Meant To Be - A Justin Bieber Novel

 

Jag tittade på Justins medvetslösa ansikte och fick upp minnet av hans fina leende, jag log svagt för mig själv och tog upp mina ben i fotöljen och kramade om dem medans alla minnen forsade fram för mina ögon precis som när jag och Justin möttes på toaletten på basketbollmatchen. Första gången vi träffades, våran första kyss, kvällen då vi skildes åt vid sjön. 

Jag kom tillbaka till verkligheten och suckade för mig själv, jag kunde höra fotsteg utanför rummet och tittade snabbt på dörren när den öppnades och in kom Scooter med mamma, pappa,  James, Becky och Pattie bakom sig, jag log åt hur hela min familj var här. 

Pattie log mot mig och gick fram till Justin och tog hans hand, jag kunde känna spänningen som bildades i rummet, snabbt ställde jag mig upp och mötte Beckys blick. Hon tittade ledsamt på mig medans hon gjorde en gest som visade att vi skulle gå ut till korridoren, jag nickade och följde med henne ut till den vita, trista, sjukhuskorridoren.

- Varför ser jag skuld i dina bruna ögon? frågade Becky mig, jag tittade upp på henne och skakade på huvudet med en lätt suck. 

- Jag kysste Lucas, nästan viskade jag fram, Becky tittade på mig med stora chockade ögon. 

- Ursäkta? 

- Eller... vi kysste varandra, viskade jag och gned min hand över min panna för att få bort den lätta huvudvärken som hade bildats i mitt tankefyllda huvud. 

- Så du kysste din ena bästa vän medans ditt... ex? Vill ha dig tillbaka och har varit med om en olycka och är medvetslös...  sa Becky och jag nickade sakta, hon skrattade och skakade huvudet åt mig. 

- För en tjej som vill ha din pojkvän tillbaka är du verkligen... charmig, sa hon med förvånad röst, jag suckade och tittade på några sköterskor som stod och pratade med varandra några meter från oss.

- Jag är ledsen, men jag fattar inte vad du vill, för någon dag sedan sa du att du vill ha Justin tillbaka... Alexis, du har gråtit för honom i veckor? Vill du byta till Lucas nu? Becky tittade rakt in i mina ögon och fick ur sanningen ur mig, jag skakade på huvudet och tittade ned på golvet med en snabb rörelse.

- Nej... jag vet inte, sa jag snabbt och tittade upp på Beckys frågande ögon, hon suckade och nickade lite snabbt innan hon tittade på dörren in till Justins rum. Min blick drog också till dörren men snabbt tillbaka till Becky när hon harklade sig och gick lite närmre mig. 

- I alla fall... hur var hans läppar? viskade hon, jag skrattade åt henne och slog till henne lätt på axeln, hon log stort mot mig och gick tillbaka in till rummet medans jag stannade kvar utanför och försökte lugna ned alla tankarna som flög runt som galna fåglar i huvudet på mig. Jag försökte tänka på positiva saker, som att hela min familj var här och att Justins tillstånd var stabilt, men det kändes som hela min värld var fullproppat av problem och det enda som stannade kvar i mitt huvud var dåliga och jobbiga minnen som aldrig skulle försvinna.

 

Allt blev återigen svart och min puls hade ökat med tusen slag, plötsligt kunde jag höra ett pipande ljud och samma röst som precis hade pratat med mig. Bara nu förstod jag att det jag hade varit med om var en dröm och nu hade jag vaknat men kunde inte öppna ögonen. 

Alla hade lämnat Justins rum för att hämta kaffe och ta något att äta nere vid kaffeterian medans jag stannade kvar och väntade på att alla skulle komma tillbaka, jag kunde känna hur hela jag skakade av mina händer som var gömda i Justins hand men brydde mig inte om att försöka lugna ned min nervositet. 

- Jag vet att du kanske tänker att jag är en dålig människa av detta, men det var inte meningen att allt skulle hända på samma gång, jag pausade och suckade en djup suck och tittade på Justin som fortfarande låg helt orörd på sjukhussängen. 

- Fick du chocken av vad du såg när du öppnade ögonen? Såg du vad som hände? Justin, jag känner skuld, jag känner att jag inte förkänar dig, att vad jag känner är en betydelse på att jag har gjort fel. Men hur kan jag vara så osäker men ändå så säker? Varför är det lättare att gå sin väg istället för att kämpa för vad an verkligen vill ha?

