Meant To Be - A Justin Bieber Novel

 

- Katie? hörde jag Justin säga, jag öppnade ögonen snabbt och tittade på Justin som satt jämte mig. Han tittade på mig med oroliga ögon, jag tittade frågande på han men istället för att fråga vad han gjorde här möttes vi i en lång och varm kram.

- Jag är ledsen, Justin, sa jag och tittade han i ögonen, Justin log svagt mot mig och smekte min kind. 

- Du ska inte vara ledsen, Katie! Det var inte ditt fel att detta hände din mamma, Jag kommer vara här för dig, precis som Sarah och alla andra! sa Justin och jag log svagt mot han och kysste han mjukt, Justin besvarade kyssen och kramade sen om mig. 

- Jag älskar dig, katie, Jag kommer aldrig att sluta älska dig, sa han och jag log mot han. 

- Jag älskar dig med, sa jag och pussade han lätt på munnen och sen tittade jag på Liam som låg i fotöljen och sov, det såg inte ut att vara så skönt.. 

- Vart är Sarah? frågade jag Justin och han pekade på dörren och jag nickade och ställde mig upp och gick fram till dörren, jag öppnade den och där utanför stod Sarah, Pattie, Alfredo, kenny, Scooter och Nate. Jag log mot alla och tittade på Sarah som tittade oroligt på mig. 

- Hur mår du? frågade Sarah och gick fram till mig, jag tittade ned i marken och sen upp på Sarah igen. 

- Okej, jag är orolig över allt! Mamma, Liam och mig själv. Men mest mamma, hon har en ärftlig hjärtsjukdom, sa jag.

- Har du och Liam testat er? frågade hon och jag nickade. Jag tittade bak på Justin som tittade chockat på mig. 

- Jag kommer bli okej! sa jag och såg Liam ställa sig upp och komma fram bakom Justin som stod i dörröppningen. 

- Vi kommer bli okej, sa jag och tittade på Sarah som tittade ned i golvet men snabbt upp på mig. 

- När kommer provsvaren? frågade hon. Direkt när jag skulle säga "idag" så kom det en sjuksköterska med papper i händerna. 

Nervositeten forsade genom mig. 

 

- Nu, sa jag och tittade på Sarah som tittade på sköterskan som stod och log mot oss. 

- Jag vill gärna prata med er, sa hon och gick in till mammas rum och jag tittade på Liam och han log svagt mot mig. Jag log mot han med och gick fram till han och tog hans hand och sen gick vi in i rummet och stängde dörren. 

Vi satte oss på stolarna som var vid mammas säng och tittade nervöst på sköterskan som satt framför oss. 

- Era provsvar är helt okej, ni har inte hjärtsjukdomen som er mamma har, men Katie. Du berättade inte att du var med barn, sa hon och jag tittade frågande på henne. Va? 

- Va? Vad menar du? sa jag chockat, hon tittade ned på sina papper igen och sen upp på mig. 

- Ja, du är helt klart gravid! visste du inte om det? sa hon och jag skakade på huvudet, Sjuksköterskan tittade oroligt på mig. 

- Vi måste göra några tester på dig, är det okej? sa hon och jag kunde inte tänka på annat att jag hade en person inuti mig eller rättare sagt bebis... 

Liam tog tag om min hand hårdare och kramade om mig. 

- Är det okej? frågade sköterskan och jag nickade sakta och ställde mig upp, jag släppte inte Liams hand. Sköterskan ställde sig också upp och gick till dörren och öppnade den. Alla stod där ute nervösa och tittade på oss.

- Är ni okej? frågade Justin och gick fram till mig, jag tittade han i ögonen och kände tårarna bakom mina ögonlock. 

- Jag är ledsen, Justin, fick jag bara ut och kände en tår ned för min kind. Justin tittade oroligt på mig, jag skakade på huvudet. 

- Jag.. förlåt! sa jag och släppte Liams hand och började gå ifrån alla som stod och tittade frågande på mig. 

Jag kan inte fatta vad jag hade gjort, allt är mitt fel. Justin kommer aldrig att förlåta mig! vad har jag gjort? 

Jag hörde sköterskan börja prata bakom mig och mer tårar forsade ned för mina kinder, allt som vi har gått igenom slog inte detta. 

Varför skulle detta just detta hända nu? Jag är 17 och har en framtid som mamma, som en person som tar sitt barn framför allt. 

Jag satte mig ned på golvet och lutade mig mot väggen, jag hörde fotsteg komma närmre mig men var för rädd för att titta vem det var. 

- Katie? hörde jag Justin säga och jag kunde inte hjälpa att börja gråta ännu mer. Han satte sig jämte mig och kramade om mig och pussade mig på pannan. 

- Jag är här för dig, sa han och jag tittade på han med mina ledsna ögon och såg tårar rinna ned för hans kinder, han tog min hand och tittade på våra händer innan han tittade upp på mig igen. 

- Allt kommer bli okej...

---

 Jag vet inte om ni gillar överraskningen, men något måste ju hända. Ellerhur?