på men jag la mig i min säng och tittade upp i taket. Varför sjunger han den låten som han sjöng till mig när han går ut med andra tjejer. Han vet hur mycket det betydde för mig när han sjöng den till mig. Det måste vara för han tyckte att den var bra och att den passade som avslutning... Men det känns så konstigt... han såg så ledsen ut när han började sjunga, vad är det som händer?

När jag hade tänkt klart alla mina tankar satte jag mig upp och försökte skaka bort synen av honom, som tur var kunde jag fokusera på något annat.

Jag ställde mig framför min slarviga garderob och började fundera på vad jag skulle ha på mig ikväll, det är bara en basketboll match men det är inte så ofta jag får klä upp mig längre, inte när jag mest är hemma och gör läxor hela dagarna.

Jag tog fram ett par blåa jeans och en röd-rosa tröja, som fick passa till ikväll, innan jag stängde garderoben tog jag fram en sjal också som passade perfekt till kläderna. 

- Är du uptagen? frågade James i dörren, jag tittade på honom och tillbaka på kläderna som låg på min säng. 

- Jag antar att jag inte är det längre, sa jag och vände mig mot honom och log svagt, han tittade oroligt på mig och gick in i mitt rum och satte sig i fotöljen vid min sida. 

- Är du okej? Jag har hört från Lucas att du börjar bli bättre på att inte få panikattackerna längre, James la huvudet på sned och lät exakt som pappa, jag skrattade åt honom och satte mig ned på sängen. 

- Jag antar att jag börjat förstå att han inte kommer tillbaka denna gången, allt med konserterna och tjejerna i tidningarna säger mig att han har gått vidare och att jag också borde hitta något annat att gråta över, jag tittade ned i mitt knä och suckade djupt innan jag skakade på huvudet och tittade upp med ett svagt leende. 

-Nu har jag bara 1 timma kvar tills Lucas hämtar mig, tyvär får vi göra detta snacket imorgon istället, sa jag och gjorde en rörelse för att James skulle gå ut, han skrattade åt mig och gick ut ur mitt rum och lämnde mig ifred. Jag suckade igen och tittade bak på kläderna jag hade lagt på min säng, jag hoppas att jag kommer bli på bättre humör efter ikväll.

 

Lucas Perspektiv
Jag knackade på dörren och fick snabbt ett svar, Alexis stod helt klar och lika vacker som alltid i sina stora och förväntansfulla ögon. Jag log mot henne och klev in genom dörren, jag möttes av många blickar ifrån hela hennes familj. 

- Du är precis i tid, som alltid, sa Alexis bakom mig och tog på sig sina kängor och tittade upp på mig, hon hade ett stort leende på sina läppar vilket fick mig att skratta åt nyfikenheten och glädjen i hennes ögon. 

- Jag vill inte komma en sekund försent, sa jag och besvarde hennes leende med mitt innan hon tog min hand och gick ut till min bil, efter bara någon minut satt vi fastklämda och var påväg att börja köra till arenan. Alexis såg lika glad och sprallig ut som hon såg ut där inne vilket fick mig att bli lite orolig över henne, igår var hon så ledsen. Nu är hon jätte glad och har inga problem alls. Det känns som en stor bomb kommer släppas snart..

 

- Vi har platser... 21 och 22, sa jag och tittade på Alexis som nickade mot mig men hade fullt upp med att titta runt sig i arenan, man såg på henne att hon nästan blev blind av förvåning. 

- Det var länge sedan jag var i en sådan här stor arena, speciellt på en basketboll match. Det ska bli spännande, sa hon med ett leende och började leta efter våra platser. Jag följde henne med blicken och log svagt för mig själv när jag fick ett pirr i magen, men innan jag fastnade med blicken skakade jag av mig mina känslor och följde efter henne in bland alla platser. 

- Det är knappt några här, har vi kommit för tidigt? Eller kanske försent? Alexis började låta nervös när hon satte sig ned på plats 22 och tittade ut på planen där det senare ikväll skulle vara många basketbollspelare som var fullt upp i spelet. 