Jag förväntade mig inte ett svar på mina frågor, men det kändes som han lyssnade, även om han var medvetslös kändes det som han var där bakom och lyssnade på vad jag hade och säga. Som han alltid brukar göra. 

För att göra allt lättare släppte jag hans hand och försökte glömma bort vad jag hade sagt, mina skulder var inte bra att tänka på eftersom Justin just nu ligger i ett sjukhus där varje tanke kan bli avgörande om han ska vakna eller sova i resten av hans långa liv.

- Vet du att dina fans redan vet om att du är härinne? Om du bara skulle se hur många blommor och brev som ligger på bordet precis jämte dig skulle du skina upp som en solstråle av hur mycket dina fans bryr sig om att du blir bättre, på den ena stod det till och med att hon gärna skulle vilja vara din sköterksa, gratis... även om den var lite konstig... så antar jag att det skulle göra dig glad ändå, jag menar... du älskar ju dina trogna fans... ellerhur? 

Även denna gången förväntade jag mig inget svar, men jag förväntade mig att jag själv sulle bli lite gladare av att tänka på med positiva saker, som alla brev. 

- Dessutom tror jag faktiskt att det finns en som heter Alexis här någonstans.. men jag lovar, det är inte från mig, jag sa det med ett leende på läpparna och skrattade lite tyst för mig själv. 

- Jaså? Det känns som att skriva allt du precis sa i ett brev skulle göra allt mycket lättare, hörde jag Justin säga med en roslig röst, jag tittade på sängen där en vaken Justin låg med stora chockade ögon. Jag kunde knappt röra på mig av lyckan som spreds i min kropp, han tittade på mig med höjda ögonbryn och det kändes som att han väntade på en stor Alexis kram men allt jag kunde göra var att titta på honom och låta lyckan sprida sig i sin egen fart tills den kom till mina ben så jag skulle kunna springa fram till honom och krama om hans varma kropp.

- Ska jag behöva komma upp till dig själv för att få krama om dig? Justin lät trött - även om han hade sovit i flera timmar - men jag antar att det var för att han hade skador på mesterdels av hela kroppen. 

Jag gick fram till honom och vi möttes i en lång och varm kram, jag kunde känna hur han andades tunga andetag i mitt öra vilket gjorde att jag log, jag har saknat hans starka grepp och hans varma kropp som värmde mig när jag var kall och ledsen. Jag hade saknat hela honom, hans underbara ögon, hans mjuka läppar, men mest av allt, hade jag saknat att prata med honom. Att bara höra hans röst. 

Mina tankar rusade runt i mitt huvud och alla var om hur Justin var vaken, och om hur det kändes som att han hade varit borta i evigheter men jag hade bara inte träffat honom på någon dag.

Jag släppte honom och log ett stort leende innan jag sprang ut i korridoren och såg hur alla var påväg tillbaka, jag log mot dem alla och det kändes som dem visste vad som hade hänt för alla började gå lite snabbare till Justins rum medans jag tittade in och mötte Justins blick. För några minuter glömde jag bort kyssen med Lucas, jag glömde bort att jag hade några problem jag behövde lösa med Justin. Men den här känslan - att vara glad och bara släppa in all glädje - hade jag saknat, att bara få känna hur det är att vara glad och sprallig för något bra har hänt i ens liv. Jag kan inte säga att jag har glömt bort det, men jag har bara glömt... känna det. Förrän nu.

---

 Om jag ska vara ärlig har jag knappt kvar någon känsla för denna novellen, men eftersom jag också älskar den på samma gång så ska jag skriva till 70 - 75 något sånt där. Vad tycker ni om det?

 

'

Jag kunde höra mina egna hjärtslag när jag oroligt gick fram till Scooter i väntrummet, han tittade ledsamt på mig och jag fick en klump i magen. Jag satte mig ned jämte honom med Lucas bakom mig som såg minst lika chockad ut som Scooter medans jag inte ens kunde ta in allt som hade hänt på bara 20 minuter, kyssen. Samtalet, allt var så nära inpå att jag knappt kunde hänga med. Min kropp var fortfarande i rummet då jag och Lucas kysstes och jag kunde fortfarande känna hans läppar mot mina, men jag kände fortfarande oro över att Justin just nu var inne på operation och hans tillstånd var ostadigt. 

