2013-12-28 | 18:32:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 68 - Yes - The End

Previously:
- Jag lovar, sa jag och sprang ut genom dörren utan mina skor eller min jacka, jag tog bara med mig ett par nycklar som skulle ta mig till Justin och ett stort kärleksfullt hjärta som skulle leda mig till den personen som jag älskade och trodde på med hela mitt hjärta.
 
 
Justin's Perspektiv 
Jag skulle precis svara mamma som sa att jag skulle vara kvar här i några dagar när Alexis kom inspringandes genom dörren, hon tittade på mig med stora ögon och gav ifrån sig ett litet leende som fick mig att också börja le.
- Jag väljer dig, hörde jag henne säga och jag förstod inte riktigt vad hon menade. 
- Va?
- Jag älskar dig, jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig och jag väljer dig, Alexis gick ett steg närmre mig och jag nästan kände hur hennes lycka flög runt i rummet. Mamma log stort mot henne och gick ut genom dörren utan ett säga ett ord. Jag satt i sjukhussängen utan att ge ifrån mig ett ljud, allt jag kunde tänka på var att Alexis stod framför mig och sa att hennes val var mig, hon valde mig och på grund av det fick jag en pirrig känsla i magen.
- Om du inte säger något blir det pinsamt, sa hon oroligt, jag skrattade och skakade på huvudet.
- Jag känner bara på känslan av att ha dig igen, sa jag och hon skrattade och nickade snabbt innan hon sprang fram till mig med ett stort leende på läpparna och ögon som glittrade av lycka och kysste mig passionerat.
 
3 månader senare i Alexis Perspektiv
Jag stannade utanför Justins hus och log ett glatt leende, nu var det dags, jag gick upp för trappan och knackade försiktigt på dörren. Bara efter någon sekund öppnades dörren och jag mötte Justins hasselbruna ögon.
- Hej, sa han snabbt och drog mig intill sig, jag skrattade och kramade om hans muskulösa kropp. Jag drog in hans parfym och kände hur han pussade mig på nacken, jag gav ifrån mig ett till skratt och släppte taget om hans kropp så kramen avslutades.
- Hej, svarade jag och gav honom en mjuk kyss, han besvarade den och tog min hand. 
Idag skulle vi flyga till L.A för att fortsätta turnén och jag kände på mig att allt denna gången skulle gå perfekt, utan några problem. Justin drog med mig in genom dörren och stängde den efter mig, jag kunde känna hur hans grepp om min hand mjuknade och hand mungipor ryckte till.
- Som tur är så är vi ensamma hemma i en timme, sa Justin och bet sig i läppen, jag skrattade och höjde på ögonbrynen.
- Jaså? sa jag och Justin nickade och log ett svagt leende mot mig, jag himlade med ögonen och skakade på huvudet medan jag satte mig i soffan. 
- Kan vi inte bara sitta här och slappna av? frågade jag honom, han kysste mig mjukt och nickade. 
- Okej, sa han med ett svagt leende och gick in till köket.
- Är du törstig? Frågade han från köket och jag nickade men skrattade åt mig själv över att jag trodde han skulle se mig.
- Nej men vill gärna ha vatten ändå, sa jag med ett leende, jag hörde Justin skratta och snart kom han ut med 2 glas champagne.
Jag tittade frågande på honom när han gav mig glaset, han log stort mot mig och tittade ned på mitt glas. Jag följde hans blick ned till botten av champangeglaset och såg en ring, det kändes som mitt hjärta stoppades i bara någon sekund när jag förstod vad ringen var till för.
- Du måste såklart dricka upp för att få på den men skulle du vilja gifta dig med mig? Justin tittade på mig med stora förväntansfulla ögon och mitt hjärta började slå snabbare.
- Alexis Sarah Stanford skulle du vilja gifta dig med mig? Justin tog mitt glas och ställde sig på ett knä och höll upp glaset.
Jag försökte skratta men jag kunde inte få fram ett ord, jag kunde knappt andas, men bortsett från mina andningsproblem fick jag ett pirr i magen och jag ville slänga mig på honom och krama om honom. Det kändes som en film och att det snart skulle börja spelas romantisk musik, jag fick en glad känsla genom hela kroppen och jag kunde inte hejda mig längre. Jag ville gifta mig med honom med hela mitt hjärta, jag ville vakna med honom på morgonen och somna med honom jämte mig och jag ville vara med honom i hela mitt liv framöver.
 
 Kort men gulligt kapitel, nu är denna novellen slut och jag skrev att det skulle vara 80 kapitel men det blev ändrade planer! 
Jag kommer börja skriva på första kapitlet till den nya novellen snart och också göra lite mer länkbyten för att få in lite mer läsare nu när jag har haft en lång paus och många av er är borta, men annars så kommer den nya novellen snart komma upp och jag tror verkligen att den blir bra den också! :)
2013-12-26 | 19:18:46 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 67 - Go for it

Previosuly:
- Ehm... aha, eh, men... visst, sa jag med ett stort leende på läpparna, jag kliade mig nervöst i nacken och skrattade tyst. 
- Det vore... kul, sa jag snabbt och tittade på James som såg ut som att han skulle börja gapskratta, jag bet mig i läppen och skakade på huvudet åt honom. Herregud vad håller jag på med?
 
 
Jag ställde mig framför spegeln och undersökte mina kläder och mitt fixade hår, för bara några minuter sedan hade jag haft panik på grund av att jag inte alls visste vad jag skulle ha på mig men tillslut efter mycket av letande hittade jag en vanlig vit stickad tröja och ett par svarta jeans, tillsammans med det satte jag på mig några smycken för att piffa till lite. Men om man ska vara ärlig så såg det ut som vardagskläder, men det är ju inte så stort. Bara en liten trätt med Lucas. 
Jag gav ifrån mig en suck och fortsatte ned för trappan med små joggande steg och snart stod jag vid ytterdörren och tog på mig mina ytterkläder, James och Becky satt i soffan och tittade på någon romantisk drama film som de oftast brukade göra på deras myskvällar och mamma och pappa satt och jobbade i arbetsrummet, det kändes som en vanlig kväll. Förutom att jag skulle hem till Lucas och "mysa" med honom, på något sätt kändes det fel, att jag skulle hem till Lucas men nästan hela den här tiden har jag tänkt på Justin minst lika mycket som jag tänkt på Lucas. 
- Jag går nu! skrek jag ut till huset och jag kunde höra något "hejdå" från mamma och pappa medans Becky och James tittade bak på mig med svaga leenden, jag kände på mig att dem flinade åt hur jag betedde mig. Eftersom jag själv gjorde det långt inombords. 
Jag gick snabbt ut för dörren och stängde den efter mig, jag kunde känna hur kylan brände till på kinderna och mina öron började redan frysa av minusgraderna. Jag blev lättad över att jag hade tagit mina converse istället för mina kilklackar. 
Jag knackade en lätt knackning på dörren och bara efter någon sekund öppnade Lucas med ett stort leende, jag besvarade hans leende med mitt och gick in i hans varma hus, jag fick nästan en knuff av värmen när jag kom in och en lättnad sköljdes över min kropp när jag slapp frysa. 
- Jag har fixat lite snacks i rummet och bestämt att du får välja film, vilken som helst, sa Lucas och tittade på mig när jag ställde mig upp efter att ha tagit av mig mina skor. 
- Är du säker på det? Jag brukar välja löjliga snyftare, sa jag och Lucas skrattade och skakade på huvudet, jag log och började gå till vardagsrummet med Lucas framför mig med rask fart, jag kunde nästan känna hur nervös han var och på något vis gjorde det mig lite orolig. 
- Jag kommer ändå vara en gentleman och låta dig välja en film, sa han snabbt och pekade på några hyllor där det fanns massvis av filmer som jag knappt kände igen men också gamla klassiker som jag bara har sett någon gång med skolan, jag velade från hylla till hylla och tillsist hittade jag en som jag blev intresseras av, Red Riding Hood, jag la den på soffbordet och satte mig ned i soffan medans jag fortfarande tittade runt med blicken på filmerna och hela vardagsrummet, även om jag har varit här några gånger kan jag fortfarande fantisera med min blick när jag sitter här. 
- Här har du, sa han och gav mig ett glas cola, jag log mot honom och nickade mot filmen som jag valt ut, han gav ifrån sig ett skratt och satte ned sitt glas på bordet och började göra i ordning bluerayn så vi kunde starta filmen. 
- Jag som trodde att du skulle välja en tjejfilm, sa han och fortsatte fixa med filmen, jag ryckte på axlarna och tog en klunk av min cola. 
- Nej, inte när jag vet hur mycket du älskar actionfilmer, jag följde honom med blicken tills han blev klar och satte sig ned jämte mig medans filmen började sättas igång, jag kunde känna hans blick bränna mig på kinden och jag kände hur det pirrade till lite i magen, jag försökte stänga ute känslan som for upp från min mage men det var helt omöjligt att göra när Lucas fortfarande tittade på mig.
- Vad är det? sa jag tyst och mötte Lucas blick, han hade trötta ögon men innerst inne kunde man se att han ville säga något. 
- Jag vill att du säger något till mig, sa han snabbt, jag tittade frågande på honom och tänkte direkt på kyssen med Justin. 
- Okej, svarade jag och det blev helt tyst förutom filmen som satte igång, även om det kändes som en pinsam tystnad kändes det skönt att bara ha det tyst och vara nyfiken på vad det var Lucas ville säga till mig. Jag kunde höra hans snabba andetag vilket gjorde att det ryckte till i mina mungipor.
- Hur kan det vara så svårt att välja? 
Jag stirrade in i Lucas ögon och försökte komma på vad det var han ville berätta med meningen han precis hade sagt. Vad vet han om mina val? 
- Vad menar du? sa jag och försökte gömma min svajiga röst, Lucas släppte taget om mina ögon och tittade på Tv:n medans jag fortfarande tittade på honom med frågande ögon. 
- Tror du inte att jag ser dig när du åker till sjukhuset? Du velar mellan mig och Justin och jag vill veta om du någonsin kommer välja mellan oss eller om du ska åka fram och tillbaka mellan oss hela ditt liv, sa Lucas och mötte min blick igen, jag kände hur det stack till i magen av hans ord men jag försökte gömma min nervositet långt inuti mig, Lucas hade stel blick och det kändes som att han aldrig skulle släppa mina ögon.
Jag harklade mig och tittade på Tv:n istället för hans dömade ögon, jag försökte komma ur situationen men Lucas vägrade släppa sin blick, jag suckade och satte upp mina ben i soffan så jag kunde krama om dem för att försöka tänka ut ett sätt att säga till honom vad det är jag gör, men alla lösningar verkade omöjliga. 
- Jag försöker okej? Sa jag tyst och tittade på tv-skärmen som hade börjat visa filmen, jag kunde återigen känna Lucas blick på kinden. 
- Jag... behöver få ett svar, Alexis, du vet inte hur det känns varje gång du åker till Justin, det måste kännas så för Justin med, du måste bestämma dig så vi slipper lida för vad du inte vågar göra, sa Lucas och jag gav ifrån mig en tyst suck och skakade snabbt på huvudet medans jag ställde mig upp och tittade ned på Lucas chockade ansikte. 
- Tror du inte att jag försöker? Lucas, jag har känslor för er båda och att välja en är helt omöjligt, tror du inte att jag vill välja så jag slipper känna känslan av att jag döljer något för er båda? Varje gång jag kysser dig får jag skuldkänslor för att jag älskar Justin, varje gång jag kysser Justin får jag skuldkänslor för att du ä en fantastiskt kille och jag vill inte såra någon av er, varför är det svårt att förstå? Jag kände att jag efter varje sekund blev jag mer och mer generad och irriterad av vad jag precis hade sagt, jag hade erkänt att jag hade kysst Justin och värst av allt hade jag sagt till Lucas att jag inte alls vet vad jag ska göra, även om det är en sådan tydlig sak som man tycker är lätt att säga är det mer än bara ord som gör mitt val svårt, det är mina känslor också, vilket är mycket mycket svårare att förklara. 
Lucas tittade fortfarande på mig men nu med både sårad och chockad min, jag kunde se hur han försökte hitta rätt ord men efter några minuter var det fortfarande lika tyst och stelt som innan.
- Förlåt, sa jag tyst och försökte få någon reaktion från Lucas men han satt stilla och rörde inte ens en min. Jag kände hur skuldkänslorna rörde sig runt i min kropp och jag ville bara spola tillbaka och glömma bort vad jag just hade sagt. 
- Jag... 
- Det är okej, jag fattar. Jag kände det på mig och gå till honom Alexis, du älskar honom, du vet det inte själv men varje gång du säger hans namn blixtrar det till i dina ögon och du ser helt plötsligt mycket lyckligare ut än du gjorde innan. Alexis, det är ett stort tecken på att du verkligen älskar honom och du förkänar en sån bra kille som han är, Lucas tittade på mig med ledsna ögon och jag kände hur det pirrade till i min mage, jag kunde knappt hålla kvar min blick i hans ögon. Jag kände skuld över att jag kände på mig att jag snart skulle springa ut härifrån till Justin, att jag skulle lämna honom här helt ensam och sårad. 
- Jag älskar dig också Lucas, du är min bästa vän och jag vill inte se dig sårad, jag hoppas du vet det. Men... Jag pausade min mening och gav ifrån mig en pirrig suck.
- Men det är något med Justin som gör mig... Svag och Jag får fjärilar i magen varje gång någon säger hans namn eller när jag bara tänker på honom, jag har aldrig känt såhär för någon förut och det gör honom till en speciell person i mitt liv, jag tittade in i Lucas ögon och ville verkligen springa ut härifrån och köra till sjukhuset och slänga mig i Justins muskulösa armar. 
- Här, sa han och gav mig hans bilnycklar, jag tittade frågande på honom när han la dem i min hand.
- Det går snabbare om du åker nu, slösa inte bort tid på att springa hem till dig, men du måste lova mig att du kysser honom med hela ditt hjärta när du kommer till honom... Och lämna honom aldrig igen, Lucas höjde ögonbrynen och jag skrattade åt honom.
- Jag lovar, sa jag och sprang ut genom dörren utan mina skor eller min jacka, jag tog bara med mig ett par nycklar som skulle ta mig till Justin och ett stort kärleksfullt hjärta som skulle leda mig till den personen som jag älskade och trodde på med hela mitt hjärta.

 Detta kapitlet tog nästan ett år känns det som, jag hade mycket att göra i skolan innan jullovet och nu när det är julllov så har jag ju haft fullt upp med julafton osv. Men det tog också långt tid för att jag behövde mer inspiration men nu är jag helt full men nya idéer och jag har många till den nya novellen! :)
Jag hoppas ni tyckte om kapitlet!
 
2013-11-14 | 17:42:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Håll koll

Jag håller på med kapitel 67 men jag känner ingen inspiration alls längre, det är därför det tar tid och jag försöker vekligen skriva så mycket jag kan men det är också mycket att göra i skolan nu.
Håll koll efter kapitel 67 denna helgen, den kommer inte komma upp idag men i helgen känns det som att det blir klart!
2013-11-10 | 10:23:43 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 66 - Why am i doing this?