- Jag tror att alla förbereder sig inför matchen, men eftersom vi redan är helt klara sitter vi redan här och väntar... titta vissa kom till och med före oss, sa jag och pekade på 2 personer på andra sidan, Alexis skrattade åt mig och gav ifrån sig en djup suck. 

- Jag måste gå på toa, typiskt mig att behöva göra mina behöv när vi precis har satt oss ned, sa hon och skakade åt huvudet åt sig själv, jag skattade åt henne och tryckte ihop mig så hon skulle kunna komma ut ur våra trånga platser. Istället för att sitta och titta på ingenting tog jag upp min mobil och såg att jag hade 3 missade samtal ifrån James, jag höjde förvånat på ögonbrynen och klickade på James nummer för att fråga vad han ville. 

- Äntligen svarar du, har du aldrig ljud på? Herregud..., hördes James i andra änden, jag skrattade och tittade ned på planen. 

- Jag körde till arenan, vad är det som är så viktigt att du ringer 3 gånger i rad för? frågade jag och inväntade någon lämpligt svar ifrån James, men det jag fick gjorde mig nervös och chockad. 

- Jag tittade på nyheterna när ni precis hade åkt och hörde att Justin Bieber är tillbaka i stan på grund av en basketboll match som han så gärna vill följa, jag tänkte att Alexis kanske inte ville se honom just precis nu, sa han och jag tittade på dörren där Alexis bara hade gått in i för någon minut sedan...

 

Jag tittade mig i spelgeln och suckade tyst, jag kunde kanske gömma mina känslor för Lucas men inte för mig själv, hela jag darrade av nervositet och det var inte på grund av matchen. Det var på grund av att jag innan idag hade sett Justin uppträda en låt till just mig på en av hans konserter, också på grund av att jag inte vet vad han håller på med, varför han gör så eller vad han vill. 

Jag tvättade mina händer och vände mig om för att gå tillbaka ut till Lucas när jag inte kunde öppna dörren, jag fick panik och skakade på huvudet. 

- Nejnejnejnejnej, viskade jag till mig själv och tittade om någon var inne på toan med mig men alla toaletter var tomma, jag sprang tillbaka till dörren och baknade för att få någon att höra. Plötsligt hördes det prat där ute och jag baknade igen men hårdare vilket fick det att bli tyst. Jag fick en lättnad inom mig och backade för att få rum åt min panik att lugna sig. 

Dörren öppnades och det jag såg fick mig att backa baklänges... Nej...

 Det tog tid men nu är det här och vem tror ni det är som öppnar dörren för Alexis?

Jag har funderat och tyvärr kan jag inte lägga upp ett kapitel varannan dag längre, just nu är det otroligt mycket med skolan vilket tar ganska mycket av min tid. Men jag ska lägga upp kapitel, bara någon dag emellan. Men inte varannan. Jag hoppas att ni förstår mig! 

Jag lutade mig tillbaka mot väggen och la mitt ansikte i mina händer, allt jag hade i mina tankar var bilderna på Justin. Jag suckade och kände en tår rinna nedför min kind, jag kunde höra röster utanför toaletten men jag brydde mig inte om att någon kunde se mig. Allt jag kunde tänka på var Justin och hans dumma tjejer. För en vecka sedan började Justins konserter, det stod i alla tidningar med massor av bilder på honom tillsammans med olika tjejer, efter varje konsert, nya tjejer. Efter varje ny tjej blev jag mer och mer ledsen och nu är jag helt förstörd. Jag orkar inte med detta längre! 

Plötsligt öppnades dörren och in kom några tjejer som behövde göra sina behov, de tittade lite snabbt på mig men sedan gick de in på varsin toa och lämnade mig ifred.

Jag ställde mig upp med min väska tätt intill mig och torkade mina kinder, jag måste sluta. Jag kan inte göra detta igen, jag kan inte bli som jag blev förra gången detta hände. Det har gått 2 veckor och jag känner mig svag och rädd, hela min kropp vägrar att fungera. 

Jag gick ut ur toan och mötte korridoren som massor av elever hade samlats i och pratade för fullt med varandra, jag suckade en djup suck och började gå till mitt skåp med fortfarande några tårar son sakta rann ned för min kind och gjorde hela mitt ansikte blött. Jag tittade ned på golvet och blundade, jag måste försöka glömma allt med Justin. Jag måste glömma att det var jag som lämnade honom, att det var jag som sa de dumma orden som gjorde att han lämnade mig. 

