Meant To Be - A Justin Bieber Novel

 

 

Jag satt och tänkte på vad jag skulle kunna säga till Alexis, mitt huvud var bara fullt med "Jag måste åka men jag är ledsen" "Varför skulle detta hända oss" "Kan du inte bara komma tillbaka till mig?".

Jag kunde bara tänka på att få känna Alexis i mina armar igen, jag har varit utan henne för länge nu. 

Plötsligt hörde jag ett rasslande ljud, snabbt tittade jag upp och såg Alexis stå där och titta på mig precis som om hon såg ett spöke. Mina armar blev plötsligt svaga och jag hade inga ord. Att se henne rakt i ögonen och veta att hon inte är min längre gjorde ont. Det gjorde det verkligen!

- Alexis, sa jag och ställde mig upp, hon backade ett steg och skakade på huvudet. 

- Du lovade att lämna oss ifred, sa hon och jag kände hur mina ögon vattnades, jag hade gråtit mer än vad jag har gjort i hela mitt liv de här senaste dagarna. 

- Jag vet... sa jag tyst och tittade ned på marken, precis som om den skulle ge mig ett svar på vad jag skulle säga till Alexis... men det ända jag kom ihåg var när Alexis skrek på mig på sjukhuset och tårar forsade ned för hennes kinder. 

- Jag ska... åka... men jag vill inte åka utan att säga hejdå, sa jag och väntade mig en kommentar som skulle göra mig att gråta... men det ända jag fick var en ledsen min ifrån henne. Hennes ögon började bli röda och jag kände att en tår rann ned för min kind. 

- Jag vet att du inte vill se mig... men jag kan inte sluta tänka på att se dig... Alexis, jag... jag är så ledsen, om du bara visste hur ledsen jag är... sa jag och hon tittade ned på marken och jag hörde hur hon snyftade, jag ville bara gå fram till henne och hålla om henne. Trösta henne och låta henne somna i min famn. Om det bara kunde hända. 

Alexis började gå till huset, när hon var några centimeter ifrån mig tittade vi in i varandras ögon och kände varandras värme. Hon bara stod där och tittade in i mina ögon. 

- Det gör ont... Justin, det gör det fortfarande, sa hon innan hon gick förbi mig och var påväg in när jag sprang fram till henne och skadade på huvudet. 

- Alexis... jag... mer hann jag inte säga förrän hon hade tittat ned på marken, jag suckade och vände mig om för att gå ifrån henne. 

- Jag vet att du är ledsen, Justin, det ända jag inte vet är om du gör om det, sa hon och jag vände mig om och tittade chockat på henne. Hon tittade på mig med en trött och ledsam min.

- Hur kan du tro att jag skulle lämna dig igen? sa jag och när hon mötte min blick kände jag hennes osäkerhet, jag kände allt inom henne, hennes känslor... Sorg. 

- För att jag har varit med om detta innan, varför tror du att jag är så osäker med killar? Varför tror du att jag inte ville vara nära dig i början? För jag visste att jag skulle falla för dig... Justin! Jag visste att jag en dag skulle stå här igen och känna mig som en övergiven liten flicka som inte har någon förutom hennes familj, jag fattar att du är ledsen... men det är alla! skrek hon och jag kände mig helt tom, bara nu fattar jag henne. Första gången jag träffade henne fick jag känslan av osäkerhet och orolighet. Men bara nu är det helt klart i mitt huvud. 

- Jag är inget som de andra, sa jag tyst och hon skrattade mellan hennes gråtattacker, hennes tårar rann som ett vattenfall ned ifrån hennes röda, vattniga ögon. 

- Du är värre! Du är populär med massor av tjejer som springer efter dig, det är bara värre med dig! skrek hon och jag skakade sakta på huvudet, jag hade inga ord, inga. 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och hon skakade på huvudet och torkade sig snabbt på kinderna. 

- Jag vet, Justin och jag tror dig, men jag tror inte på mig själv, sa hon innan hon slängde igen dörren och jag hörde hennes skrik innefrån, hur hon grät. jag hörde röster och mina tårar rann, allt rann. Mitt hopp, allt!

Jag började gå ifrån henne och huset, om jag bara kunde vakna upp... öppna ögonen och ligga jämte Alexis, precis som att allt som har hänt bara var minnen ifrån en dålig... riktigt dålig dröm. 

Plötsligt öppnades dörren bakom mig och jag tittade chockat bakom mig, Alexis stod och hade rinnande ögon med mascara utkletad över hela hennes ansikte. 

Hon började sakta gå fram till mig och stod bara några millimeter ifrån mig när hon öppnade munnen för att säga något. 

-.Jag... jag saknar dig, sa hon tyst och jag tittade frågande på henne och ville nypa mig för att se om detta verkligen var en dröm.

- V..v va? stammade jag och det rann tårar för tårar för hennes kinder när hon snyftade och tittade ned i marken och torkade sina tårar. 

Jag la min hand på hennes kind och höjde upp hennes huvud så hon tittade in i mina ögon. 

- Jag saknar dig med, sa jag tyst och närmade mig sakta hennes ansikte, snart möttes vi i en passionerad och mjuk kyss, att få känna hennes läppar igen fick mig att le. 

Kyssen avlsutades och hon tittade in i mina ögon med ögon som fortfarande rann, hon snyftade och skrattade innan jag chockat besvarade hennes mjuka och varma kram. 

 

Alexis följde min nacke med hennes hand och bara tittade in i mina ögon, när jag tittade in i hennes ögon möttes jag av glädje, innan var det sorg... men nu... 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och Alexis skakade på huvudet och log svagt. 

- Nej... jag höll dig borta, jag... var bara orolig hur jag skulle känna mig utan dig så... jag försökte glömma bort dig men varenda minne av dig gjorde mig svag och... sa hon och hennes ögon fylldes med vatten igen och jag skakade på huvudet och kramade om henne försiktigt, jag kände hennes andetag som kittlades i min nacke...

 Jag vet att det gick ganska snabbt i detta kapitlet men det fick bli så för att jag har några idéer vad som ska hända när de är tillsammans, så fick det bli. 

I alla fall, vad tycker ni om kapitlet? Det tog ganska långt tid för att få det klart, men jag har pluggat mycket den senaste veckan och inte hunnit. 

Jag hoppas att ni tycker om det!