 Previously:
Precis som förr, jag vilade mina händer på hans axlar och besvarade kyssen. Det kändes som blixtrar i mitt minne, jag kände glädje, frihet, lättnad men jag kunde också känna kärlek. Att detta, detta var något som jag bara kände med Justin...
 
 
Kyssen avslutades och det enda jag kunde göra var att stå och titta in i hans bruna ögon, helt stum och helt förvirrad. Jag kände fortfarande pirret som uppstod när Justins läppar mötte mina och hur jag kände mig hel och alla mina frågor besvarades. Men det fanns fortfarande en sak som jag var förvirrad av. Varför känner jag något för Lucas om jag älskar Justin?
Plötsligt gav Justin ifrån sig en harkling vilket gjorde så jag kom tillbaka till verkligheten, bara nu kunde jag se hur Justin log och bet sig lite i läppen, jag besvarade hans leende och tittade generat ned i golvet medans jag kunde känna Justins djupa andetag på min kind, det gjorde så jag fick en rysning från ryggraden och mitt hår på armarna reste sig. 
- Ehm... sa jag men jag kunde inte hitta rätt ord, jag sökte igenom hela mitt ordförråd men jag kunde inte hitta något som var rätt att säga, Justin backade ett steg från mig och jag kunde se hur han hade svårt att hålla sig på fötter, jag klev fram och hjälpte honom till sängen medans jag fortfarande försökte hitta rätt ord. 
- Jag har redan börjat tröttna på både maten och hur ensamt det är här, dessutom kommer jag vara här i någon vecka till så jag borde egentligen vänja mig vid det, vilket aldrig kommer att hända, sa Justin och avbröt den pinsamma tystnaden. Jag log mot honom och satte mig ned på sängen jämte hans varma kropp. 
- Om du vill kan jag köpa med mig mat från Mcdonalds, sa jag och höjde ögonbrynen åt honom, Justin såg tacksamt på mig och nickade. 
- Om du skulle vilja göra det skulle du vara en ängel, sa han och jag skrattade och nickade, han log och tittade på mig med nyfikna ögon, jag skulle precis säga att jag gärna skulle vilja vara en ängel när Pattie kom in i rummet, när hon såg mig fick hon en chockad min. 
- Oj, förlåt, jag trodde du var ensam Justin, sa hon med ett leende, jag skakade på huvudet och ställde mig upp. 
- Nej, det gör inget, jag skulle precis gå ändå, sa jag och besvarade hennes leende och tittade på Justin som såg förvirrad ut, jag gav honom ett svagt leende och började gå ut ur rummet. Jag kunde höra hur Pattie och Justin började prata och jag kände hur det ännu en gång pirrade till i magen, denna gången av Justins röst. 
 
Jag gav ifrån mig en djup suck och slängde mig på sängen, jag ville verkligen inte ringa Lucas, eller Becky. Jag orkade inte prata med dem, speciellt inte med Lucas om Justin och speciellt inte Becky om vad som hände med Justin. Varför ska jag göra allt så invecklat. 
Jag hörde en lätt knack på dörren och snart kom James in och satte sig på sängen jämte mig, han höll i sin mobil i ena handen och jag kunde se att han sms:ade med Becky, jag tittade upp på hans ansikte och mötte hans blick. 
- Varför är du så dyster då? frågade han och jag skakade på huvudet och la sakta tillbaka mitt huvud på min mjuka säng.
- Ena stunden har jag inga killar, nu har jag två, sa jag tyst som egentligen bara jag skulle höra, James rättade till sin sittställning och tittade nyfiket på mig, jag suckade och satte mig snabbt upp i skräddarställning mittemot honom och förberedde mig på det pratet jag egentligen inte ville ha. 
- Jag kysste Justin och jag kände ett stort pirr i magen precis som om jag var hungrig, och jag vet vad det är, så säg inte att jag älskar honom för det vet jag att jag gör. Men... Lucas, när jag kysser honom uppstår något... konstigt, jag känner mig... tuff, på något löjligt sätt, jag har 2 val och båda är helt omöjliga att göra... sa jag och James höjde båda ögonbrynen så högt att jag ville skratta åt hur han såg ut.
- Är du säker på det? Alexis, du har älskat Justin sedan du såg honom för första gången, ni har varit igenom så mycket och du tänker bara släppa det ut genom en okänd dörr och lämna det för alltid? Lucas är inte rätt för dig, han är för tuff och för... konstig för dig, Du. Älskar. Justin, lita på din magkänsla och var inte dum, inte denna gången, sa han och jag tittade in i hans ögon och kände mig för trött för detta just nu, men James hade rätt. Jag älskade Justin, men varför vill jag inte släppa Lucas?
- Jag vet att jag älskar honom, okej? Jag vet att jag alltid har älskat Justin, men varför är det så svårt att välja mellan två så enkla val? 
- Jag antar att du inte vill såra Lucas, han har älskat dig sedan första gången han såg dig, du är hans kärlek och han tror att ni är menade att vara tillsammans, men det är fel och det vet han, därför vill du inte välja Justin, för att du är för snäll, Alexis, James såg så allvarlig ut så jag nästan blev lite rädd, jag skruvade oroligt på mig och kände långt inuti mig att jag var för omogen för detta. 
- Alexis! Du har besök! skrek mamma nedifrån, jag ryckte till och suckade medans jag ställde mig upp och gav James en blick som sa att han skulle stanna innan jag småsprang ned för trappan och tvärstannade när jag såg Lucas i dörröppningen, han hade ett stort leende på läpparna och jag visste att han var här om vad som hände igår. Jag skakade på huvudet och var påväg att ramla baklänges men väggen tog emot mitt fal och jag försökte få stadiga ben igen, mamma tittade bak på mig och gjorde en gest så att jag skulle komma dit. Innan jag försökte tänka mer på vem som stod i dörren gick jag fram till henne och Lucas med ett leende, båda log besvarade mot mig och jag nickade mot dem. 
- Hej, sa jag och jag kunde redan känna den otroligt pinsamma tystnaden, mamma skakade på huvudet och skrattade åt oss innan hon gick och gjorde något annat minst lika intressant som detta. 
- Så, jag undrade hur du mådde, igår var du inte direkt nykter, sa Lucas och jag nickade mot honom och skrattade, även om jag fortfarande kunde känna att det var dålig stämnig den metern som var mellan oss. 
- Jag mår bra, tack för du frågade, sa jag tyst och tittade ned på mina fötter som ostadigt stod på golvet, jag kunde känna hur jag blev lite snurrig av hur förvirrad min hjärna var. 
- Jag antar... Kom in! sa jag artigt och backade från dörren så han skulle kunna komma in, han gick raskt in och tittade sig omkring. Antagligen efter James eller Becky, jag gav ifrån mig en tyst suck och försökte glömma bort dem senaste timmarna som gått. 
- Mår du bra? frågade jag honom och försökte låta som att jag var intresserad av svaret men egentligen ville jag bara att han skulle gå ut ur mitt hus och in i hans eget och hålla sig för sig själv i några dagar, han tittade på mig och nickade snabbt och log svagt mot mig. Jag nickade och bet mig i läppen med blicken på trappan, precis samma ögonblick jag skulle titta tillbaka på Lucas kom James springandes ned för trappan med en frågande blick, jag pustade ut och var lättad att jag slapp vara helt ensam med Lucas. 
- Hej, sa Lucas och tittade på James som nickade mot honom och gav honom ett snett leende. 
- Hej, sa han snabbt och tittade frågande på mig, jag ryckte lite diskret på axlarna och drog igenom min hand genom håret, jag fick nästan panik av allt detta. 
- Vill du ha något att dricka? frågade James Lucas och gick in till köket, Lucas nickade och tittade snabbt på mig innan han började gå in till köket efter James. Jag följde sakta med och försökte lista ut vad jag skulle göra. 
James tog fram tre glas och hällde upp lite saft i varje, han gav oss varsitt glas och jag tog tacksamt emot den kalla saften som snabbt blev uppdrucket. 
- Om jag ska vara ärlig så kom jag inte bara för att se hur ni mådde, utan mina föräldrar ska på fest ikväll och jag är helt ensam hemma, jag kom för att fråga om du kunde komma över, sa Lucas och vände huvudet mot mig, han hade ett nevöst leende på läpparna och jag tittade chockat på honom. 
- Ehm... aha, eh, men... visst, sa jag med ett stort leende på läpparna, jag kliade mig nervöst i nacken och skrattade tyst. 
- Det vore... kul, sa jag snabbt och tittade på James som såg ut som att han skulle börja gapskratta, jag bet mig i läppen och skakade på huvudet åt honom. Herregud vad håller jag på med?

Snart kommer denna novellen sluta, hur tror ni det går för Alexis, Justin och Lucas? Vem tror ni Alexis väljer? Justin eller Lucas?
Jag har funderat på att börja med gräns för ett nytt kapitel igen, så jag ska börja med det på nästa novell för att få er att kommentera igen. 
2013-11-06 | 21:26:28 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 65 - I only feel this with you

Prevously:
Snabbt var hon tillbaka på dansgolvet igen och denna gången dansade hon med en som jag kände igen från skolan, jag satte mig ned på stolen i köket och följde henne med blicken ända tills musiken tog slut och det blev tyst, Alexis tittade sig omkring och skrek något vilket gjorde att musiken startades och allt började om från början.
Alexis Perspektiv 
Nästa dag vaknade jag av mitt huvud som dunkade så hårt så jag knappt kunde höra när jag själv tänkte, sakta öppnade jag ögonen och möttes av ett starkt ljus vilket gjorde så jag vände mig om och la mitt huvud nedåt i kudden, jag gav ifrån mig en djup suck och kramade om min kudde en till gång innan jag sakta satte mig upp på sängen med fortfarande stänga ögonlock. 
- Fy vad jag hatar ljus, mumlade jag innan jag ställde mig upp och la min hand framför mina ögon så jag slapp ljuset som ändå kröp in genom mina fingrar, jag blev plötsligt lite snurrig av min huvuvärk och snart kände jag mig illamående. 
- Alexis, har du inte vaknat ä... 
Jag hörde mammas röst och ryckte till av hur högt det lät, sakta öppnade jag ögonen och såg att mamma hade en orolig min, jag suckade och tittade på henne med kisande ögon. 
- Ni ska knacka innan ni går in, sa jag till henne och försökte säga det så tyst jag kunde men också så mamma kunde höra, hon suckade och lutade sig mot väggen. 
- Jag antar att det var därför ni kom hem så sent, och också därför James inte heller har kommit ut ur hans rum än, bara... häng med ner så jag kan ge dig en tablett och... ta av dig gårdagens klänning, sa mamma med ett leende och skakade på huvudet medans hon gick till James dörr och knackade försiktigt på den. Jag kunde höra mamma prata med James men istället för att tillägna min uppmärksamhet till James och hur han mådde gick jag sakta fram till garderoben och försökte få igång min hjärna med att sätta på mig min pjyamas och sätta upp mitt hår i en rufsig knut.
   Efter bara någon minut satt jag nere vid köksbordet med ansiktet i mina händer medans jag både mådde illa och var otroligt snurrig, mamma la en tablett och satte ett glas vatten framför mig och jag ryckte till av ljudet som nådde mina öron när hon satt ned glaset på bordet. 
- Åh, gumman, skrattade hon fram lite tyst och pussade mitt hår, jag skakade på huvudet och la tabletten i min mun och tog en stor klunk vatten, mamma gav mig ett leende och gick till vardagsrummet med en kopp kaffe i handen, jag följde henne med blicken innan jag fastnade på James som stod i trappan och höll handen för ögonen medans han började röra sig mot mig med små steg, jag log lite retsamt mot honom men när jag insåg att jag själv mådde lika dåligt la jag mig ned på bordet igen. 
- Du också va? sa James och jag nickade, han skrattade lite tyst och tog tabletten och en stor klunk av hans eget vatten som mamma hade ställt fram åt honom. Jag kunde höra hur han satte sig ned mittemot mig och jag höjde sakta upp huvudet så jag kunde se honom, han kisade med ögonen medans han nyfiket tittade på mig. Jag suckade och lutade mig tillbaka på stolen och stirrade ut honom också. 
- Jag såg dig med Lucas igår, det förvånar mig att jag kommer ihåg... för jag kommer inte ihåg hur vi kom hem, sa han och jag skrattade och skakade på huvudet åt honom. 
- Vad menar du? frågade jag honom, han tittade på mig och ryckte på axlarna. 
- Innan igår var du med Justin och lekte gosigos med honom, men på festen var du vild med Lucas, det är lite förvirrande vilken sida du står på, svarade James, jag rynkade ögonbrynen och tittade ned på mitt vattenglas. Kan det verkligen vara så? Är jag verkligen så osäker om vad jag känner för dem så jag är med båda, på samma gång? Jag bet mig i läppen och såg framför mig Justin ligga på sjukhuset med sitt fina leende, men jag kunde också se Lucas och hans lite farliga beteende, varför vet jag inte hur jag känner? 
Jag skakade av mig mina tankar och tittade upp på James som tåligt väntade på ett svar från mig, jag skakade på huvudet. 
- Inte jag heller, jag vet ärligt talat inte hur jag känner för dem, det är förvirrade för mig också, sa jag tyst och James fick en orolig min, jag kunde se på honom att han försökte tänka ut en lösning men det kändes som han inte fick någon idé. 
- Jag föreslår att du tar en dusch och tar dig till sjukhuset, du lovade Justin att du skulle vara där igår kväll efter festen, kommer du ihåg? James tittade nu på mig med höjda ögonbryn, jag hoppade till och spärrade upp ögonen när jag insåg att James faktiskt hade rätt, jag lovade Justin att jag skulle komma tillbaka efter festen. 
Jag ställde mig sakta upp och försökte inte göra så mitt illamående kom tillbaka, men direkt efter jag hade börjat gå kunde jag känna hur vattnet i magen började röra på sig vilket gjorde så jag återigen blev illamående, jag suckade och gick upp för trappan med små och sakta steg. Bara när jag kom upp till övervåningen och stod i duschen insåg jag vad James precis hade sagt, jag slutade att schamponera mig och tittade in i väggen med ett leende. Han ville att jag skulle välja Justin.
 