Jag tittade upp och kände massor av blickar i min nacke, jag skakade bort mina tankar och mina känslor och gjorde mig redo för en till lektion när jag kände en hand på min axel som gjorde att jag ryckte till och vände mig chockat om. Jag mötte Lucas oroliga ögon som drog med mig in till ett tomt klassrum, Lucas kramade om mig hårt och lät mig gråta ut på hans axel. 

- Jag kan inte se dig såhär, viskade han i mitt öra, jag skakade på huvudet och kände hur Lucas armar blev ännu hårare mot min skakande kropp. 

- Dina tårar tar aldrig slut, viskade han sedan vilket fick mig att skratta åt hans ord, jag slappnade av och försökte göra så alla tårarna slutade rinna. 

Lucas släppte mig ifrån hans armar och la sin hand mjukt på min kind. 

- Du måste göra något åt detta, Alexis. Jag kan inte se dig såhär ledsen längre, viskade han till mig, jag blundade och kände de sista tårarna rinna ned för min kalla kind.

- Jag... kan inte, jag orkar inte mer, Lucas, det är för mycket för mig, sa jag tyst och mötte hans ögon, han hade blöta och oroliga ögon och besvarade min blick medans han torkade bort en tår ifrån min kind. 

- Jag vet, viskade han och tittade runt i klassrummet, jag följde hans blick och kände en klump i min mage, jag suckade och lutade mig mot väggen och satte mig ned på golvet med knäna tätt intill mig. Lucas satte sig jämte mig och tog min hand. 

- Kan du ta mig hem? viskade jag och tittade på honom, han nickade och tittade in i mina röda och ensamma ögon. 

- Jag tror du vill veta något först, sa han och jag tittade frågande på honom, han log svagt och tog upp 2 biljetter till basketboll matchen imorgon, jag skrattade och lutade mig mot väggen medans jag tittade upp i taket. 

- Jag vet att du inte är ett så stort fan av basketboll... men det kanske skulle få dig att tänka på något annat? frågade han och jag nickade och kände mig lite gladare. 

- Det är perfekt. 

 

Jag slängde min väska på golvet och gick och satte mig i soffan med trötta ögon, jag har knappt sovit de senaste nätterna. Jag skakade på huvudet och försökte glömma bort alla mina dåliga tankar, även om de var de ända jag hade just nu. 

Jag tittade på Lucas som gjorde te till mig vilket fick mig att le, Lucas har varit så snäll och förstående. Det känns som om han verligen har förändrats sedan den gången på klubben, mitt leende dog ut och jag drog upp mina ben tätt intill mig. Jag kunde höra hur Lucas kokade vatten och tog fram en tepåse medans jag satt och tittade in i den svarta tomma Tv:n. 

- Är det ett bra program? frågade Lucas mig och gav mig mitt te, jag skrattade tyst och tittade på honom när han satte sig jämte mig. 

- Tack, sa jag sedan och log svagt mot honom, han fick frågande ögon och besvarade mitt leende med sitt. 

- För vad? 

- För allt, tack för att du har hjälpt mig och förstått mig, sa jag och skrattade åt mig själv, han tittade på mig och fick ett större och mer lättsamt leende. Jag skakade på huvudet och la mitt huvud på hans axel, jag blundade och kände mig glad och tacksam över att jag hade Lucas här som kunde göra mig glad och fick mig att tänka på allt annat än Justin, efter ett tag av tänkande kände jag hur sömnen kom förbi mina ögon och jag somnade in i en mjuk och förvånad sömn med ett svagt leende på mina läppar av Lucas som hade börjat nynna på en låt som jag knappt kände igen...

---

Detta var mer som ett kapitel av information, att Lucas och Alexis är så bra vänner. Jag vet att detta inte heller är det mest intressanta kapitel men jag har en idé som snart ska hända. Stå ut! 

Jag är snart klar med kapitlet, för att göra er ännu mer nyfikna ska jag ge er en "spoiler" Eller ja, rättare sagt en bild som visar en väldigt liten del av kapitlet: