Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag lutade mig tillbaka mot väggen och la mitt ansikte i mina händer, allt jag hade i mina tankar var bilderna på Justin. Jag suckade och kände en tår rinna nedför min kind, jag kunde höra röster utanför toaletten men jag brydde mig inte om att någon kunde se mig. Allt jag kunde tänka på var Justin och hans dumma tjejer. För en vecka sedan började Justins konserter, det stod i alla tidningar med massor av bilder på honom tillsammans med olika tjejer, efter varje konsert, nya tjejer. Efter varje ny tjej blev jag mer och mer ledsen och nu är jag helt förstörd. Jag orkar inte med detta längre! 

Plötsligt öppnades dörren och in kom några tjejer som behövde göra sina behov, de tittade lite snabbt på mig men sedan gick de in på varsin toa och lämnade mig ifred.

Jag ställde mig upp med min väska tätt intill mig och torkade mina kinder, jag måste sluta. Jag kan inte göra detta igen, jag kan inte bli som jag blev förra gången detta hände. Det har gått 2 veckor och jag känner mig svag och rädd, hela min kropp vägrar att fungera. 

Jag gick ut ur toan och mötte korridoren som massor av elever hade samlats i och pratade för fullt med varandra, jag suckade en djup suck och började gå till mitt skåp med fortfarande några tårar son sakta rann ned för min kind och gjorde hela mitt ansikte blött. Jag tittade ned på golvet och blundade, jag måste försöka glömma allt med Justin. Jag måste glömma att det var jag som lämnade honom, att det var jag som sa de dumma orden som gjorde att han lämnade mig. 

Jag tittade upp och kände massor av blickar i min nacke, jag skakade bort mina tankar och mina känslor och gjorde mig redo för en till lektion när jag kände en hand på min axel som gjorde att jag ryckte till och vände mig chockat om. Jag mötte Lucas oroliga ögon som drog med mig in till ett tomt klassrum, Lucas kramade om mig hårt och lät mig gråta ut på hans axel. 

- Jag kan inte se dig såhär, viskade han i mitt öra, jag skakade på huvudet och kände hur Lucas armar blev ännu hårare mot min skakande kropp. 

- Dina tårar tar aldrig slut, viskade han sedan vilket fick mig att skratta åt hans ord, jag slappnade av och försökte göra så alla tårarna slutade rinna. 

Lucas släppte mig ifrån hans armar och la sin hand mjukt på min kind. 

- Du måste göra något åt detta, Alexis. Jag kan inte se dig såhär ledsen längre, viskade han till mig, jag blundade och kände de sista tårarna rinna ned för min kalla kind.

- Jag... kan inte, jag orkar inte mer, Lucas, det är för mycket för mig, sa jag tyst och mötte hans ögon, han hade blöta och oroliga ögon och besvarade min blick medans han torkade bort en tår ifrån min kind. 

- Jag vet, viskade han och tittade runt i klassrummet, jag följde hans blick och kände en klump i min mage, jag suckade och lutade mig mot väggen och satte mig ned på golvet med knäna tätt intill mig. Lucas satte sig jämte mig och tog min hand. 

- Kan du ta mig hem? viskade jag och tittade på honom, han nickade och tittade in i mina röda och ensamma ögon. 

- Jag tror du vill veta något först, sa han och jag tittade frågande på honom, han log svagt och tog upp 2 biljetter till basketboll matchen imorgon, jag skrattade och lutade mig mot väggen medans jag tittade upp i taket. 

- Jag vet att du inte är ett så stort fan av basketboll... men det kanske skulle få dig att tänka på något annat? frågade han och jag nickade och kände mig lite gladare. 

- Det är perfekt. 

 

Jag slängde min väska på golvet och gick och satte mig i soffan med trötta ögon, jag har knappt sovit de senaste nätterna. Jag skakade på huvudet och försökte glömma bort alla mina dåliga tankar, även om de var de ända jag hade just nu. 

Jag tittade på Lucas som gjorde te till mig vilket fick mig att le, Lucas har varit så snäll och förstående. Det känns som om han verligen har förändrats sedan den gången på klubben, mitt leende dog ut och jag drog upp mina ben tätt intill mig. Jag kunde höra hur Lucas kokade vatten och tog fram en tepåse medans jag satt och tittade in i den svarta tomma Tv:n. 

- Är det ett bra program? frågade Lucas mig och gav mig mitt te, jag skrattade tyst och tittade på honom när han satte sig jämte mig. 

- Tack, sa jag sedan och log svagt mot honom, han fick frågande ögon och besvarade mitt leende med sitt. 

- För vad? 

- För allt, tack för att du har hjälpt mig och förstått mig, sa jag och skrattade åt mig själv, han tittade på mig och fick ett större och mer lättsamt leende. Jag skakade på huvudet och la mitt huvud på hans axel, jag blundade och kände mig glad och tacksam över att jag hade Lucas här som kunde göra mig glad och fick mig att tänka på allt annat än Justin, efter ett tag av tänkande kände jag hur sömnen kom förbi mina ögon och jag somnade in i en mjuk och förvånad sömn med ett svagt leende på mina läppar av Lucas som hade börjat nynna på en låt som jag knappt kände igen...

---

Detta var mer som ett kapitel av information, att Lucas och Alexis är så bra vänner. Jag vet att detta inte heller är det mest intressanta kapitel men jag har en idé som snart ska hända. Stå ut!