Jag parkerade snabbt bilen och tog upp min mobil ur min ficka, jag hade några SMS från Becky men också något från Lucas som beskrev hur roligt igår hade varit, jag bet mig snabbt i läppen och la ned den i min väska igen. 
Snabbt gick jag in till sjukhuset och började gå till rum 227, på vägen kunde jag se massor av sjuksköterskor och patienter som kom gåendes från olika korridorer, det tog ett tag för mig att inse att jag faktiskt stod utanför Justins rum men istället för att gå in stod jag och stirrade på alla människor som gick runt med både snabba och långsamma rörelser, jag log lite svagt åt mig själv innan jag gick in till Justins rum och såg att han tittade på en fotbollsmatch på Tv:n, han var så inne i matchen att han inte såg mig förrän jag stod jämte honom och skrattade åt hans koncentration. 
- Hej, sa han med hes röst, jag satte mig ned på stolen jämte honom och satte ned min väska på golvet. 
- Hej, sa jag snabbt med ett leende, han fortsatte att titta in i mina trötta ögon och jag insåg att det var min tur att fråga honom hur han mådde eller börja prata om något, jag fortsatte le mot honom och tittade ned i mitt knä. 
- Jag är ledsen om igår, men jag var inte riktigt mig själv när jag lämnade festen, inte helt nykter, så jag glömde bort, sa jag och tittade upp på hans ansikte, han hade fortfarande ett leende på sina mjuka läppar och min lilla nervositet jag hade fått i bilen försvann. 
- Jag somnade faktiskt väldigt snabbt igår, om du hade kommit lovar jag att jag hade sovit som en stock, så.. det är okej, hade du i alla fall kul igår? Justin satte sig i en skön ställning och tittade nyfiket på mig. Jag log och nickade. 
- Om jag ska vara ärlig så kände jag knappt igen mig, jag var... helt vild, sa jag och kände hur det brände till om kinderna, Justin gav ifrån sig ett hest skratt och tittade in i mina ögon. 
- Var det någon du kände där? Jag menar, förutom Becky och James? Jag lutade mig tillbaka och drog bak en mörk lock bakom örat, jag kunde se Lucas ansikte framför mig och jag kände hur jag hade en chans att berätta allt för honom. Men jag kände också något som tryckte tillbaka mina ord. 
- Ehm... Ja, en i min klass höll i festen, dessutom var... Lucas där, sa jag efter en stunds tystnad, Justin höll kvar sitt leende men jag kunde se hur det blixtrade till i ögonen. Jag fick direkt skuldkänslor över vad jag just hade sagt. 
- Vad bra att du hade kul, sa han men jag kunde höra hans besvikelse i rösten, jag suckade tyst så bara jag kunde höra och skakade på huvudet medans jag flyttade stolen närmre Justin, han vägrade titta på mig och det stack till i min mage. 
- Det är... något jag måste berätta för dig, sa jag tyst och Justin vände sakta sitt huvud så han kunde titta på mig, jag mötte hans blick och ville ge vika. Men jag vägrade låta räslan ta över vad jag skulle säga, jag har haft skuldkänslor över detta varje dag jag har sett Justin och denna kommer vara den sista.
- På din tour blev jag och Lucas väldigt tajta, som bästa vänner, men det var något emellan oss som inte bästa vänner har, utan något mer känsligt och... konstigt, jag gjorde en paus och försökte se Justins reaktion. Men har tittade nyfiket på mig. 
- Så... dagen din olycka hände så träffade jag Lucas, han frågade vad du gjorde hos mig dagen innan, jag berättade för honom att jag ville ge dig en andra chans och han nästan... flippade ur, jag blev irriterad på honom och var påväg att gå ut när han... vi kysstes, jag sa dem två sista orden lite tystare och väntade på Justins reaktion, allt jag kunde se var hur han fortfarande mötte mina ögon och jag kunde känna passion och irritation, men jag kunde inte känna känslan av att han var ledsen, bara att han... visste om det, på något sätt. 
- Jag vet, sa han tyst och tittade in i den trista vita väggen, jag tittade frågande på honom men han bara fortsatte utan att besvara min blick.
- Innan jag vaknade, här på sjukhuset, så drömde jag en dröm om att du viskade till mig att jag visste att jag hade förlorat dig och om jag inte hade lämnat dig hade jag fortfarande haft dig kvar, efter den drömmen har jag haft känslan av att du är frånvarande, som att du har din uppmärksamhet någon annan stans, så jag antog att den var hos Lucas, och jag hade rätt, sa han och tittade tillbaka på mig, jag hade chockade ögon och jag skakade på huvudet. 
- Det är inte så, jag har inte all min uppmärksamhet hos Lucas, om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad jag känner, jag... vet bara inte, sa jag och Justin höll kvar sin blick med min, jag kunde knappt andas, jag bara väntade på ett svar från Justin. 
- Du kommer inte ihåg, ellerhur? sa han sedan, jag tittade frågande på honom men istället för att fråga vad det var han menade väntade jag på att han skulle fortsätta. 
- Du vet inte vad du känner eftersom du inte vet hur det känns, du var så upptagen med Lucas att du glömde bort hur det var... hur det var att låta mig se in genom dig, släppa in mig, att bara känna hur det känns att ha någon som älskar dig för vem du är, sa Justin och jag skruvade oroligt på mig medans jag knappt förstod vad han sa. 
Justin började röra på sig och satte sig på sängkanten, jag kunde se smärta i ögonen men han brydde sig inte, det kändes som att han skulle göra något helt orimligt. 
Justin tittade in i mina ögon och la sin hand på min kind. 
- Du kan inte ha två pojkvänner Alexis, du måste välja en, viskade han och tittade på mina läppar medans han sakta närmade sig mitt ansikte, allt jag kunde göra var att titta chockat på hans fylliga läppar och jag kunde känna hur jag så gärna ville kyssa dem, möta hans läppar ännu en gång. Precis när jag hade tänkt tanken kände jag hans varma läppar mot mina, först blev jag chockad, men snart kunde jag känna mig trygg i hans famn. Precis som förr, jag vilade mina händer på hans axlar och besvarade kyssen. Det kändes som blixtrar i mitt minne, jag kände glädje, frihet, lättnad men jag kunde också känna kärlek. Att detta, detta var något som jag bara kände med Justin...

Vad är det som egentligen händer? Hur kommer Alexis kunna välja mellan sina 2 bästa vänner? Hur kommer allting sluta?
 
2013-11-05 | 19:22:24 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Design gjord av Nathalie

Nu är den nya designen uppe som är gjord av Nathalie och jag älskar hur den ger bloggen en ny look, jag kommer snart avsluta denna novellen som jag håller på med och den nya har jag många idéer på, så jag kan inte skriva mer än att jag längtar efter att börja på den nya novellen. Vad tycker ni? Hur känns det inför en ny novell?
2013-11-03 | 12:27:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 64 - Scream and Shout

Previously:
Egentligen brukar jag inte bry mig om att se sexig ut, eftersom jag inte vill ha den uppmärksamheten till mig. Men med den här klänningen och mitt fixade ansikte och hår, kände jag mig självsäker och redo för en fest med massor av killar, musik och såklart, det värsta... alkohol. 
James parkerade bilen utanför ett stort hus där det lös i varenda fönster, det hördes hög dunkande musik ända ut och gjorde mig lite nervös över att gå in och känna känslan av att festa och ha kul, även om jag hade med mig James och Becky fick jag en klump i magen som bara blev större och större efter varje sekund som gick. 
- Vem är det som håller i festen igen? frågade jag både Becky och James, båda vände blickarna till mig och jag kände mig helt plötsligt utstirrad av dem. 
- En i skolan bara, han går i våran klass så jag antar att du borde känna igen honom, i för sig sa han att festen inte skulle vara så stor... men jag antar att detta inte är så stort för honom, sa Becky och jag mötte hennes blick med oroliga ögon, hon log snett mot mig för att försöka få mig att bli lite lugnare men inget leende kunde hjälpa mig från denna känslan jag hade nu. 
- Okej, då får vi väl gå in, sa James och öppnade bildörren och gick ut, jag följde osäkert efter honom och ställde mig och tittade på huset, hur det hördes skrik och skratt inifrån gjorde så jag fick en tvekande min.
- Ta det lugnt, Alexis, det är bara en liten fest, sa Becky och la sin hand på min axel och gav mig ett stort leende, jag suckade och höjde ögonbrynen åt henne. Hon skrattade och tittade på James som redan hade börjat gå in. Han var väl nöjd att bara gå och festa igen, jag antar att det var ett tag sedan han festade. När James var tonåring festade han jämt, han kom hem sent på kvällarna, men även om han festade och var igång varenda natt. Fick han bra betyg, vilket gjorde mig lite stum ett tag. 
Vi följde snabbt efter honom och Becky tog hans hand och gav honom ett snett leende, han drog henne intill sig och pussade hennes hår medans han sakta smekte hennes arm med hans tumme. Det gjorde mig inte lika äcklad längre, jag har vant mig vid att dem sitter ihop i soffan och pussar varandra lite då och då. Men för mycket gör mig fortfarande äcklad. Det skulle jag aldrig vänja mig vid. 
Vi skulle precis knacka på när en kille öppnade dörren åt oss, han gav oss ett leende och backade ett steg så vi kunde gå in.
- Becky, Alexis, James, sa han och nickade åt oss, jag blev lite chockad när han kunde våra namn men efter ett tags letande av alla ansikten som hade fastnat i mitt huvud kunde jag hitta honom. Han hette Sam, som Becky hade sagt går han i våran klass och han är den mest irriternade personen jag vet. Det är killen som alltid stör på lektionerna, skriker och skrattar åt när man gör fel och värst av allt, en populär tjejmagnet som vill få alla tjejer i sängen. Helt enkelt en idiot.
Vi gick in till festen och möttes av massor av människor som höll i ölflaskor och dansade lite till musiken, jag blev inte road. Inte än i alla fall.
Becky och James började prata lite med varandra vilket jag inte brydde mig så mycket om, istället började jag gå runt lite i huset och försökte hitta en toalett eller något rum där man fick vara lite ensam, men det verkade vara helt omöjligt, alla var antingen på toa eller så stod några ivägen och vägrade släppa in en. Nästan alla dörrarna var låsta eller återigen, stod några framför dem och jag kunde inte alls tränga mig förbi dem, deras överkroppar var nästan lika stor som hela min kropp. Vilka är alla här inne? 
- Har du gått vilse? hörde jag en bekant röst bakom mig, jag vände mig snabbt om och fann Lucas med en ölflaska i handen, jag hoppade till och la min hand för mitt hjärta som slog alldeles för snabbt. 
- Nej, jag letar efter ett ställe där man kan vara lite ensam, men det finns ingen chans att jag kan hitta något tomt rum i hela huset, sa jag och höll fortfarande på att försöka lugna ned mig. Lucas log mot mig och tittade runt sig, antagligen efter någon stans där det var tyst. 
- Vänta lite... japp, här, sa han och drog med mig till en dörr som han med en snabb rörelse öppnade och gick in med mig efter sig, jag pustade ut och satte mig på sängen. 
- Hur kommer det sig att du är här? frågade Lucas efter några minuters tystnad, jag tittade upp på honom och ryckte på axlarna medans jag gav ifrån mig ett svagt leende. 
- Becky, hon tvingade hit mig och sa att det skulle vara en liten fest, vilket det inte riktigt är, sa jag tveksamt och skakade på huvudet, Lucas skrattade åt mig och satte sig ned jämte mig. 
- Sams fester brukar aldrig vara små, bara dem med hans familj, vilket han tycker är tråkigt, sa Lucas och jag nickade sakta och tittade runt mig på - vad jag tror - är hans sovrum, sängen vi satt på var otroligt stor och mittemot den satt en Tv på väggen med lite Tv-spel och annat under på en hylla. 
Det fanns också en byrå och ett skrivbord men det jag reagerade mest på var att han hade ett stort badrum bara en dörr ifrån hans rum, jag menar inte ett litet som innan var en garderob utan ett lyxigt, dyrt och fruktansvärd glansigt stort badrum där flera personer skulle få plats, chockerande nog passade det faktiskt in till sovrummet. 
Jag gick fram till den öppnade dörren och tittade närmre in på badrummet med halvt öppen mun, Lucas kom skrattande efter mig och lutade sig mot väggen medans han tog en klunk av ölen. 
- Hans familj är rik, sa han sedan och jag tittade på honom och höjde ögonbrynen. 
- Vilken överraskning, sa jag och han nickade och log. 
Efter att jag hade inspekterad klart hela hans rum satte jag mig ned jämte Lucas på sängen som såg något uttråkad ut, jag log mot honom och la huvudet på sned för att få hans uppmärksamhet. Vilket funkade perfekt. 
- Du har varit här i en halvtimme och jag tror du är den enda som inte har tagit något att dricka än, sa Lucas, jag himlade med ögonen mot honom och tog snabbt hans öl från hans lätta grepp och tog en stor klunk, det var lite trögt att få ned det men efter ett tag lättade min hals upp och jag tog en klunk till. 
- Nöjd? frågade jag honom, han skrattade och ryckte på axlarna. 
- Du är på fest, slappna av lite och bara var tonåring för några timmar, du kommer känna dig som en helt ny person om du bara släpper loss och festar lite då och då, sa Lucas och jag suckade och gav tillbaka hans öl medans jag la mig ned på sängen och tittade upp i taket, plötsligt hördes skrik utifrån vilket gjorde så vi båda ryckte till och tittade på den stängda dörren. Ännu högre musik började spelas och jag kände på mig vad som hände, dans. 
Med ett skratt ställde jag mig upp och tittade ned på Lucas som hade höjda och chockade ögonbryn. 
- Du vill att jag ska lätta upp, varför inte börja med en dans? sa jag och tog Lucas hand och hjälpe honom upp innan vi båda sprang ut till alla människor som dansade som vildar utanför rummet. Jag hörde hur Lucas skrattade medans han sprang efter mig till mitten av hela rummet, jag vände mig om och började röra höfterna till musiken. Lucas bara tittade på mig med fortfarande höjda ögonbryn. Man kunde höra hur alla började sjunga med och ett stort leende kom upp på mina läppar medans jag tyst sjöng för mig själv. 
- Nu är det du som behöver slappna av, skrek jag till Lucas som skakade på huvudet och skrattade, jag tog hans hand och snurrade runt mig själv medans jag sakta började röra mig till musiken igen. Det blev plötsligt väldigt trångt vilket ledde till att jag och Lucas stod någon centimeter ifrån varandra. Jag tittade upp på honom och såg hur han bet sig i läppen och tog en klunk av hans öl. Snabbt ryckte jag till mig ölen och drack några klunkar själv och snurrade runt, jag höjde upp ölen i luften och blundade medans jag lät min kropp svänga, snurra och dansa villt till musiken, detta kändes bra. 
Lucas's Perspektiv
Jag tittade på hennes kropp och hur hennes höfter rörde på sig exakt till taken, jag bet mig i läppen och skrattade åt henne. Nu hade hennes fest börjat, jag stannade henne och hon tittade frågande på mig med ett leende. Jag log stort och tog tag i hennes höfter medans jag drog henne intill mig, hon gav ifrån sig ett tyst skratt och tog en till klunk av ölen medans hon snurrade runt och la sina armar på mina axlar, snabbt började hon röra höfterna och jag följde med varje rörelse hon gjorde. 
Hon höjde upp båda händerna och tog en till klunk innan hon började klappa och hoppa, plötsligt började nästan alla göra så och energin blev helt otroligt i rummet. Alla hoppade och sjöng högt till varandra och musiken, jag tittade runt mig och såg massor av blickar som riktades mot Alexis som log stort och blundade medans hon drack några klunkar till, den ölen måste snart vara tom. 
Hon tittade frågnde på mig när jag följde henne med blicken och gick närmre mig för att säga något men någon bakom henne puttade till henne så hon ramlade in i min famn, hon skrattade och ölen åkte ned i golvet och sprack, jag hade rätt. Den var tom. 
- Kom, sa jag och tog hennes hand och ledde henne till köket där det var lite lugnare, hon tittade frågande på mig men hade fortfarande det söta leendet på läpparna. 
- Varför drog du ut mig? Jag hade ju kul, sa hon och jag kunde se hur hon hade druckit lite mycket öl, men det verkade inte stoppa henne för hon tog en till ölflaska från bordet och öppnade snabbt den innan hon tog en till stor klunk, jag skrattade åt hur hon verkligen festade hårt. Jag hade aldrig sett Alexis så här tonårsaktig på fester förut. 
- Om du egentligen inte vill något kan jag gå ut och dansa lite mer, innan låtet är slut, sa hon och himlade med ögonen, hon vände sig om och gick sakta med vickande höfter till musiken, jag skakade på huvudet och log åt hur hon såg ut. 
Snabbt var hon tillbaka på dansgolvet igen och denna gången dansade hon med en som jag kände igen från skolan, jag satte mig ned på stolen i köket och följde henne med blicken ända tills musiken tog slut och det blev tyst, Alexis tittade sig omkring och skrek något vilket gjorde att musiken startades och allt började om från början.