Jag la mitt huvud i mina händer och suckade en djup suck, jag kände hur Lucas löst smekte mig över ryggen vilket fick mig att rysa till men efter en stund kändes det ganska skönt att jag slappnade av och plötsligt kändes allt lite bättre. Även om klumpen i magen var kvar kände jag mig trygg hos Lucas, jag kunde slappna av och bara låta allt smälta in i sin egen fart.

- Han krockade med en lastbil, sa Scoter plötsligt och jag tittade snabbt upp på honom, jag kunde se hur han fortfarande var i en chock och hans ögon var lite våta, jag nickade sakta åt vad han sa och tittade ned på mina händer. 

- Hur länge har han opererats? frågade jag honom, han tittade på några andra som satt i väntrummet och funderade en stund, när han tillsist kollade tillbaka på mig kunde jag också se förvirrning i hans ögon. Han såg ut att vara helt borta. 

- Jag vet inte, när jag kom var han redan där inne och ingen säger något till mig, sa Scooter tyst, jag rynkade oroligt på ögonbrynen och tittade på receptionen där det satt en kvinna i 40 års åldern och pratade i telefon, jag gav sedan från mig en lätt suck och tittade på Lucas som tittade tillbaka på mig med stora ögon, han slutade smeka min rygg och istället tittade han bort. Jag lutade mig tilbaka och tittade på alla andra som satt i väntrummet, hur dem såg ledsna och oroliga ut. Jag antar att vi ser exakt likadana ut, bara att vi inte sitter och stirrar upp i taket som vissa av dem gör.

- Scooter Braun? sa plötsligt en doktor jämte oss och allas blickar drogs till en ganska ung läkare som tittade tillbaka på oss med stora förväntansfulla ögon. 

- Operationen gick bra och Justin är stabil, men det var en svår olycka som har gett honom små skador över hela kroppen, sa läkaren som antagligen hette Scott, det stod i alla fall så på hans namnbricka, jag kunde höra hur Scooter pustade ut och nickade medans han snabbt ställde sig upp.

- Kan vi gå in till honom? frågade han sedan. 

- Han är inte vaken än, men ni får gärna gå in och sätta er och vänta tills han gör det, han ligger i rum 227, sa han och tittade på oss alla med ett leende, Scooter tittade på mig vilket gjorde att jag ställde mig upp och började gå och leta efter rum 227 med Lucas snabbt bakom mig. 

 

- Jag behöver ta kontakt med Justins vårdnadshavare. 

Jag nickade och följde efter läkarn till receptionen och gav honom Patties och Jeremys nummer, sedan gick jag snabbt till rum 227 och satte mig i den lediga fotöljen, jag kunde se hur Alexis var orolig och till och med Lucas såg förvirrad ut. Jag tänkte på hur Justin såg ut när han var tvungen att välja mellan Alexis och turnén, han såg förstörd ut och man kunde se hur mycket han ångrade sig när han sa att han valde turnén. Han älskar verkligen Alexis, han måste bara inse det själv och sluta göra massor av misstag med henne för att inte förlora henne. 

Jag gav ifrån mig en suck och tittade på Justin som låg medvetslös på sjukhussängen, han hade sår i ansiktet och hans arm var gipsad, jag kunde inte hjälpa mig att undra vad som hände och vart han skulle. Vi hade nästan precis pratats vid när sjukhuset ringde och sa till mig att han låg på sjukhus och att han var inne på operation, det var en så omedelbar operation att de inte hann få tillåtelse att ens operera honom. Allt hade gått fort och de sa till mig att Justin var ostabil och han det var väldigt arlvarligt. 

 

Jag kunde se i ögonvrån att Lucas kollade på mig men jag ville inte bry mig och jag vågade inte göra något åt det, jag visste inte ens mina känslor längre. Justin låg på sjukhus och jag och Lucas kysstes för några minuter sedan, så mycket har förändrats på så lite tid.

Jag tittade ut genom fönstret och såg snön falla ned från himlen, om man tittade noga kunde man se isen på fönstret och hur det spred sig från ena sidan till den andra. Det har varit en kall vinter och såklart ska det inte bli lite varmare än.

- Jag går och hämtar kaffe, vill ni ha någonting? Både jag och Lucas tittade på Scooter och skakade på huvudet, han nickade och gick ut ifrån rummet och lämnade efter sig en hel röra. 

- Jag borde gå hem, det känns inte rätt att jag är här, sa Lucas plötsligt, jag tittade frågande på honom och mötte hans blick. 

