Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Vi var på sjukhuset hela natten och Liam hade inte SMSat eller ringt att han hade kommit fram hit, jag började bli oroligt men visste att han kanske inte hann med flyget. Justin kom gåendes mot mig och ställde sig framför stolen jag satt på.

- Sjuksköterskan sa att dom skulle ringa dig när dina föräldrar har vaknat, sa han och tittade ledsamt på mig, jag suckade och tittade ned på mitt knä.

- Justin, jag vill inte lämna sjukhuset. Inte när jag vet vad som kan hända, sa jag och han nickade och satte sig på huk framför mig.

- Katie, du måste sova, sa Justin och jag tittade upp på han, jag log lite när jag såg han men leendet försvan lika snabbt. Jag ville inte gå ifrån mamma och pappa.

- Katie, jag kan hänga med dig om du vill, sa Justin och pussade min hand, jag skakade på huvudet och log svagt mot han.

- Jag måste nog vara själv lite, sa jag och ställde mig upp och tog min väska och började gå ut från sjukhuset. Jag ville vara stark men det var inte lätt för att jag visste vad som skulle kunna hända dom. Jag hoppade in i bilen och började köra hem till mig.

*

När jag var hemma låste jag upp dörren och tittade rakt in i hallen, det var tyst och tomt utan föräldrar. Jag gick sakta till köket och la min väska på bordet och satte mig på stolen och kände tårarna bakom ögonlocken. Varför skulle just detta hända mig? Jag ville inte förlora mina föräldrar, inte nu när jag är så ung. Tårarna rann ned för mina kinder och jag torkade snabbt bort dom och tittade in i den vita väggen. Jag behövde något annat att tänka på, jag ville inte tänka på att mamma och pappa låg i koma just nu. Jag ställde mig upp och gick upp till mitt rum och bytade om till pjamasbyxor och en stor tröja och la mig i sängen, jag blundade och inte långt efter somnade jag.

Jag vaknade av att dörren öppnades och stängdes där nere och steg kom upp för trappan och in klev Justin och log lite mot mig.

- Katie, kom, sa han och tog min hand, jag tittade frågande på han men hängde efter han ned och till soffan. Han gick till hallen och kom till soffan igen med en röd klänning, jag tittade frågande på han.

- Justin, vad är detta? frågade jag han och han satte sig jämte mig i soffan och log mot mig.

- Nu, Katie Angel Jackson ska du vara min prinsessa, sa han och gav mig klänningen. Jag log lite mot han och skrattade.

- Ta på dig den, sa han och jag log och tog den från hans händer och gick in på toan och tog på mig den snabbt. Sen gick jag ut och visade Justin.

Han kom gåendes mot mig och log.

- Jag kan inte hjälpa att tycka att du är vacker, sa han och jag log mot han och fnittrade. Han skrattade och kom fram till mig och tog fram en tiara och satte den på mitt hår.

- Du är bara min prinsessa, sa han och kysste mig mjukt, jag besvarade kyssen och log sen mot han.

Han tog min hand och log.

- Katie, vill du dansa med mig? frågade han och jag nickade och log.

- Såklart, sa jag och han började dansa lugnt med mig, jag log mot han och kysste han. Han besvarade den och log mot mig.

- Jag älskar dig så mycket Katie, sa han och jag log mot han och vilade mitt huvud på Justins axel.

- Jag älskar dig också Justin, viskade jag i hans öra och log för mig själv. Det var sant, jag älskade Justin så mycket så man inte kunde beskriva det. Han är det bästa som hade hänt mig i hela mitt liv, jag tänker aldrig lämna han igen. Han betyder för mycket för mig, att släppa han skulle vara som att släppa halva mitt hjärta som äntligen har kommit tillbaka.

- Jag älskar dig också Justin, viskade Katie i mitt öra så jag rös, jag log för mig själv. Att höra henne säga det och verkligen mena det gjorde mig så glad, att bara veta att hon gör det även om det har gått 4 år så älskar hon mig fortfaranade. Jag har alltid älskat henne, att se henne gjorde min dag men att se henne ledsen. Det skulle jag aldrig kunna vänja mig vid...

---

Var det sött som jag tror det är?