 Kanske inte det mest intressanta kapitel, men jag har en idé så jag får be er att ha lite tålamod! :)
 
 
2013-10-29 | 19:19:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 63 - Makeover

Previously:
För några minuter glömde jag bort kyssen med Lucas, jag glömde bort att jag hade några problem jag behövde lösa med Justin. Men den här känslan - att vara glad och bara släppa in all glädje - hade jag saknat, att bara få känna hur det är att vara glad och sprallig för något bra har hänt i ens liv. Jag kan inte säga att jag har glömt bort det, men jag har bara glömt... känna det. Förrän nu.
 
Nästa dag i Justin's Perspektiv
Jag kunde höra hur Alexis nervöst gick runt utanför min dörr och pratade med Becky, för ungefär 10 minuter sedan hade hon nästan sprungit in i rummet och frågat efter Alexis och Alexis följde snällt med henne utanför dörren och nu, efter 10 minuter, satt jag och försökte lyssna på deras samtal. Men det enda jag kunde höra var vissa ord som var som viskningar. 
- Ja.... Vem.... Jaså.... Aja.... Oj..... Nej.....Kanske då....I kväll....Nja.....Aja,  jag skrattade åt hur Alexis lät nervös och glad på samma gång, det kändes som att de pratade om typiska tjejsaker. Som någon fest som en snygg kille håller i, eller kanske att något har hänt med någon av deras vän som behöver akut tjejråd.
- Jag vet att den är imorgon, men jag... 
- Men Justin har både Pattie, Jeremy, hans lillsyskon och Scooter, några i hans Crew plus, hela sjukhuset, Becky började nu prata högre och lät som att hon aldrig skulle låta Alexis missa saken, som antagligen Alexis ville missa.
Det blev helt tyst och det enda som hördes var det pipande ljudet från alla maskiner runt mig vilket gjorde mig lite irriterad, jag kände mig stressad av att höra min puls varje sekund, jag gav ifrån mig en suck och tittade på fönstret där is fortfarande låg som slingor runt över hela fönstret.
Plötsligt öppnades dörren och Alexis kom in med Becky bakom sig, båda hade svaga leenden på deras läppar och jag fick lite skuldkänslor över att jag hade tjuvlyssnat på deras samtal. 
- Men säg det då, hörde jag Becky viska till Alexis, hon suckade och gick fram till mig med små steg, jag tittade frågande på henne med höjda ögonbryn medans hon såg ut som att hon skulle svimma vilken sekund som helst. 
- Jag... Becky vill att jag ska hänga med på en fest som någon i våran klass ska fixa... i kväll, James ska tydligen dit också, konstigt men... ja, men jag vill inte lämna dig här, det vore ju dåligt... ellerhur? Alexis tittade nu på mig med höjda ögonbryn och jag fick ett flin på mina läppar, hon suckade och satte sig tungt ned på fotöljen. 
- Jag visste det, mumlade hon för sig själv, jag skrattade och tog hennes hand som låg på sängen jämte mig och tittade in i hennes ögon. 
- Jag skulle dö för att vilja gå på en fest, det var så länge sedan och jag vill gärna att du ska gå och ha kul, så bara åk på festen... om du lovar att komma tillbaka hit efter och dela med dig av alla roliga minnen, sa jag och blev själv chockad över hur vuxen och mogen jag lät. Alexis log svagt mot mig och tittade på Becky som såg ut som en liten 5 åring som fick ta en glass av hennes föräldrar, hon såg helt upphetsad ut vilket gjorde mig ännu mer glad. Jag skulle älska att se Alexis på dansgolvet och bara ha kul utan att bry sig om något annat, att hon bara får vara en tonåring som snart går ut skolan och in på collage där hon återigen måste plugga.
- Vi måste välja vilka kläder vi ska ha, vi måste göra en makeover! nästan skrek Becky ut så hela sjukhuset kunde höra, jag tittade på henne och skrattade medans Alexis himlade med ögonen men innerst inne kunde jag se hur hon också var glad över att gå ut och festa, att bara ha kul med sina vänner. 
- Okej, sa hon tyst och gav ifrån sig en lätt suck medans hon vände sitt huvud och tittade på mig, jag log mot henne och tittade in i hennes ögon, jag saknade henne. Jag saknade att bara hålla hennes hand och ha henne i min famn, jag kämpar fortfarande för att få henne tillbaka.
- Vi gör såhär, jag åker hem lite snabbt och väljet ut något att ha på mig och ringer James för att försäkra mig på att han kommer, och du pussar hejdå till Justin och tar med dig ditt tråkiga humör hem till dig och fixar så vi kan göra en riktig makeover, vad säger du om det? Becky såg ännu gladare ut när Alexis nickade och ställde sig upp, Becky bytte blick med mig innan hon sprang ut ur rummet och jag kunde höra när hon sprang genom korridoren med rekordfart. Varför känns hon helt plötsligt som... en tonåring? 
- Jag lovar att jag kommer få mitt huvud sprängt efter i kväll, sa Alexis och gick ännu närmre mig, jag skrattade åt henne och skakade på huvudet. 
- Varför är hon helt plötsligt förändrad? Innan var hon en mogen vuxen men nu är hon en uppspelt tonåring som bryr sig om fester och att göra en makeover på sig själv, Sa jag och tittade på Alexis som ryckte på axlarna och satte sig ned brevid mig vilket gjorde att vi i några minuter satt tysta och bara tittade på varandra. 
- Det känns fortfarande inte bra att gå på fest, jag har inte så många bra minnen från att festa och dricka, sa hon plötsligt och jag rynkade på ögonbrynen och såg på henne medans hon tittade ned i sitt knä. Jag fick känslan av att hon hade något att säga till mig, men att hon var för blyg för att våga. 
- Men, eftersom Becky är för envis kan jag ännu en gång ge det ett försök, fortsatte hon med ett leende och tittade på klockan på väggen ovanför Tv:n, jag följde henne med blicken och nickade åt vad hon sa. 
- Vad tyc... 
Alexis stördes av att en sköterska kom in genom dörren och skulle undersöka mig, jag tittade nyfiket på Alexis när hon ställde sig upp och backade för att låta sköterskan komma fram men det kändes som att hon inte skulle fortsätta på hennes mening så jag försökte sluta tänka att hon inte hann prata färdigt. 
- Jag antar att vi ses i kväll, sa hon sedan och gav mig ett snett leende, jag besvarade hennes leende med mitt innan hon gick ut ur mitt rum och jag var ensam med sköterskan som jag direkt blev irriterad på för att hon frågade massa frågor som hon redan har ställt idag, igår och i förrgår.
 
Alexis Perspektiv
- Jag hoppas du vet vad du gör, sa jag oroligt när Becky var tvungen att ta bort spegeln så jag inte fick se mig själv innan allt var klart, hon suckade och tittade på mig med ett irriterat ansiktsuttryck. Jag hade frågat henne samma sak minst 5 gånger under den senaste timmen och varje gång var det exakt samma svar. Inget.
- Även om jag inte skulle veta vad jag gjorde, sa Becky och gjorde en paus för att lägga på lite eyeliner medans jag uttråkat satt och väntade på fortsättningen på hennes svar. 
- Så skulle det vara försent för att jag är alldeles strax klar och då är hela du, från topp till tå, omgjort från en tjej som har varit på sjukhuset i någon dag till en sexig och tokig tonåring som ska gå på en fest, sa hon och jag kunde inte hjälpa mig att le åt hennes svar, hon tittade på mig med höjda ögonbryn innan hon fortsatte att sminka mig.
- Så, det där med Justin och Lucas, sa hon plötsligt, jag suckade och ville sjunka ihop till en liten boll så jag slapp höra vad hon skulle säga.
- Jag vet vad du tänker, och nej, jag ska inte fråga dig om vem du gillar mest eller vem av dem du vill vara med, för att det är jobbiga frågor och i kväll ska vi ha roliga frågor... Hon gjorde ännu en paus för att fokusera på min sminkning.
- Jag måste bara veta vem av dem som kysser bäst, sa hon snabbt och jag tittade chockad upp på henne, hon hade en oskyldig min vilket fick mig att skaka på huvudet och skratta.
 
- Bara för att detta är en speciell kväll...  Justin, eller, han är mer romantisk när han kysser en, Lucas är också romantisk, men man får känslan av styrka, som en livvakt. Av Justin får man mer en känsla av middagar ute och hålla händer och massor av kramar, det tycker jag mer om, sa jag och jag kände hur det brände till i kinderna, Becky skrattade åt mig och nickade. 
- Jag tror inte du vill veta hur James kysser, va? sa hon sedan och jag spärrade upp ögonen och skakade snabbt på huvudet, hon skrattade och backade ett steg från mig vilket jag tog som att hon var klar.
 Jag pustade ut och kunde äntligen andas utan att ha en person som stod rakt framför ansiktet och fixade med hela mitt ansikte och hår, på samma gång. 
- Jag är så duktig på detta, mumlade hon för sig själv och gav mig ett leende, jag skrattade åt henne och ställde mig upp för att gå fram till spegeln och se på en tonåring som tydligen är sexig, tokig och redo att gå på fest. 
Mina ögon blev stora som stenar när jag tittade in mig själv i spegeln, eftersom Becky var så tvungen att locka mitt hår och fixa mig med för mycket smink, såg jag faktiskt ganska bra ut. Kläderna var vi länge oense om men tillslut gav jag mig. Även om jag ville ha byxor - eftersom det var kallt ute - så gav sig Becky såklart inte utan tog fram en tajt klänning som nästan visade hela kroppen och sa till mig att ta på den. Efter en ganska lång stund av olika argument så gav jag mig, och nu står jag här - fixad med både smink och hårprodukter - och stirrade in i spegeln på grund av att jag trodde att jag såg i syne av vad jag såg. 
- Voila!, sa Becky med ett leende, jag skrattade åt henne innan jag tittade ned på mig själv, jag kunde knappt tro mina ögon, jag såg faktiskt... sexig ut. Egentligen brukar jag inte bry mig om att se sexig ut, eftersom jag inte vill ha den uppmärksamheten till mig. Men med den här klänningen och mitt fixade ansikte och hår, kände jag mig självsäker och redo för en fest med massor av killar, musik och såklart, det värsta... alkohol. 

Vad har hänt med alla era kommentarer? Jag älskar när ni skriver vad ni tycker och tänker om novellen, jag vill också ha lite tips om hur novellen ska sluta, vad har ni i tankarna?
2013-10-27 | 08:28:36 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 62 - Until now.

Previously:
Jag tittade på hans läppar och försökte dra mig ur men det funkade inte, jag ville det för mycket. 
Plötsligt hörde vi båda hur Justin tog ett djupt andetag och våra blickar drogs till alla maskiner som började pipa, snart var hela rummet fullt av sköterskor som skrek till varandra att Justin hade fått en chock...
 
Nästa dag
Jag tittade på Justins medvetslösa ansikte och fick upp minnet av hans fina leende, jag log svagt för mig själv och tog upp mina ben i fotöljen och kramade om dem medans alla minnen forsade fram för mina ögon precis som när jag och Justin möttes på toaletten på basketbollmatchen. Första gången vi träffades, våran första kyss, kvällen då vi skildes åt vid sjön. 
Jag kom tillbaka till verkligheten och suckade för mig själv, jag kunde höra fotsteg utanför rummet och tittade snabbt på dörren när den öppnades och in kom Scooter med mamma, pappa,  James, Becky och Pattie bakom sig, jag log åt hur hela min familj var här. 
Pattie log mot mig och gick fram till Justin och tog hans hand, jag kunde känna spänningen som bildades i rummet, snabbt ställde jag mig upp och mötte Beckys blick. Hon tittade ledsamt på mig medans hon gjorde en gest som visade att vi skulle gå ut till korridoren, jag nickade och följde med henne ut till den vita, trista, sjukhuskorridoren.
- Varför ser jag skuld i dina bruna ögon? frågade Becky mig, jag tittade upp på henne och skakade på huvudet med en lätt suck. 
- Jag kysste Lucas, nästan viskade jag fram, Becky tittade på mig med stora chockade ögon. 
- Ursäkta? 
- Eller... vi kysste varandra, viskade jag och gned min hand över min panna för att få bort den lätta huvudvärken som hade bildats i mitt tankefyllda huvud. 
- Så du kysste din ena bästa vän medans ditt... ex? Vill ha dig tillbaka och har varit med om en olycka och är medvetslös...  sa Becky och jag nickade sakta, hon skrattade och skakade huvudet åt mig. 
- För en tjej som vill ha din pojkvän tillbaka är du verkligen... charmig, sa hon med förvånad röst, jag suckade och tittade på några sköterskor som stod och pratade med varandra några meter från oss.
- Jag är ledsen, men jag fattar inte vad du vill, för någon dag sedan sa du att du vill ha Justin tillbaka... Alexis, du har gråtit för honom i veckor? Vill du byta till Lucas nu? Becky tittade rakt in i mina ögon och fick ur sanningen ur mig, jag skakade på huvudet och tittade ned på golvet med en snabb rörelse.
- Nej... jag vet inte, sa jag snabbt och tittade upp på Beckys frågande ögon, hon suckade och nickade lite snabbt innan hon tittade på dörren in till Justins rum. Min blick drog också till dörren men snabbt tillbaka till Becky när hon harklade sig och gick lite närmre mig. 
- I alla fall... hur var hans läppar? viskade hon, jag skrattade åt henne och slog till henne lätt på axeln, hon log stort mot mig och gick tillbaka in till rummet medans jag stannade kvar utanför och försökte lugna ned alla tankarna som flög runt som galna fåglar i huvudet på mig. Jag försökte tänka på positiva saker, som att hela min familj var här och att Justins tillstånd var stabilt, men det kändes som hela min värld var fullproppat av problem och det enda som stannade kvar i mitt huvud var dåliga och jobbiga minnen som aldrig skulle försvinna.
 
