Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Allt ljud, alla människor tonade bort och det var bara jag och dem ögonen som gjorde mina ben svaga och hela min kropp darra, ögonen som gjorde mina ögon våta av alla minnen som kom tillbaka i mitt huvud.

"- Jag... tror vi behöver lite tid, sa jag tyst och vände bort huvudet ifrån hans stela blick, jag kände tårarna rinna ned för mina kinder och såg i ögonvrån hur Justin nickade och torkade bort några tårar ifrån hans. Justin släppte min hand och tittade rakt på mig, rakt på mig med sanna och ledsna ögon innan han vände sig om och lämnade mig ensam vid sjön med rinnande, röda ögon, jag kunde känna hans ord, hans enstaka ord när han tittade mig rakt i ögonen. "Jag kommer alltid att älska dig vid hela mitt hjärta, men om det inte räcker... känner jag inte för att kämpa för någon som slutar tro av en saknad av tillit"." 

Jag kom tillbaka till verkligheten och backade rakt in i väggen, mina ögon var fortfarande hos Justin som såg på mig med stora, chockade och ledsna ögon. Jag kände hur hans ögon såg rakt in i mig, rakt in i min ledsna kropp som sakta höll på att försvagas efter varje sekund av hans vackra och stilla blick.

Justin drog bort sina ögon ifrån mina med ett darrande ryck och vände sig om för att gå, innan jag hann reagera var han utanför toaletten och jag sprang efter honom ut genom dörren. 

- Justin! Våga inte lämna mig igen! skrek jag och började gå närmre honom men stannade efter bara några få steg men Justin vägrade vända sig om. 

- Våga inte lämna mig igen, sa jag tyst och skakade på huvudet, jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar men jag ville inte gråta, inte nu. Jag har kämpat så länge för att få tillbaka den jag var innan, jag kan inte bygga upp den muren igen. 

- Varför Justin? Varför var du tvungen att synas med alla modeller omkring dig, var det för publicitet? Varför var du tvungen att trycka ned mig igen? Jag hade redan skuldkänslor över vad jag sa till dig som gjorde att du gick din väg, varför kunde du inte hålla dig borta ifrån paparazzis längre än någon dag efter att vi gjorde slut? Ville du får mig att må ännu mer dåligt? sa jag tyst medans jag tittade ned på marken. När jag tittade upp igen hade Justin vänt sig om och han var helt stel i ansiktet, jag tittade frågande på honom. 

- Jag är ledsen vad du har gått igenom, men jag kan inte fokusera på...

Justin gjorde en paus och tittade ned i marken medans han spände sina käkben vilket gjorde så jag fick en klump i magen. 

- I mig? sa jag tyst.

- Du kan inte fokusera på mig? Jag backade ett steg och skakade på huvudet och tittade runt mig, jag kunde känna Justin blick men brydde mig inte om att titta på honom. Allt jag ville ha svar på hade jag fått, han hade förändrats. Hela han var iskall och det ända uttrycket jag kunde se i hans ansikte var tvekan. Allt annat hade han gömt under sin hud. 

- Jag måste fokusera på min karriär och... min familj, inte... på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, sa han och jag tittade snabbt på honom med stora chockande ögon. 

- Jag trodde att du var annorlunda, att du skulle bry dig om mig även om jag inte har den perfekta kroppen eller det sötaste ansiktet. Jag trodde att du skulle älska mig för den jag var, men jag antar att jag återigen har fel. Du vet mitt förflutna, du vet om vad som har hänt. Hur vågar du göra samma sak som jag har varit igenom hela mitt liv? Jag har gråitit över dig, jag har hoppats på att du någoin gång skulle komma tillbaka så vi skulle kunna reda ut allt... men jag har fått alla svar jag behöver, sa jag och backade ett steg medans jag snabbt torkade bort en tår som sakta rann ned för min kind. Jag skakade på huvudet och vände mig om och började gå ifrån honom, jag hade tvekan i magen och klumpen växte ännu mer efter varje steg jag tog. Men innerst inne kände jag att det var det rätta att göra, att jag inte skulle ångra mig. Justin var annorlunda när vi var tillsammans. Han lät inte hans liv komma ivägen för det han levde för, men nu är han som alla andra stjärnor blir tillslut. De blir knäppa av alla paparazzis och alla deras fans att de inte ser verkligheten längre, det tänker att det inte spelar någon roll om man gör fel eller om man gör något helt oansvarigt. De kommer fortfarande ha deras kroppar eller deras fans som kommer vara där, aldrig lämna dem. Vilket leder till att de blir konstiga, de blir beroende av uppmärksamhet, det är vad jag tror...

När jag slets ifrån mina tankar märkte jag att jag hade gått ut ifrån idrottshallen och nu stod jag mitt ute i parkeringen och tittade förvirrat runt mig, snabbt tog jag upp min mobil och såg att jag hade ett missat samtal från Lucas. Innan jag hann reagera hade jag ringt upp honom och han svarade med hans oroliga röst och massor av skrik i bakgrunden.

- Var är du? Jag har letat överallt efter dig, du skulle ju bara gå på toa? frågade han och jag suckade och gick och satte mig på en bänk som stod några meter ifrån mig, jag skakade på huvudet och tog mig för huvudet.

- Jag...

Mer hann jag inte säga förrän jag hade tårar som sakta rann ned för mina kinder, jag kunde höra hur Lucas gick bort ifrån folkmassan och snart var det helt tyst runt honom och det var bara vi två.

-  Vet du att Justin är här idag? Man kunde ju fatta att han skulle komma, han skulle aldrig missa en basketbollmatch i hans hemstad... sa jag och tittade runt mig efter något att fokusera på så jag slutade gråta. 

- Är du okej? Vad hände? frågade Lucas mjukt och jag skakade på huvudet och torkade bort en tår.

- Jag vet inte, han kändes så... kall och känslolös, det kändes inte som den mjuka och passonerade Justin utan som en kall artist som inte har något att leva för, Jag försökte låta stadig men rösten darrade så mycket så jag var tvungen att stanna och ta ett djupt andetag.

- Jag fick i alla fall svar på mina frågor, han sa till mig att... han inte kunde fokusera på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, så jag antar att han... inte vill ha mig längre, sa jag tyst och väntade på svar ifrån Lucas, jag kunde höra hans djupa andetag som gjorde att jag fick en rysning ifrån ryggraden. Jag fick syn på honom en bit bort ifrån mig på parkeringen och jag log svagt, han stängde av samtalet och kom ändra fram till mig och satte sig ned jämte mig. 

- Hur visste du vart jag var? frågade jag honom, han log mot mig och tittade in i mina ögon. 

- Du brukar alltid gå till parkeringar när du behöver tänka, speciellt i skolan, sa han och drog mig intill sig, jag kramade om honom och njöt av att vara i hans famn. 

- Det känns som att en varm chocklad skulle sitta fint nu, ellerhur? frågade Lucas mjukt, jag skrattade och nickade sakta innan Lucas ställde sig upp och tog min hand. 

- Starbucks ligger inte så långt härifrån, sa han och hjälpte mig upp och la ena armen om mig medans vi började gå till bilen som stod några parkeringsplatser ifrån oss...

---

 Äntligen kom det upp.... Är det ett okej kapitel? 

Jag har jobbat med det och försökt göra det så bra det gick, men som berättat är jag ur form.