Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag vaknade upp i ett främmande rum, huvudet dunkade så hårt som om det kändes som om jag smälde in mitt huvud i en metallvägg. 

Jag satte mig upp och tittade runt mig, det var ett fint rum men ganska litet med en dubbel säng. Det kändes som ett rum som en i min ålder skulle haft. 

Plötsligt kom en kille i min ålder in genom dörren och jag hoppade till av skräck. 

- Vem är du? frågade jag oroligt och han tittade på mig och gav mig en tablett och lite vatten.

- Jag hittade dig här utanför igåkväll, sa han och jag nickade men förstod bara nu hur knäppt det lät. 

- Varför tog du in mig? Jag kunde varit en mördare eller... en... ja... sa jag och han skrattade och satte sig på skrivborsstolen, han tittade ned på sina händer och upp på mig igen. 

- Jag vet vem du är, Alexis Stanford, du går på skolan här i stratford, sa han och jag tittade fortfarande frågande på honom.

- Jag är också 17, jag går i din klass... sa han och jag suckade och tittade ned på mitt knä som hade ett skavsår, jag tittade upp och såg att det var en spegel framför mig, när jag såg mig själv skrämdes jag nästan. 

Jag ser ut som ett... monster...

- Jag är ledsen... men... jag fattar fortfarande inte hur du vågade ta in mig, sa jag och log mot honom, han skrattade och ryckte på axlarna.

- Jag kände mig inte rädd, dessutom känner jag dig väl, sa han och jag skrattade och kände hur det började snurra runtomkring mig. 

- Jag undrade mest varför du såg... full ut? sa han och jag tittade upp på honom och kom och tänka på Justin igen, plötsligt blev jag lika ledsen som jag var innan men denna gången slapp jag alla frågorna av James och Becky. 

- Jag... ehh...

- Det är lugnt, du behöver inte berätta, sa han och jag skakade på huvudet och log tacksamt mot honom. 

- Du är... riktigt snäll, sa jag och han skrattade och log stort, han hade ett vitt fint leende som jag kände igen... då kände jag igen honom. Det var en kille som hette Jack Jameson, jag har gått med honom så länge som jag kan minnas. 

- Du är... Jack Jameson, sa jag och han nickade och slutade att le lika stort, nu log han svagt och han var faktiskt riktigt söt. 

- Jag är ledsen att be dig om detta... men... kan jag få låna din dusch? frågade jag honom, han skrattade ocb ställde sig upp och som en gentleman hjälpte han mig upp. 

- Såklart, sa han och visade mig vart badrummet var. 

 

Efter en varm dusch kände jag mig fräsch och lite bättre, jag försökte att inte tänka på Justin lika mycket men även då kändes det bättre. Jag var inte lika ledsen nu som jag var innan. 

Jack hade gett mig några kläder som han trodde skulle passa mig, han sa att det var hans systers som var bortrest med hans mamma och pappa, han ville inte hänga med för att han hatar affärsresor. 

- Du bor fint, sa jag när jag hade tittat runt i hela huset, han tittade på mig och tog bort blicken ifrån maten på spisen. Han kunde laga mat, vilket var ganska imponerande. Jag trodde att alla killar i min ålder beställde pizza när dem var ensamma hemma. 

- Tack, jag har bott här i hela mitt liv, det känns som hemma, sa han och jag nickade och satte mig på en stol och tittade på honom när han lagade mat. 

- Hur länge har du varit hemma ensam? frågade jag och han funderade en liten stund innan hans svarade. 

- Ungefär 1 vecka, de kommer hem om ungefär 3 dagar, sa han och jag nickade och tänkte mig i hans situation, jag har alltid haft James där för mig när mamma och pappa var bortresta, Jacks syster åkte också med. Det borde ha varit ganska tråkigt för honom att vara här i 1 vecka helt ensam. 

- Vad lagar du för någonting? frågade jag honom, han höll upp ett recept på kycklingröra med ris, jag skrattade och log stort mot honom. 

- Du är olik än alla andra killar jag känner, sa jag och han vände sig om och hade ett svagt leende på hans läppar. 

- Du menar att jag klarar mig själv och inte beställer pizza när jag blir hungrig? Jag har blivit uppfostrad såhär, det låter ganska töntigt men jag tycker om att laga mat, sa han och fortsatte röra ned massor av saker i den kycklinggrytan. 

- Jag gillar det, jag menar... du är olik och du verklar riktigt snäll, sa jag och han skrattade och jag hörde hur han log. 

- Tack... antar jag, sa han och slutade röra och stängde av spisen. 

- Är du hungrig? frågade han mig och jag nickade och längtade efter kycklinggryta, det luktade fantastiskt och det var säkert fantastiskt gott också, bara nu kände jag hur otroligt hungrig jag egentligen var...

 Det är en dag försent jag vet! Men jag hann inte sätta på min dator igår... men ni fick det idag ju, jag hoppas det inte stör er att jag  ibland inte tar varannan dag.