Justin's Perspektiv
Jag ställde mig upp och framför mina morgontrötta ögon stod Alexis med hennes fina lende, hon stod och stirrade på mig med nyfikna ögon vilket gjorde att jag log och drog henne intill mig. Jag drog in hennes parfym i ett djupt andetag och njöt av att ha henne i min famn, allt kändes perfekt. Jag hade flickan, jag hade mina fans, min mamma och mitt crew. Alla jag ville ha fanns med mig i just denna stunden, i detta huset. 
Alexis drog sig ur min famn och log fortfarande mot mig med exakt samma stora leende, det gjorde mig lite rädd av att hennes min inte alls hade förändrats. 
Plötsligt blev allt svart och jag kunde höra ett gällt skrik som forsade in i mitt huvud, snabbt la jag händerna för mina båda öron och försökte titta runt mig i mörkret. Men det enda som gick att se var Alexis förskräcka min när ett par händer höll om henne och drog henne bakåt, jag försökte ställa mig upp men min kropp vägrade fungera. 
- Varför lämnade du mig Justin? Allt du behövde göra var att stanna med mig och så hade det aldrig hänt, du känner det inom dig. Den känslan du har av att ha förlorat mig, du vet att den är sann. Den kommer alltid vara sann.
Allt blev svart igen, mina ögon förflyttades från sida till sida så jag skulle kunna hitta ett ljus, men allt var svart, varenda hörn, allt var kolsvart. 
- Jag älskade dig, hörde jag samma röst säga jämte mig, jag tittade åt vänster och kände händer på mina kinder som drog mig närmre rösten. 
- Med hela mitt hjärta, jag tittade snabbt åt höger och fann samma händer på mina kinder som drog mig ännu närmre. 
- Men det räckte inte, allt jag ville ha var en sann kille som hjälpte mig upp.
- Tills den killen blev svag och lämnade mig ensam. 
- Men jag älskar fortfarande dig, med hela mitt hjärta. Jag är ledsen, men det var mitt val, skyll inte på dig själv, skyll på mig, det var mitt fel. 
 
Allt blev återigen svart och min puls hade ökat med tusen slag, plötsligt kunde jag höra ett pipande ljud och samma röst som precis hade pratat med mig. Bara nu förstod jag att det jag hade varit med om var en dröm och nu hade jag vaknat men kunde inte öppna ögonen. 
Samtidigt i Alexis Perspektiv
Alla hade lämnat Justins rum för att hämta kaffe och ta något att äta nere vid kaffeterian medans jag stannade kvar och väntade på att alla skulle komma tillbaka, jag kunde känna hur hela jag skakade av mina händer som var gömda i Justins hand men brydde mig inte om att försöka lugna ned min nervositet. 
- Jag vet att du kanske tänker att jag är en dålig människa av detta, men det var inte meningen att allt skulle hända på samma gång, jag pausade och suckade en djup suck och tittade på Justin som fortfarande låg helt orörd på sjukhussängen. 
- Fick du chocken av vad du såg när du öppnade ögonen? Såg du vad som hände? Justin, jag känner skuld, jag känner att jag inte förkänar dig, att vad jag känner är en betydelse på att jag har gjort fel. Men hur kan jag vara så osäker men ändå så säker? Varför är det lättare att gå sin väg istället för att kämpa för vad an verkligen vill ha?
I
Jag förväntade mig inte ett svar på mina frågor, men det kändes som han lyssnade, även om han var medvetslös kändes det som han var där bakom och lyssnade på vad jag hade och säga. Som han alltid brukar göra. 
För att göra allt lättare släppte jag hans hand och försökte glömma bort vad jag hade sagt, mina skulder var inte bra att tänka på eftersom Justin just nu ligger i ett sjukhus där varje tanke kan bli avgörande om han ska vakna eller sova i resten av hans långa liv.
- Vet du att dina fans redan vet om att du är härinne? Om du bara skulle se hur många blommor och brev som ligger på bordet precis jämte dig skulle du skina upp som en solstråle av hur mycket dina fans bryr sig om att du blir bättre, på den ena stod det till och med att hon gärna skulle vilja vara din sköterksa, gratis... även om den var lite konstig... så antar jag att det skulle göra dig glad ändå, jag menar... du älskar ju dina trogna fans... ellerhur? 
Även denna gången förväntade jag mig inget svar, men jag förväntade mig att jag själv sulle bli lite gladare av att tänka på med positiva saker, som alla brev. 
- Dessutom tror jag faktiskt att det finns en som heter Alexis här någonstans.. men jag lovar, det är inte från mig, jag sa det med ett leende på läpparna och skrattade lite tyst för mig själv. 
- Jaså? Det känns som att skriva allt du precis sa i ett brev skulle göra allt mycket lättare, hörde jag Justin säga med en roslig röst, jag tittade på sängen där en vaken Justin låg med stora chockade ögon. Jag kunde knappt röra på mig av lyckan som spreds i min kropp, han tittade på mig med höjda ögonbryn och det kändes som att han väntade på en stor Alexis kram men allt jag kunde göra var att titta på honom och låta lyckan sprida sig i sin egen fart tills den kom till mina ben så jag skulle kunna springa fram till honom och krama om hans varma kropp.
- Ska jag behöva komma upp till dig själv för att få krama om dig? Justin lät trött - även om han hade sovit i flera timmar - men jag antar att det var för att han hade skador på mesterdels av hela kroppen. 
Jag gick fram till honom och vi möttes i en lång och varm kram, jag kunde känna hur han andades tunga andetag i mitt öra vilket gjorde att jag log, jag har saknat hans starka grepp och hans varma kropp som värmde mig när jag var kall och ledsen. Jag hade saknat hela honom, hans underbara ögon, hans mjuka läppar, men mest av allt, hade jag saknat att prata med honom. Att bara höra hans röst. 
Mina tankar rusade runt i mitt huvud och alla var om hur Justin var vaken, och om hur det kändes som att han hade varit borta i evigheter men jag hade bara inte träffat honom på någon dag.
Jag släppte honom och log ett stort leende innan jag sprang ut i korridoren och såg hur alla var påväg tillbaka, jag log mot dem alla och det kändes som dem visste vad som hade hänt för alla började gå lite snabbare till Justins rum medans jag tittade in och mötte Justins blick. För några minuter glömde jag bort kyssen med Lucas, jag glömde bort att jag hade några problem jag behövde lösa med Justin. Men den här känslan - att vara glad och bara släppa in all glädje - hade jag saknat, att bara få känna hur det är att vara glad och sprallig för något bra har hänt i ens liv. Jag kan inte säga att jag har glömt bort det, men jag har bara glömt... känna det. Förrän nu.

 Om jag ska vara ärlig har jag knappt kvar någon känsla för denna novellen, men eftersom jag också älskar den på samma gång så ska jag skriva till 70 - 75 något sånt där. Vad tycker ni om det?
 
2013-10-23 | 17:46:00 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 61 - It doesn't feel right.

Previously:
Plötsligt hördes en skarp ringsignal vilket fick mig att försvinna ur min trans, jag backade ett steg och tog upp min mobil ur fickan. 
- Det är Alexis, nästan viskade jag fram, jag kunde höra stressade andetag vilket fick mitt hjärta att ännu en gång pumpa hårdare. 
- Alexis du måste ta dig till sjukhuset, Justin har varit med om en bilolycka.
'
 
Jag kunde höra mina egna hjärtslag när jag oroligt gick fram till Scooter i väntrummet, han tittade ledsamt på mig och jag fick en klump i magen. Jag satte mig ned jämte honom med Lucas bakom mig som såg minst lika chockad ut som Scooter medans jag inte ens kunde ta in allt som hade hänt på bara 20 minuter, kyssen. Samtalet, allt var så nära inpå att jag knappt kunde hänga med. Min kropp var fortfarande i rummet då jag och Lucas kysstes och jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina, men jag kände fortfarande oro över att Justin just nu var inne på operation och hans tillstånd var ostadigt. 
Jag la mitt huvud i mina händer och suckade en djup suck, jag kände hur Lucas löst smekte mig över ryggen vilket fick mig att rysa till men efter en stund kändes det ganska skönt att jag slappnade av och plötsligt kändes allt lite bättre. Även om klumpen i magen var kvar kände jag mig trygg hos Lucas, jag kunde slappna av och bara låta allt smälta in i sin egen fart.
- Han krockade med en lastbil, sa Scoter plötsligt och jag tittade snabbt upp på honom, jag kunde se hur han fortfarande var i en chock och hans ögon var lite våta, jag nickade sakta åt vad han sa och tittade ned på mina händer. 
- Hur länge har han opererats? frågade jag honom, han tittade på några andra som satt i väntrummet och funderade en stund, när han tillsist kollade tillbaka på mig kunde jag också se förvirrning i hans ögon. Han såg ut att vara helt borta. 
- Jag vet inte, när jag kom var han redan där inne och ingen säger något till mig, sa Scooter tyst, jag rynkade oroligt på ögonbrynen och tittade på receptionen där det satt en kvinna i 40 års åldern och pratade i telefon, jag gav sedan från mig en lätt suck och tittade på Lucas som tittade tillbaka på mig med stora ögon, han slutade smeka min rygg och istället tittade han bort. Jag lutade mig tilbaka och tittade på alla andra som satt i väntrummet, hur dem såg ledsna och oroliga ut. Jag antar att vi ser exakt likadana ut, bara att vi inte sitter och stirrar upp i taket som vissa av dem gör.
- Scooter Braun? sa plötsligt en doktor jämte oss och allas blickar drogs till en ganska ung läkare som tittade tillbaka på oss med stora förväntansfulla ögon. 
- Operationen gick bra och Justin är stabil, men det var en svår olycka som har gett honom små skador över hela kroppen, sa läkaren som antagligen hette Scott, det stod i alla fall så på hans namnbricka, jag kunde höra hur Scooter pustade ut och nickade medans han snabbt ställde sig upp.
- Kan vi gå in till honom? frågade han sedan. 
- Han är inte vaken än, men ni får gärna gå in och sätta er och vänta tills han gör det, han ligger i rum 227, sa han och tittade på oss alla med ett leende, Scooter tittade på mig vilket gjorde att jag ställde mig upp och började gå och leta efter rum 227 med Lucas snabbt bakom mig. 
 
Scooter's Perspektiv
- Jag behöver ta kontakt med Justins vårdnadshavare. 
Jag nickade och följde efter läkarn till receptionen och gav honom Patties och Jeremys nummer, sedan gick jag snabbt till rum 227 och satte mig i den lediga fotöljen, jag kunde se hur Alexis var orolig och till och med Lucas såg förvirrad ut. Jag tänkte på hur Justin såg ut när han var tvungen att välja mellan Alexis och turnén, han såg förstörd ut och man kunde se hur mycket han ångrade sig när han sa att han valde turnén. Han älskar verkligen Alexis, han måste bara inse det själv och sluta göra massor av misstag med henne för att inte förlora henne. 
Jag gav ifrån mig en suck och tittade på Justin som låg medvetslös på sjukhussängen, han hade sår i ansiktet och hans arm var gipsad, jag kunde inte hjälpa mig att undra vad som hände och vart han skulle. Vi hade nästan precis pratats vid när sjukhuset ringde och sa till mig att han låg på sjukhus och att han var inne på operation, det var en så omedelbar operation att de inte hann få tillåtelse att ens operera honom. Allt hade gått fort och de sa till mig att Justin var ostabil och han det var väldigt arlvarligt. 
 
Alexis Perspektiv
Jag kunde se i ögonvrån att Lucas kollade på mig men jag ville inte bry mig och jag vågade inte göra något åt det, jag visste inte ens mina känslor längre. Justin låg på sjukhus och jag och Lucas kysstes för några minuter sedan, så mycket har förändrats på så lite tid.
Jag tittade ut genom fönstret och såg snön falla ned från himlen, om man tittade noga kunde man se isen på fönstret och hur det spred sig från ena sidan till den andra. Det har varit en kall vinter och såklart ska det inte bli lite varmare än.
- Jag går och hämtar kaffe, vill ni ha någonting? Både jag och Lucas tittade på Scooter och skakade på huvudet, han nickade och gick ut ifrån rummet och lämnade efter sig en hel röra. 
- Jag borde gå hem, det känns inte rätt att jag är här, sa Lucas plötsligt, jag tittade frågande på honom och mötte hans blick. 
- Va? sa jag snabbt och såg på Lucas när han ställde sig upp och tittade ned på mina stora chockade ögon. 
- Justin hatar mig, för det jag gjorde mot dig på klubben och för att han vet vad jag tycker om dig, det känns inte rätt att jag sitter här och är orolig över honom, det känns bara fel, Lucas tittade på Justin och tillbaka på mig när jag ställde mig snabbt upp och gick närmre honom.
- Justin hatar inte dig, han kanske vet vad du tycker men han vet inte vem du är, eller att du har förändrats... bara... gå inte, okej? Jag gick närmre honom och kände hur det pirrade till i magen, jag nästan såg i hans ögon att kyssen kom tillbaka i hans minne, jag stannade och försökte trycka bort känslan av hans läppar vid mina men det var nästan omöjligt att glömma bort en sådan sak. Speciellt när man inte vet vad man känner eller vad man tycker. När jag tittade på Lucas igen stod han bara några centimeter ifrån mig och tittade in i mina ögon, jag kunde ännu en gång höra hans andetag och kände hur min puls började stiga. Jag tittade på hans läppar och försökte dra mig ur men det funkade inte, jag ville det för mycket. 
Plötsligt hörde vi båda hur Justin tog ett djupt andetag och våra blickar drogs till alla maskiner som började pipa, snart var hela rummet fullt av sköterskor som skrek till varandra att Justin hade fått en chock...

 Kapitel 61 uppe! Vad är det med Alexis coh Lucas? Vad tror ni kommer hända med Justin?
2013-10-20 | 11:14:54 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 60 - Clean your room.

Previous:
Jag kunde höra några röster lite längre bort som pratade högt och nästan skrek till varandra, jag fick plötsligt en rysning och började gå lite snabbare för att slippa känslan av att detta är en otroligt bra början till en skräckfilm. 
 
