Meant To Be - A Justin Bieber Novel

När vi äntligen kom ned från Eiffeltornet pustade jag ut och satte mig på en bänk, det var verkligen högt och jag kände mig både illamående och yr. 

- Visst var det högt, sa Becky och satte sig jämte mig, jag skrattade och la en hårslinga bakom örat. 

- Visst var det otroligt jobbigt och blåsigt där uppe, sa jag och hon tittade på mig och nickade innan hon lutade sig bakåt och suckade. 

- Jag hoppas att vi får slappna av nu, slippa gå runt och... juste... vi ska ju shoppa nu, sa hon och visade en ledsen min, jag skrattade och såg James komma mot oss. Jag ställde mig upp och kände att jag plötsligt behövde gå på toa. 

- Du, Becky, är du möjligtvis behov av en toa? sa jag och hon tittade frågande på mig innan hon förstod frågan, hon skrattade då och ställde sig upp jämte mig och nickade. 

- Absolut, hann hon säga innan James kom fram till oss med ett stort leende på hans läppar. 

- Visst var det roligt där uppe? sa han och jag tittade chockat på honom innan jag gav honom min väska, samma gjorde Becky och snarft stod vi krok i krok och tittade på James som stod och babblade om hur högt och "coolt" det var. 

- Vi går på toa, sa jag och vi började gå iväg på jakt efter en vanlig toa som man inte behövde betala för att gå på, sådana var läskiga. Jag var alltid orolig över att jag skulle bli instäng där inne. 

- Undra om v kan låtsas att vi är sjuka och bara ligga på hotellet och slappa hela dagarna, sa Becky och öppnade dörren in till de offentliga toaletterna, jag ryckte på axlarna och tittade så det bara var vi på toaletterna. 

- Jag tror att vi måste söka upp en doktor som pratar amerikanska och få ett sätt att få riktigt hög feber, sedan kan vi slappa och titta på film hela dagarna, sa jag och vände mig om och log mot henne. Hon tittade på mig med en orolig blick. 

- Jag hoppas att dörren inte... mer hann hon inte säga innan vi hörde ett ljud som lät precis som när en dörr låstes, vi tittade på dörren in och srang fort fram med det var försent... Vi var inlåsta.

- ÄR NÅGON DÄR UTE? skrek jag, Becky skrek om och om igen att vi ville ut och att vi skulle missa bussen om vi inte kom ut men ingen svarade eller öppnade dörren, otur att detta skulle hända just idag. Då jag faktiskt ville till hotellet, även om vi bara skulle äta där. 

- Det finns ingen där ute, sa jag och suckade, Becky slog en sista gång på dörren innan hon suckade hon med. 

Vi satte oss på golvet och tittade in i den vita väggen. 

- Vi är körda, antingen kommer vi svälta ihjäl eller kommer vi vi försöka komma ut ur det fönstret som är så litet att våra inälvor kommer att åka rakt ut ur oss, sa Becky och tittade på ett pytte litet fönster som var längst upp på den vita långa väggen, jag skrattade och tittade på Becky som verkligen såg orolig ut. 

- James skulle inte bara lämna oss såhär, han kommer hitta oss... Om han lyssnade på oss när vi sa att vi skulle gå på toa, sa jag och tappade lusten att ens prata om hur James ibland inte lyssnar alls när jag pratar, jag tror detta var en sådan gång. 

- Skit, sa jag och tittade ned på mina händer. Becky suckade ännu en gång. 

Plötsligt hörde vi att någon gick där ute, jag hoppade upp från golvet och började skrika det högsta jag kunde till den personen som gick där ute. 

- KAN DU LÅSA UPP DÖRREN? VI ÄR INLÅSTA! skrek jag och stegen slutade precis utanför dörren och dörren låstes upp, jag skrattade och tittade bak på Becky som hade en chockad min, jag tittade frågande på henne men när jag såg vem som hade öppnat dörren åt oss gjorde jag samma sak som Becky gjorde. Hade en chockad min. 

- Är ni okej? sa han, jag nickade sakta och försökte säga något men det kom inte ut något alls från min mun.

- Hur länge har ni varit inlåsta här? Jag menar... vad har hänt? sa han och hade en orolig men på samma gång  chockad min.

- Kan ni snälla prata? sa han tyst och jag tittade ned på golvet och harklade mig.

- Jag vet inte... kanske en halv timma, eller kanske en kvart, sa jag och tittade på klockan han hade på sig. 

- Eller kanske... 10 minuter... sa jag och försökte låta något säker på vad jag sa men orden bara kom ut ur min mun, jag hann inte tänka efter hur länge vi egentligen hade varit här inne. 

- Okej, vänta... ni pratar inte franska så.. ni kommer inte härifrån? sa han och jag log och tittade på Becky som också log. 

- Vi kommer från Stratford, vi är här på våran klassresa och... våran buss har gått, sa jag och suckade, jag släppte ögonen från klockan han hade på sig och tittade bak på Becky som också suckade. 

 - Jag såg en buss åka härifrån för någon minut sedan, det kanske var eran? sa han och jag skrattade och nickade. 

- Eftersom ni inte har en buss att åka hem med... jag skulle precis gå till ett kafé här i närheten, är ni sugna på något att äta? frågade han och jag tittade chockat på honom. 

- Seriöst? 

---

Jag är så sjukt ledsen! Det tog tyo 20 år innan kapitlet kom upp! 

Jag är verkligen ledsen! Förlåt! 

Jag ska förbättra mig.