- Va? sa jag snabbt och såg på Lucas när han ställde sig upp och tittade ned på mina stora chockade ögon. 

- Justin hatar mig, för det jag gjorde mot dig på klubben och för att han vet vad jag tycker om dig, det känns inte rätt att jag sitter här och är orolig över honom, det känns bara fel, Lucas tittade på Justin och tillbaka på mig när jag ställde mig snabbt upp och gick närmre honom.

- Justin hatar inte dig, han kanske vet vad du tycker men han vet inte vem du är, eller att du har förändrats... bara... gå inte, okej? Jag gick närmre honom och kände hur det pirrade till i magen, jag nästan såg i hans ögon att kyssen kom tillbaka i hans minne, jag stannade och försökte trycka bort känslan av hans läppar vid mina men det var nästan omöjligt att glömma bort en sådan sak. Speciellt när man inte vet vad man känner eller vad man tycker. När jag tittade på Lucas igen stod han bara några centimeter ifrån mig och tittade in i mina ögon, jag kunde ännu en gång höra hans andetag och kände hur min puls började stiga. Jag tittade på hans läppar och försökte dra mig ur men det funkade inte, jag ville det för mycket. 

Plötsligt hörde vi båda hur Justin tog ett djupt andetag och våra blickar drogs till alla maskiner som började pipa, snart var hela rummet fullt av sköterskor som skrek till varandra att Justin hade fått en chock...

 Kapitel 61 uppe! Vad är det med Alexis coh Lucas? Vad tror ni kommer hända med Justin?

 

- Vad vill du? sa jag tyst och ville stänga dörren rakt i ansiktet på honom, jag ville låtsas som att han inte var här. Att detta var en dum mardröm som snart skulle gå över, men detta var verkligt och detta var vad jag hade önskat för några dagar sedan, att han en dag skulle knacka på och säga till mig att han älskade mig och att han hatade att vara ifrån mig. 

- Jag vill säga förlåt, jag vet att jag var dum mot dig, Justin pausade och tittade ned på den isiga trappan, jag kunde se hur han rös av kylan men jag vägrade låta honom komma in. 

- Jag sa inte sanningen till dig igår, när jag hade lämnat Stratford så gav Scooter mig 2 val, att vara kvar med dig eller åka på min turne och aldrig mer se mig om, det var det lättaste att göra för att få mig stanna kvar på turnen och vilja uppträda för mina fans, vilket jag ville, men jag ville också vara med dig, sa han medans jag tittade på honom med röda trötta ögon, det enda jag kunde tänka på var att jag inte skulle låta honom förlåtas så snabbt, han kunde inte lura in mig i en fälla igen. 

- Du måste förstå mig när jag säger att jag inte litar på dig. Jag gav dig en möjlighet att få mig tillbaka, även om jag ställde massor av frågor gav jag dig ett val och du valde att skita i mig och vara på dina konserter, och jag förstår dig, du älskar dina fans, du älskar att göra dem glada. Men det jag inte fattar är att du kunde låta mig tro, i flera veckor att du hade kommit över mig och att du var med massor av andra tjejer på grund av ett dumt val. Det var ditt beslut att göra det och du måste stå för det! Jag tittade ledsamt på honom medans jag såg hur orolig han var i hans ögon, jag kunde nästan känna hur han ångrade sig.

- Jag vet, sa Justin tyst och jag suckade och virade om filten närmre min kropp, jag kände Justins blick i pannan men ville inte titta upp och möta hans ögon, jag ville inte bli svag av hans ögon. Efter igår har jag lovat mig själv att inte förlåta honom, i alla fall inte efter lite prat om hur ledsen och sårad han är. Han föstår inte hur det kändes att se honom med andra, inte efter så kort tid. 

- Nej, du förstår inte, viskade jag till honom och rös till av hur kylan började ledas in till värmen, jag stängde till dörren lite till och jag såg hur Justin ryckte till, jag såg hur han inte ville att jag skulle stänga dörren. 

- Jag förstår att du inte vill förlåta mig, inte nu, men kan du snälla ge mig en chans att visa att jag aldrig kommer göra så igen? Justin lät allvarlig och jag stelnade till av hans ord, snabbt tittade jag upp på honom och såg in i hans hasselbruna ögon, jag kunde se gnistor av hopp vilket gjorde att jag ville le och visa hur glad jag var att han inte hade blivit känslolös i alla fall, men istället för att le började jag hacka tänder och vred filten om mig ännu hårdare. 