 
Nästa dag i Alexis perspektiv
Jag knackade löst på Lucas ytterdörr och väntade på att han eller någon annan i hans familj skulle svara, efter bara någon sekund öppnades dörren och Lucas mamma log stort mot mig. 
- Alexis, Lucas duschar just nu, men jag antar att du kan vänta på hans rum, sa hon, jag log mot henne och gick in och stängde dörren eter mig innan jag tog av mig mina ytterkläder.
- Du kanske kan passa på att städa där uppe också, han är för lat min Lucas, sa hon medans hon gick in till köket, jag skrattade åt vad hon sa och jag gick upp till Lucas rum. Hon hade rätt, det var otroligt stökigt med massor av kläder och annat på golvet som inte gjorde någon nytta. Jag log åt mig själv och satte mig på sängen i skräddarställning och väntade på att Lucas skulle bli klar. 
Jag kunde inte hjälpa att se mig omkring, det är inte ofta jag är i Lucas rum, men när jag väl är här är man aldrig uttråkad. Han har så många medaljer av att han har vunnit i massor av skollag, eftersom han flyttade mycket när han var liten har han samlat på sig massvis av medaljer i både fotboll och simning. 
- Jag antar att mamma släppte in dig? jag hörde plötsligt Lucas i dörren vilket fick mig att snabbt vända blicken till honom, han hade på sig ett par jeans och en röd t-shirt med rufsigt nyduschat hår. Jag skrattade åt honom när han gick fram till mig och tittade runt sig. 
- Säg inte till mig att jag borde städa, mamma tjatar redan på mig som det räcker, han satte sig ned jämte mig och tittade på mig med stora nyfikna ögon. 
- Förlåt att jag bara sitter här när du precis har duschat, men jag orkade inte vara hemma i det tysta huset, James och Becky är... någonstans och mamma och pappa jobbar som vanligt, sa jag och tittade på Lucas som nickade sakta och log svagt. 
- Det är okej, jag hade tänkt ringa dig ändå, är du okej? Jag såg en viss person gå ifrån ditt hus igår morse, Lucas fick en mer seriös min och jag nickade åt vad han sa. 
- Han ville säga förlåt, vad gjorde du uppe så tidigt på morgonen? 
- Jag kunde inte somna efter en dålig skräckfilm, sa han tyst och jag skrattade åt honom och la min hand på hans axel. 
- Du är mer rädd än vad jag är, sa jag och Lucas skakade på huvudet med en suck och tittade på fönstret istället för att möta mina ögon, jag såg på honom att han ville säga något och något var säker någonting om Justin och att jag inte borde vara med honom efter vad han gjorde. Jag kände Lucas, jag vet vad han tycker om Justin.
- Vad gjorde han där? Lucas tittade tillbaka på mig och han såg nästan sur ut, jag skakade på huvudet och tittade in i hans ögon. 
- Han... sa förlåt och ville att jag skulle ge honom en andra chans, sa jag och tittade ned på mina ben som fortfarande satt i skräddarställning. Jag kunde se i ögonvrån hur Lucas tittade på mig med stora oroliga ögon, jag suckade inombords.
- Förlät du honom? Gav du honom en andra chans? Jag tittade upp på honom och in i hans ögon, jag rörde inte en muskel vilket gjorde att Lucas skakade på huvudet och gav ifrån sig en djup suck. Jag ställde mig snabbt upp och tittade argt ned på Lucas som tittade chockat upp på mig. 
- Varför gör du såhär? Jag visste att du skulle göra så, vad är det för fel med att jag inte hatar honom? Jag började bli irriterad på Lucas som ställde sig upp några centimeter ifrån mig och tittade in i mina ögon, jag blev nervös av att han var så nära mig. Jag kunde känna hans andetag mot min hud vilket gjorde att jag fick en rysning från ryggraden. 
- Låtsas inte som att du inte vet svaret, viskade han, jag vände huvudet ifrån hans ögon och kände hur mitt hjärta pumpade hårdare och hårdare efter varje sekund. Jag kunde känna hur Lucas kom närmre mig och snart var vi bara några millimeter ifrån varandra, jag bet mig i läppen och blundade hårt för att lugna ned mig men inget funkade. Så länge jag hade Lucas intill min kropp kunde jag inte lugna ned mig. 
Han vände mitt huvud mot hans och tittade in i mina ögon, jag försökte backa men en del av mig ville inte, en del av mig ville kyssa honom, även om jag försökte kämpa emot närmade Lucas sig mina läppar och jag lät honom. Lucas la sina händer på min midja och tittade in i mina ögon, jag mötte hans bruna ögon och kände mig mållös. Allt runt omkring försvann och det var bara jag och Lucas. 
Plötsligt möttes vi i en passionerad kyss, Jag tryckte Lucas närmre mig med mina händer bakom hans nacke och njöt av hans läppar mot mina, det kändes som hela världen stod still och det var bara våra kroppar som rörde sig. 
Jag tryckte honom snabbt ifrån mig och tittade chockat på honom, jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina vilket gjorde att jag lätt rörde vid min mun. Vad hände precis?
Lucas såg lika chockad ut som jag, vi båda andades fort och var tvunga att ta en djupt andetag för att lugna ned oss. 
tumblr_mmyfs1B29R1s5m0cro1_500.gif (500×250)
- Varf-för gjorde du så? frågade jag honom, han tittade på mig med stora glansiga ögon och gick fram till mig med bestämda steg, han la sin hand på min kind och tittade in i mina ögon. 
- Jag vet att jag kan vara själviskt, speciellt med dig, men dem senaste veckorna har vi kommit varandra mycket närmre än vad vi någonsin har varit annars, du vet varför jag kysste dig, varför du kysste mig...
Jag tittade på honom med frågande ögon, jag kunde inte tänka eller röra mig, det enda jag kunde göra var att titta tillbaka in i hans ögon och försöka hålla mig lugn, jag förstod vad han menade. Det var något mellan oss, det var bara jag som inte ville släppa in det. 
Plötsligt hördes en skarp ringsignal vilket fick mig att försvinna ur min trans, jag backade ett steg och tog upp min mobil ur fickan. 
- Det är Alexis, nästan viskade jag fram, jag kunde höra stressade andetag vilket fick mitt hjärta att ännu en gång pumpa hårdare. 
- Alexis du måste ta dig till sjukhuset, Justin har varit med om en bilolycka...

 Så, vad tror ni händer?
2013-10-17 | 17:58:58 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 59 - Please.

Previous:
För att inte göra mig mer uppskrämd än vad jag redan var brydde jag mig inte om mina tankar utan låste upp och öppnade dörren lite så jag kunde se vem det var, först kunde jag inte se klart av hur kallt det var ute så jag var tvungen att blinka flera gånger för att få en klar syn av vem som stod och plingade på dörren klockan 6 på morgonen, resultatet gjorde mig skraj och jag blev helt stel i hela kroppen. 
- Jag vet att jag gjorde fel...
 
- Vad vill du? sa jag tyst och ville stänga dörren rakt i ansiktet på honom, jag ville låtsas som att han inte var här. Att detta var en dum mardröm som snart skulle gå över, men detta var verkligt och detta var vad jag hade önskat för några dagar sedan, att han en dag skulle knacka på och säga till mig att han älskade mig och att han hatade att vara ifrån mig. 
- Jag vill säga förlåt, jag vet att jag var dum mot dig, Justin pausade och tittade ned på den isiga trappan, jag kunde se hur han rös av kylan men jag vägrade låta honom komma in. 
- Jag sa inte sanningen till dig igår, när jag hade lämnat Stratford så gav Scooter mig 2 val, att vara kvar med dig eller åka på min turne och aldrig mer se mig om, det var det lättaste att göra för att få mig stanna kvar på turnen och vilja uppträda för mina fans, vilket jag ville, men jag ville också vara med dig, sa han medans jag tittade på honom med röda trötta ögon, det enda jag kunde tänka på var att jag inte skulle låta honom förlåtas så snabbt, han kunde inte lura in mig i en fälla igen. 
- Du måste förstå mig när jag säger att jag inte litar på dig. Jag gav dig en möjlighet att få mig tillbaka, även om jag ställde massor av frågor gav jag dig ett val och du valde att skita i mig och vara på dina konserter, och jag förstår dig, du älskar dina fans, du älskar att göra dem glada. Men det jag inte fattar är att du kunde låta mig tro, i flera veckor att du hade kommit över mig och att du var med massor av andra tjejer på grund av ett dumt val. Det var ditt beslut att göra det och du måste stå för det! Jag tittade ledsamt på honom medans jag såg hur orolig han var i hans ögon, jag kunde nästan känna hur han ångrade sig.
- Jag vet, sa Justin tyst och jag suckade och virade om filten närmre min kropp, jag kände Justins blick i pannan men ville inte titta upp och möta hans ögon, jag ville inte bli svag av hans ögon. Efter igår har jag lovat mig själv att inte förlåta honom, i alla fall inte efter lite prat om hur ledsen och sårad han är. Han föstår inte hur det kändes att se honom med andra, inte efter så kort tid. 
- Nej, du förstår inte, viskade jag till honom och rös till av hur kylan började ledas in till värmen, jag stängde till dörren lite till och jag såg hur Justin ryckte till, jag såg hur han inte ville att jag skulle stänga dörren. 
- Jag förstår att du inte vill förlåta mig, inte nu, men kan du snälla ge mig en chans att visa att jag aldrig kommer göra så igen? Justin lät allvarlig och jag stelnade till av hans ord, snabbt tittade jag upp på honom och såg in i hans hasselbruna ögon, jag kunde se gnistor av hopp vilket gjorde att jag ville le och visa hur glad jag var att han inte hade blivit känslolös i alla fall, men istället för att le började jag hacka tänder och vred filten om mig ännu hårdare. 
- Jag kan inte säga till dig att skita i din turné, dina fans betyder något för dig och jag vill att du ska ha dem, det är ditt eget beslut om du vill ge dig själv en andra chans eller inte, men du måste förstå mig, även om det kan vara svårt, sa jag och gned mig för pannan, jag hörde hur Justin gav ifrån sig en lång suck. 
- Jag måste stänga dörren, det blir iskallt här inne, sa jag innan jag tittade en gång till in i Justins vackra ögon och stängde sedan dörren, jag satte mig ned i soffan igen och gav ifrån mig ett svagt leende. 
Jag visste att han inte var helt förlorad. 
 
Justin's Perspektiv 
När jag såg hur hon stängde dörren började mitt hjärta dumpa snabbare och snabbare efter varje sekund, jag kunde nästan höra hennes andetag när dörren bara var någon centimeter öppen. Det kändes som det tog evigheter innan hon hade stängt till dörren helt, jag vände mig om och pustade ut. Hon gav mig en andra chans, när jag tittade in i hennes ögon kunde jag se glädje och nervositet.
Jag log svagt av mina tankar och började gå ifrån hennes hus, jag kunde fortfarande se hennes ögon när hon förstod att jag ville ha en andra chans, hon såg nöjd ut. Som att hon verkligen hade önskat detta. 
Mitt i mina tankar kunde jag höra min mobil ringa vilket jag knappt brydde mig om innan jag förstod vem som ringde. Scooter, jag tog snabbt mobiler ur min ficka och såg att jag hade massor av missade samtal ifrån honom. Han måste vara förbannad på mig. 
Istället för att svara stängde jag av ljudet och hoppades på att han inte skulle var så arg, jag vet att han vill mitt bästa man ibland kan han vara för överbeskyddande. Inte ens mamma är så försiktig om mig.
Jag fortsatte gå till hotellet som bara låg några minuter härifrån, för att gå borde det ta 5 minuter eller mindre det beror på hur snabbt man går eller om man stannar. 
Jag kunde höra några röster lite längre bort som pratade högt och nästan skrek till varandra, jag fick plötsligt en rysning och började gå lite snabbare för att slippa känslan av att detta är en otroligt bra början till en skräckfilm. 

Okej, okej. Det var ett ganska tråkigt inlägg... ellerhur? 
Jag lovar att det ska bli bättre, jag kan ge er en liten spoiler:
Det kommer bli ett bråk om svartsjuka och kärlek...
 
2013-10-15 | 16:10:40 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 58 - I need to talk to you.

Previous:
- Det känns som att en varm chocklad skulle sitta fint nu, ellerhur? frågade Lucas mjukt, jag skrattade och nickade sakta innan Lucas ställde sig upp och tog min hand. 
- Starbucks ligger inte så långt härifrån, sa han och hjälpte mig upp och la ena armen om mig medans vi började gå till bilen som stod några parkeringsplatser ifrån oss...
 
Justin's Perspektiv
Jag vände mig om och gav ifrån mig en djup suck, jag kände mig svag. Jag såg fortfarande besvikelsen i hennes ögon av mina ord, varför tillät jag mig själv säga så? Varför är jag tvungen att visas i centrum? När jag åkte iväg för att börja min turne fick jag två val, stanna kvar med Alexis, eller vara på hela turnen, utan stopp för att hälsa på Alexis eller någon annan. Eftersom jag och Alexis inte var i det bästa tillståndet då så valde jag fel. Varför valde jag inte den jag älskar mest i världen? Min karriär hade inte slutat även om jag försvann från turnen då och då, mina beliebers hade funnits kvar för att stötta mig och visa mig vägen tillbaka. 
Men jag var dum, jag var lika dum som jag alltid har varit när det gällde Alexis, jag har alltid valt fel. Vad jag än gjort. 
Jag kom tillbaka till verkligheten när jag hörde skrik, det hade precis blivit mål. Jag lutade mig tillbaka och tog mig för huvudet, jag tänker för mycket. 
- Vi åker tillbaka imorgon klockan 09.00, exakt, vi kan inte missa flyget, då missar vi hela konserten, sa Scooter jämte mig, jag tittade på honom och tillbaka på matchen som för första gången var ganska tråkig. 
- Jag måste gå på toa, sa jag tyst och ställde mig upp för att gå till toan och vara ifred, jag orkar inte med allt ljud och allt skrik, speciellt inte när jag behöver utrymme för att tänka.
Jag tog upp min mobil och stirrade på klockan, det var för tidigt och jag var för trött, snabbt försvann jag in på toan och satte mig på golvet precis vid dörren så ingen skulle kunna komma in, innan jag blev för deprimerad klickade jag  in på twitter för att försöka göra mig gladare av mina fans, jag hade fått många nya kommentarer vilket fick mig att direkt bli på bättre humör. "I love the smile on your face, don't you let it go",  "This is forever, we all love you, I love you babe, don't forget that"
 
Nästa dag
Jag satte mig upp i sängen och tittade ned i min mobil där jag hade massor av missade samtal ifrån mamma, Scooter och alla andra i mitt crew. De ringer mig nästan jämt, lite irriternade är det faktiskt. Snabbt klickade jag på mamma och snart svarade hon med en trött morgonröst. 
- Du vet väl att klockan är... 5 på morgonen? sa hon och jag skrattade och nickade precis som att hon skulle kunna se mig, hon gäspade och jag kunde höra hur hon lutade sig tillbaka. 
- Är du okej? Du har varit nere på sistonde, speciellt igår, har något hänt? frågade hon och jag blundade och såg bilden av Alexis igår, jag suckade och drog min hand genom mitt hår. 
- Jag träffade Alexis igår, hon var både irriterad och ledsen på mig. Hon nästan skrek till mig varför jag hade varit i rampljuset så mycket, att jag kunde vänta lite längre än några dagar på att vara i tidningarna eller på Tv:n. Jag kunde nästan se alla hennes frågor i hennes ögon, jag pausade och tog ett djupt andetag för att lugna ned mig och invänta svar från mamma. 
- Justin, man gör fel ibland. Det är misstag alla människor gör, man kan inte sluta försöka om man har gjort fel en gång, man måste försöka igen och se om man gör rätt denna gången. Jag vet att det är svårt för dig, jag vet också hur mycket du älskar Alexis. Du måste bara tillåta dig själv känna så och sluta göra val som är rätt för alla andra utan göra val som är rätt för dig, sa mamma och jag log svagt av hur hon alltid ger bra tips. 
- Jag kan inte precis gå till hennes hus och knacka på dörren, sa jag och kände mig på bättre humör, mamma skrattade och gav ifrån sig en till lång gäspning.
- Jag vet att du har gjort värre saker, varför inte bara våga? Du vågar göra allt annat, uppträda inför massvis av människor och vara i Live sändningar, då allt kan gå fel, du vet hur du tycker och jag lovar att Scooter kommer skratta åt dig istället för att skälla på dig, du vet hur han är, sa hon och jag skrattade åt synen av när Scooter inser att jag återigen har brutit mot hans regler. 
 
Alexis Perspektiv
Jag tog en klunk av mitt ljumna te och tittade på Tv:n där Grey's Anatomy hade börjat, egentligen ska jag träna inför provet till på fredag men det enda jag orkade med just nu var att sitta och slappa framför Tv:n med något varmt att dricka. 
- Jag tyckte väl att jag hörde något, hörde jag mamma säga medans hon kom ned ifrån trappan, hon log mot mig och satte sig ned jämte mig. 
- Jag hörde från James vad som hände igår, är du okej? sa hon och jag tittade på henne och ryckte på axlarna. 
- Jag antar att jag visste svaret, jag hade bara inte förstått det förrän han sa det själv, sa jag och tittade tillbaka på Tv:n där dem hade fullt upp med att rädda en patient, jag såg i ögonvrån hur mamma rynkade ögonbrynen och fick sin ledsna min på ansiktet. 
- Jag ser att du umgås med Lucas mycket nu, är det något pågång? frågade hon och jag tittade chockat på henne med ett flin på mina läppar, hon log stort mot mig medans hon höjde ena ögonbrynet. 
- Vi är vänner, är det inte okej att ha en kille som en vän? Han är där för mig när jag verkligen behöver honom, jag vet inte om jag skulle klara av att gå till skolan utan honom, sa jag och mamma nickade och lade en hårslinga bakom mitt öra. 
- Jag vet, jag vill bara att du ska vara lycklig, och när du är med Lucas känns du mycket tryggare, precis som du gjorde med Justin, det känns bra för mig med, sa hon och gav mig en puss på pannan innan hon gick upp på övervåningen igen för att duscha och fixa sig inför dagen. 
När jag var som mest uppsluken i mina tankar plingade det överraskat på dörren, jag ryckte till och tittade chockat runt mig, Vem ringer på såhär tidigt på morgonen? 
Jag ställde mig snabbt upp med filten runt mig och gick sakta mot dörren, jag kunde höra mina egna hjärtslag när jag väl var framme och skulle öppna, varför har vi inte ett kikhål ut så man kan titta vem det är innan man öppnar dörren? 
För att inte göra mig mer uppskrämd än vad jag redan var brydde jag mig inte om mina tankar utan låste upp och öppnade dörren lite så jag kunde se vem det var, först kunde jag inte se klart av hur kallt det var ute så jag var tvungen att blinka flera gånger för att få en klar syn av vem som stod och plingade på dörren klockan 6 på morgonen, resultatet gjorde mig skraj och jag blev helt stel i hela kroppen. 
- Jag vet att jag gjorde fel...

 Bara för att detta kapitlet kommer ut så snabbt betyder inte att jag kommer lägga upp varannan dag igen, utan jag måste hinna med min fritid och skola också. Jag hoppas ni förstår det. 
I alla fall, jag vet att detta kapitlet inte var det bästa, men ni får stå ut. Jag håller på och planerar lite om vad som ska hända och jag har några idéer som jag ska klämma in, det är därför detta kapitlet inte blev så himla intressant. 
Men fortsätt att ge förslag på hur lång denna novellen ska vara, inlägget ligger under detta!
 
2013-10-14 | 07:44:34 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Kapitel 57 under!

Nu har jag beställt en ny design till denna bloggen och har faktiskt kommit ganska långt på kapitel 58, jag ska försöka förbättra mig och när den nya designen kommer blir jag nog så glad att jag kommer skriva resten av livet, dessutom har jag en fråga till er. 
Hur många kapitel ska denna novellen vara?
2013-10-13 | 11:29:25 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 57 - He changed...

Previous:
Plötsligt hördes det prat där ute och jag baknade igen men hårdare vilket fick det att bli tyst. Jag fick en lättnad inom mig och backade för att få rum åt min panik att lugna sig. 
Dörren öppnades och det jag såg fick mig att backa baklänges... Nej...
 
Allt ljud, alla människor tonade bort och det var bara jag och dem ögonen som gjorde mina ben svaga och hela min kropp darra, ögonen som gjorde mina ögon våta av alla minnen som kom tillbaka i mitt huvud.
"Jag sakar dig, sa jag och tittade in i Justins tårögda ögon, Justin kom fram till mig och la sin hand på min kind.
- Jag saknar dig med, Justin klev ett steg närmre mig medans hans tumme sakta smekte min kind, jag tittade fortfarande in i hans vacka ögon när hans läppar mötte mina och vi möttes i en mjuk och passionerad kyss."
 
"Sakta knäppte Justin upp min klänning och jag drog av den med mjuka rörelser, Justin la sakta ned mig på soffan och drog av sig sin kvaj medans jag snabbt knäppte upp hans skjorta och kysste hans nacke, Justin började kyssa mig ifrån min mage upp till mitt ansikte och våra läppar möttes i en romantisk och passionerad kyss"
 
"- Jag... tror vi behöver lite tid, sa jag tyst och vände bort huvudet ifrån hans stela blick, jag kände tårarna rinna ned för mina kinder och såg i ögonvrån hur Justin nickade och torkade bort några tårar ifrån hans. Justin släppte min hand och tittade rakt på mig, rakt på mig med sanna och ledsna ögon innan han vände sig om och lämnade mig ensam vid sjön med rinnande, röda ögon, jag kunde känna hans ord, hans enstaka ord när han tittade mig rakt i ögonen. "Jag kommer alltid att älska dig vid hela mitt hjärta, men om det inte räcker... känner jag inte för att kämpa för någon som slutar tro av en saknad av tillit"." 
Jag kom tillbaka till verkligheten och backade rakt in i väggen, mina ögon var fortfarande hos Justin som såg på mig med stora, chockade och ledsna ögon. Jag kände hur hans ögon såg rakt in i mig, rakt in i min ledsna kropp som sakta höll på att försvagas efter varje sekund av hans vackra och stilla blick.
Justin drog bort sina ögon ifrån mina med ett darrande ryck och vände sig om för att gå, innan jag hann reagera var han utanför toaletten och jag sprang efter honom ut genom dörren. 
- Justin! Våga inte lämna mig igen! skrek jag och började gå närmre honom men stannade efter bara några få steg men Justin vägrade vända sig om. 
- Våga inte lämna mig igen, sa jag tyst och skakade på huvudet, jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar men jag ville inte gråta, inte nu. Jag har kämpat så länge för att få tillbaka den jag var innan, jag kan inte bygga upp den muren igen. 
- Varför Justin? Varför var du tvungen att synas med alla modeller omkring dig, var det för publicitet? Varför var du tvungen att trycka ned mig igen? Jag hade redan skuldkänslor över vad jag sa till dig som gjorde att du gick din väg, varför kunde du inte hålla dig borta ifrån paparazzis längre än någon dag efter att vi gjorde slut? Ville du får mig att må ännu mer dåligt? sa jag tyst medans jag tittade ned på marken. När jag tittade upp igen hade Justin vänt sig om och han var helt stel i ansiktet, jag tittade frågande på honom. 
- Jag är ledsen vad du har gått igenom, men jag kan inte fokusera på...
Justin gjorde en paus och tittade ned i marken medans han spände sina käkben vilket gjorde så jag fick en klump i magen. 
- I mig? sa jag tyst.
- Du kan inte fokusera på mig? Jag backade ett steg och skakade på huvudet och tittade runt mig, jag kunde känna Justin blick men brydde mig inte om att titta på honom. Allt jag ville ha svar på hade jag fått, han hade förändrats. Hela han var iskall och det ända uttrycket jag kunde se i hans ansikte var tvekan. Allt annat hade han gömt under sin hud. 
- Jag måste fokusera på min karriär och... min familj, inte... på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, sa han och jag tittade snabbt på honom med stora chockande ögon. 
- Jag trodde att du var annorlunda, att du skulle bry dig om mig även om jag inte har den perfekta kroppen eller det sötaste ansiktet. Jag trodde att du skulle älska mig för den jag var, men jag antar att jag återigen har fel. Du vet mitt förflutna, du vet om vad som har hänt. Hur vågar du göra samma sak som jag har varit igenom hela mitt liv? Jag har gråitit över dig, jag har hoppats på att du någoin gång skulle komma tillbaka så vi skulle kunna reda ut allt... men jag har fått alla svar jag behöver, sa jag och backade ett steg medans jag snabbt torkade bort en tår som sakta rann ned för min kind. Jag skakade på huvudet och vände mig om och började gå ifrån honom, jag hade tvekan i magen och klumpen växte ännu mer efter varje steg jag tog. Men innerst inne kände jag att det var det rätta att göra, att jag inte skulle ångra mig. Justin var annorlunda när vi var tillsammans. Han lät inte hans liv komma ivägen för det han levde för, men nu är han som alla andra stjärnor blir tillslut. De blir knäppa av alla paparazzis och alla deras fans att de inte ser verkligheten längre, det tänker att det inte spelar någon roll om man gör fel eller om man gör något helt oansvarigt. De kommer fortfarande ha deras kroppar eller deras fans som kommer vara där, aldrig lämna dem. Vilket leder till att de blir konstiga, de blir beroende av uppmärksamhet, det är vad jag tror...
När jag slets ifrån mina tankar märkte jag att jag hade gått ut ifrån idrottshallen och nu stod jag mitt ute i parkeringen och tittade förvirrat runt mig, snabbt tog jag upp min mobil och såg att jag hade ett missat samtal från Lucas. Innan jag hann reagera hade jag ringt upp honom och han svarade med hans oroliga röst och massor av skrik i bakgrunden.
- Var är du? Jag har letat överallt efter dig, du skulle ju bara gå på toa? frågade han och jag suckade och gick och satte mig på en bänk som stod några meter ifrån mig, jag skakade på huvudet och tog mig för huvudet.
- Jag...
Mer hann jag inte säga förrän jag hade tårar som sakta rann ned för mina kinder, jag kunde höra hur Lucas gick bort ifrån folkmassan och snart var det helt tyst runt honom och det var bara vi två.
-  Vet du att Justin är här idag? Man kunde ju fatta att han skulle komma, han skulle aldrig missa en basketbollmatch i hans hemstad... sa jag och tittade runt mig efter något att fokusera på så jag slutade gråta. 
- Är du okej? Vad hände? frågade Lucas mjukt och jag skakade på huvudet och torkade bort en tår.
- Jag vet inte, han kändes så... kall och känslolös, det kändes inte som den mjuka och passonerade Justin utan som en kall artist som inte har något att leva för, Jag försökte låta stadig men rösten darrade så mycket så jag var tvungen att stanna och ta ett djupt andetag.
- Jag fick i alla fall svar på mina frågor, han sa till mig att... han inte kunde fokusera på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, så jag antar att han... inte vill ha mig längre, sa jag tyst och väntade på svar ifrån Lucas, jag kunde höra hans djupa andetag som gjorde att jag fick en rysning ifrån ryggraden. Jag fick syn på honom en bit bort ifrån mig på parkeringen och jag log svagt, han stängde av samtalet och kom ändra fram till mig och satte sig ned jämte mig. 
- Hur visste du vart jag var? frågade jag honom, han log mot mig och tittade in i mina ögon. 
- Du brukar alltid gå till parkeringar när du behöver tänka, speciellt i skolan, sa han och drog mig intill sig, jag kramade om honom och njöt av att vara i hans famn. 
- Det känns som att en varm chocklad skulle sitta fint nu, ellerhur? frågade Lucas mjukt, jag skrattade och nickade sakta innan Lucas ställde sig upp och tog min hand. 
- Starbucks ligger inte så långt härifrån, sa han och hjälpte mig upp och la ena armen om mig medans vi började gå till bilen som stod några parkeringsplatser ifrån oss...

 Äntligen kom det upp.... Är det ett okej kapitel? 
Jag har jobbat med det och försökt göra det så bra det gick, men som berättat är jag ur form. 
Om ni har några idéer om vad jag kan göra är det bara att kommentera, alla tips och alla kommentarer gör mig glad! 
2013-10-12 | 22:36:12 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Känns som flera år sedan?

Jag suger på att uppdatera, jag vet! Men sanningen är att jag både inte har tid eller lust, det känns som att jag har fastnat och inte kommer vidare. Jag lovar och svär på att jag har raderat, börjat om, läst repeterat flera gånger om men inget blir bra, inget funkar. Jag skriver men allt som kommer ut är inte bra alls. Jag jobbar på en mening i dagar... Jag är ledsen över den dåliga uppdateringen, men jag vet inte vad jag ska göra. 
Har ni några idéer?
2013-09-11 | 19:11:27 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 56 - No.

Previous:
Lucas här som kunde göra mig glad och fick mig att tänka på allt annat än Justin, efter ett tag av tänkande kände jag hur sömnen kom förbi mina ögon och jag somnade in i en mjuk och förvånad sömn med ett svagt leende på mina läppar av Lucas som hade börjat nynna på en låt som jag knappt kände igen...
 
 
Nästa dag
I slutet av skoldagen var både jag och Lucas påväg hem så vi kunde göra oss i ordning för matchen ikväll, jag hade en konstig känsla i magen vilket gjorde mig nervös, för att få bort min oro försökte jag intala mig själv att det bara var jag som överdrev, även om det innerst inne inte kändes så.
- Vad är det du nu tänker på, frågade Lucas mig när han parkerade utanför sitt hus, jag skakade på huvudet och log svagt mot honom.
- Om ikväll, det var länge sedan jag såg en basketboll match, sa jag med ett tyst skratt vilket fick Lucas att också skratta och le svagt mot mig, jag mötte hans blick lite snabbt innan jag öppnade dörren och gick ut.
- Jag kommer hit klockan 5, sa jag och följde Lucas när han öppnade sin bildörr och ställde sig och tittade på mig över biltaket. Jag log mot honom och skakade på huvudet. 
- Åk inte utan mig bara, sa jag snabbt innan jag sprang in på min tomt och genom dörren till alla som satt vid TV:n och tittade chockat in i skärmen, jag tittade frågande på vad dem gjorde men fick mitt svar när jag både hörde och såg vad det var på TV:n. 
Jag tittade chockat och ledsamt på Justin som uppträdde på en av sina konserter, snabbt tittade jag bort och suckade djupt. Men jag kunde inte hjälpa att titta tillbaka på TV:n och på hur han uppträdde, hela han var så fantastisk på scen. Han utstrålade sådan lycka som bara han kunde göra, bara att se på honom fick mig att le. 
"Ni har varit en fantastisk publik ikväll, men jag antar att ni vill höra den sista låten?" Justin pausade och lyssnade på alla skrik runt om i lokalen, han log stort och skrattade igenom högtalarna. 
"Jag tänkte köra en låt som jag skrev till en speciell person, alla ni som har förlorat någon som stod er nära, detta är till er"
Justin satte sig vid pianot och började spela en väldigt bekant melodi, hela jag blev stel och jag kunde känna hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare efter varje ton. 
- Alexis, vad gör du hemma? Vi trodde att du skulle på basketboll matchen, sa mamma högt medans James stängde av TV:n och tittade chockat på mig. Jag skakade på huvudet och la sakta ned min väska på golvet jämte mig. 
- Jag måste... gå upp, sa jag tyst och började gå upp till mitt rum med alla chockade blickar på mig, jag kunde höra hur de pratade om att jag stod och såg på men jag la mig i min säng och tittade upp i taket. Varför sjunger han den låten som han sjöng till mig när han går ut med andra tjejer. Han vet hur mycket det betydde för mig när han sjöng den till mig. Det måste vara för han tyckte att den var bra och att den passade som avslutning... Men det känns så konstigt... han såg så ledsen ut när han började sjunga, vad är det som händer?
När jag hade tänkt klart alla mina tankar satte jag mig upp och försökte skaka bort synen av honom, som tur var kunde jag fokusera på något annat.
Jag ställde mig framför min slarviga garderob och började fundera på vad jag skulle ha på mig ikväll, det är bara en basketboll match men det är inte så ofta jag får klä upp mig längre, inte när jag mest är hemma och gör läxor hela dagarna.
Jag tog fram ett par blåa jeans och en röd-rosa tröja, som fick passa till ikväll, innan jag stängde garderoben tog jag fram en sjal också som passade perfekt till kläderna. 
- Är du uptagen? frågade James i dörren, jag tittade på honom och tillbaka på kläderna som låg på min säng. 
- Jag antar att jag inte är det längre, sa jag och vände mig mot honom och log svagt, han tittade oroligt på mig och gick in i mitt rum och satte sig i fotöljen vid min sida. 
- Är du okej? Jag har hört från Lucas att du börjar bli bättre på att inte få panikattackerna längre, James la huvudet på sned och lät exakt som pappa, jag skrattade åt honom och satte mig ned på sängen. 
- Jag antar att jag börjat förstå att han inte kommer tillbaka denna gången, allt med konserterna och tjejerna i tidningarna säger mig att han har gått vidare och att jag också borde hitta något annat att gråta över, jag tittade ned i mitt knä och suckade djupt innan jag skakade på huvudet och tittade upp med ett svagt leende. 
-Nu har jag bara 1 timma kvar tills Lucas hämtar mig, tyvär får vi göra detta snacket imorgon istället, sa jag och gjorde en rörelse för att James skulle gå ut, han skrattade åt mig och gick ut ur mitt rum och lämnde mig ifred. Jag suckade igen och tittade bak på kläderna jag hade lagt på min säng, jag hoppas att jag kommer bli på bättre humör efter ikväll.
 
Lucas Perspektiv
Jag knackade på dörren och fick snabbt ett svar, Alexis stod helt klar och lika vacker som alltid i sina stora och förväntansfulla ögon. Jag log mot henne och klev in genom dörren, jag möttes av många blickar ifrån hela hennes familj. 
- Du är precis i tid, som alltid, sa Alexis bakom mig och tog på sig sina kängor och tittade upp på mig, hon hade ett stort leende på sina läppar vilket fick mig att skratta åt nyfikenheten och glädjen i hennes ögon. 
- Jag vill inte komma en sekund försent, sa jag och besvarde hennes leende med mitt innan hon tog min hand och gick ut till min bil, efter bara någon minut satt vi fastklämda och var påväg att börja köra till arenan. Alexis såg lika glad och sprallig ut som hon såg ut där inne vilket fick mig att bli lite orolig över henne, igår var hon så ledsen. Nu är hon jätte glad och har inga problem alls. Det känns som en stor bomb kommer släppas snart..
 
- Vi har platser... 21 och 22, sa jag och tittade på Alexis som nickade mot mig men hade fullt upp med att titta runt sig i arenan, man såg på henne att hon nästan blev blind av förvåning. 
- Det var länge sedan jag var i en sådan här stor arena, speciellt på en basketboll match. Det ska bli spännande, sa hon med ett leende och började leta efter våra platser. Jag följde henne med blicken och log svagt för mig själv när jag fick ett pirr i magen, men innan jag fastnade med blicken skakade jag av mig mina känslor och följde efter henne in bland alla platser. 
- Det är knappt några här, har vi kommit för tidigt? Eller kanske försent? Alexis började låta nervös när hon satte sig ned på plats 22 och tittade ut på planen där det senare ikväll skulle vara många basketbollspelare som var fullt upp i spelet. 
- Jag tror att alla förbereder sig inför matchen, men eftersom vi redan är helt klara sitter vi redan här och väntar... titta vissa kom till och med före oss, sa jag och pekade på 2 personer på andra sidan, Alexis skrattade åt mig och gav ifrån sig en djup suck. 
- Jag måste gå på toa, typiskt mig att behöva göra mina behöv när vi precis har satt oss ned, sa hon och skakade åt huvudet åt sig själv, jag skattade åt henne och tryckte ihop mig så hon skulle kunna komma ut ur våra trånga platser. Istället för att sitta och titta på ingenting tog jag upp min mobil och såg att jag hade 3 missade samtal ifrån James, jag höjde förvånat på ögonbrynen och klickade på James nummer för att fråga vad han ville. 
- Äntligen svarar du, har du aldrig ljud på? Herregud..., hördes James i andra änden, jag skrattade och tittade ned på planen. 
- Jag körde till arenan, vad är det som är så viktigt att du ringer 3 gånger i rad för? frågade jag och inväntade någon lämpligt svar ifrån James, men det jag fick gjorde mig nervös och chockad. 
- Jag tittade på nyheterna när ni precis hade åkt och hörde att Justin Bieber är tillbaka i stan på grund av en basketboll match som han så gärna vill följa, jag tänkte att Alexis kanske inte ville se honom just precis nu, sa han och jag tittade på dörren där Alexis bara hade gått in i för någon minut sedan...
 
Alexis Perspektiv
Jag tittade mig i spelgeln och suckade tyst, jag kunde kanske gömma mina känslor för Lucas men inte för mig själv, hela jag darrade av nervositet och det var inte på grund av matchen. Det var på grund av att jag innan idag hade sett Justin uppträda en låt till just mig på en av hans konserter, också på grund av att jag inte vet vad han håller på med, varför han gör så eller vad han vill. 
Jag tvättade mina händer och vände mig om för att gå tillbaka ut till Lucas när jag inte kunde öppna dörren, jag fick panik och skakade på huvudet. 
- Nejnejnejnejnej, viskade jag till mig själv och tittade om någon var inne på toan med mig men alla toaletter var tomma, jag sprang tillbaka till dörren och baknade för att få någon att höra. Plötsligt hördes det prat där ute och jag baknade igen men hårdare vilket fick det att bli tyst. Jag fick en lättnad inom mig och backade för att få rum åt min panik att lugna sig. 
Dörren öppnades och det jag såg fick mig att backa baklänges... Nej...

 Det tog tid men nu är det här och vem tror ni det är som öppnar dörren för Alexis?
2013-09-06 | 07:25:36 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Någon dag.

Jag har funderat och tyvärr kan jag inte lägga upp ett kapitel varannan dag längre, just nu är det otroligt mycket med skolan vilket tar ganska mycket av min tid. Men jag ska lägga upp kapitel, bara någon dag emellan. Men inte varannan. Jag hoppas att ni förstår mig! 
Kapitel 56 kommer snart upp!
2013-09-02 | 20:00:31 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Chapter 55 - I hate seeing you like this.

Previous:
Tänk om hon också är omringad av paparazzis? Jag vet hur Alexis hatar att vara med i tidningen, hon kommer bli arg och kanske ledsen om hon ser så många paparazzis utanför hennes hus när hon vaknar upp. Jag hoppas att de inte har kommit till henne, jag hoppas att de aldrig kommer till henne. 
 
2 Veckor senare i Alexis Perspektiv
Jag lutade mig tillbaka mot väggen och la mitt ansikte i mina händer, allt jag hade i mina tankar var bilderna på Justin. Jag suckade och kände en tår rinna nedför min kind, jag kunde höra röster utanför toaletten men jag brydde mig inte om att någon kunde se mig. Allt jag kunde tänka på var Justin och hans dumma tjejer. För en vecka sedan började Justins konserter, det stod i alla tidningar med massor av bilder på honom tillsammans med olika tjejer, efter varje konsert, nya tjejer. Efter varje ny tjej blev jag mer och mer ledsen och nu är jag helt förstörd. Jag orkar inte med detta längre! 
Plötsligt öppnades dörren och in kom några tjejer som behövde göra sina behov, de tittade lite snabbt på mig men sedan gick de in på varsin toa och lämnade mig ifred.
Jag ställde mig upp med min väska tätt intill mig och torkade mina kinder, jag måste sluta. Jag kan inte göra detta igen, jag kan inte bli som jag blev förra gången detta hände. Det har gått 2 veckor och jag känner mig svag och rädd, hela min kropp vägrar att fungera. 
Jag gick ut ur toan och mötte korridoren som massor av elever hade samlats i och pratade för fullt med varandra, jag suckade en djup suck och började gå till mitt skåp med fortfarande några tårar son sakta rann ned för min kind och gjorde hela mitt ansikte blött. Jag tittade ned på golvet och blundade, jag måste försöka glömma allt med Justin. Jag måste glömma att det var jag som lämnade honom, att det var jag som sa de dumma orden som gjorde att han lämnade mig. 
Jag tittade upp och kände massor av blickar i min nacke, jag skakade bort mina tankar och mina känslor och gjorde mig redo för en till lektion när jag kände en hand på min axel som gjorde att jag ryckte till och vände mig chockat om. Jag mötte Lucas oroliga ögon som drog med mig in till ett tomt klassrum, Lucas kramade om mig hårt och lät mig gråta ut på hans axel. 
- Jag kan inte se dig såhär, viskade han i mitt öra, jag skakade på huvudet och kände hur Lucas armar blev ännu hårare mot min skakande kropp. 
- Dina tårar tar aldrig slut, viskade han sedan vilket fick mig att skratta åt hans ord, jag slappnade av och försökte göra så alla tårarna slutade rinna. 
Lucas släppte mig ifrån hans armar och la sin hand mjukt på min kind. 
- Du måste göra något åt detta, Alexis. Jag kan inte se dig såhär ledsen längre, viskade han till mig, jag blundade och kände de sista tårarna rinna ned för min kalla kind.
- Jag... kan inte, jag orkar inte mer, Lucas, det är för mycket för mig, sa jag tyst och mötte hans ögon, han hade blöta och oroliga ögon och besvarade min blick medans han torkade bort en tår ifrån min kind. 
- Jag vet, viskade han och tittade runt i klassrummet, jag följde hans blick och kände en klump i min mage, jag suckade och lutade mig mot väggen och satte mig ned på golvet med knäna tätt intill mig. Lucas satte sig jämte mig och tog min hand. 
- Kan du ta mig hem? viskade jag och tittade på honom, han nickade och tittade in i mina röda och ensamma ögon. 
*swags*
- Jag tror du vill veta något först, sa han och jag tittade frågande på honom, han log svagt och tog upp 2 biljetter till basketboll matchen imorgon, jag skrattade och lutade mig mot väggen medans jag tittade upp i taket. 
- Jag vet att du inte är ett så stort fan av basketboll... men det kanske skulle få dig att tänka på något annat? frågade han och jag nickade och kände mig lite gladare. 
- Det är perfekt. 
 
Jag slängde min väska på golvet och gick och satte mig i soffan med trötta ögon, jag har knappt sovit de senaste nätterna. Jag skakade på huvudet och försökte glömma bort alla mina dåliga tankar, även om de var de ända jag hade just nu. 
Jag tittade på Lucas som gjorde te till mig vilket fick mig att le, Lucas har varit så snäll och förstående. Det känns som om han verligen har förändrats sedan den gången på klubben, mitt leende dog ut och jag drog upp mina ben tätt intill mig. Jag kunde höra hur Lucas kokade vatten och tog fram en tepåse medans jag satt och tittade in i den svarta tomma Tv:n. 
- Är det ett bra program? frågade Lucas mig och gav mig mitt te, jag skrattade tyst och tittade på honom när han satte sig jämte mig. 
- Tack, sa jag sedan och log svagt mot honom, han fick frågande ögon och besvarade mitt leende med sitt. 
- För vad? 
- För allt, tack för att du har hjälpt mig och förstått mig, sa jag och skrattade åt mig själv, han tittade på mig och fick ett större och mer lättsamt leende. Jag skakade på huvudet och la mitt huvud på hans axel, jag blundade och kände mig glad och tacksam över att jag hade Lucas här som kunde göra mig glad och fick mig att tänka på allt annat än Justin, efter ett tag av tänkande kände jag hur sömnen kom förbi mina ögon och jag somnade in i en mjuk och förvånad sömn med ett svagt leende på mina läppar av Lucas som hade börjat nynna på en låt som jag knappt kände igen...

Detta var mer som ett kapitel av information, att Lucas och Alexis är så bra vänner. Jag vet att detta inte heller är det mest intressanta kapitel men jag har en idé som snart ska hända. Stå ut! 
2013-09-02 | 15:39:33 | Kategori: You Are My Destiny (avslutad)

Snart!

Jag är snart klar med kapitlet, för att göra er ännu mer nyfikna ska jag ge er en "spoiler" Eller ja, rättare sagt en bild som visar en väldigt liten del av kapitlet:
 
Kanske inte den bästa spoilern men jag jobbar verkligen med detta kapitlet, jag har en idé om vad som ska hända i nästa men jag kan inte lova att detta blir det bästa kapitlet, även om jag har jobbat med det för länge nu. Men ni får vänta och se när det helt enkelt kommer upp, det ska inte ta för långt tid! Jag lovar!
 
Tidigare inlägg