- Jag kan inte säga till dig att skita i din turné, dina fans betyder något för dig och jag vill att du ska ha dem, det är ditt eget beslut om du vill ge dig själv en andra chans eller inte, men du måste förstå mig, även om det kan vara svårt, sa jag och gned mig för pannan, jag hörde hur Justin gav ifrån sig en lång suck. 

- Jag måste stänga dörren, det blir iskallt här inne, sa jag innan jag tittade en gång till in i Justins vackra ögon och stängde sedan dörren, jag satte mig ned i soffan igen och gav ifrån mig ett svagt leende. 

Jag visste att han inte var helt förlorad. 

 

När jag såg hur hon stängde dörren började mitt hjärta dumpa snabbare och snabbare efter varje sekund, jag kunde nästan höra hennes andetag när dörren bara var någon centimeter öppen. Det kändes som det tog evigheter innan hon hade stängt till dörren helt, jag vände mig om och pustade ut. Hon gav mig en andra chans, när jag tittade in i hennes ögon kunde jag se glädje och nervositet.

Jag log svagt av mina tankar och började gå ifrån hennes hus, jag kunde fortfarande se hennes ögon när hon förstod att jag ville ha en andra chans, hon såg nöjd ut. Som att hon verkligen hade önskat detta. 

Mitt i mina tankar kunde jag höra min mobil ringa vilket jag knappt brydde mig om innan jag förstod vem som ringde. Scooter, jag tog snabbt mobiler ur min ficka och såg att jag hade massor av missade samtal ifrån honom. Han måste vara förbannad på mig. 

Istället för att svara stängde jag av ljudet och hoppades på att han inte skulle var så arg, jag vet att han vill mitt bästa man ibland kan han vara för överbeskyddande. Inte ens mamma är så försiktig om mig.

Jag fortsatte gå till hotellet som bara låg några minuter härifrån, för att gå borde det ta 5 minuter eller mindre det beror på hur snabbt man går eller om man stannar. 

Jag kunde höra några röster lite längre bort som pratade högt och nästan skrek till varandra, jag fick plötsligt en rysning och började gå lite snabbare för att slippa känslan av att detta är en otroligt bra början till en skräckfilm. 

---

Okej, okej. Det var ett ganska tråkigt inlägg... ellerhur? 

Jag lovar att det ska bli bättre, jag kan ge er en liten spoiler:

 

Jag vände mig om och gav ifrån mig en djup suck, jag kände mig svag. Jag såg fortfarande besvikelsen i hennes ögon av mina ord, varför tillät jag mig själv säga så? Varför är jag tvungen att visas i centrum? När jag åkte iväg för att börja min turne fick jag två val, stanna kvar med Alexis, eller vara på hela turnen, utan stopp för att hälsa på Alexis eller någon annan. Eftersom jag och Alexis inte var i det bästa tillståndet då så valde jag fel. Varför valde jag inte den jag älskar mest i världen? Min karriär hade inte slutat även om jag försvann från turnen då och då, mina beliebers hade funnits kvar för att stötta mig och visa mig vägen tillbaka. 

Men jag var dum, jag var lika dum som jag alltid har varit när det gällde Alexis, jag har alltid valt fel. Vad jag än gjort. 

Jag kom tillbaka till verkligheten när jag hörde skrik, det hade precis blivit mål. Jag lutade mig tillbaka och tog mig för huvudet, jag tänker för mycket. 

- Vi åker tillbaka imorgon klockan 09.00, exakt, vi kan inte missa flyget, då missar vi hela konserten, sa Scooter jämte mig, jag tittade på honom och tillbaka på matchen som för första gången var ganska tråkig. 

- Jag måste gå på toa, sa jag tyst och ställde mig upp för att gå till toan och vara ifred, jag orkar inte med allt ljud och allt skrik, speciellt inte när jag behöver utrymme för att tänka.

Jag tog upp min mobil och stirrade på klockan, det var för tidigt och jag var för trött, snabbt försvann jag in på toan och satte mig på golvet precis vid dörren så ingen skulle kunna komma in, innan jag blev för deprimerad klickade jag  in på twitter för att försöka göra mig gladare av mina fans, jag hade fått många nya kommentarer vilket fick mig att direkt bli på bättre humör. "I love the smile on your face, don't you let it go",  "This is forever, we all love you, I love you babe, don't forget that"

 

Jag satte mig upp i sängen och tittade ned i min mobil där jag hade massor av missade samtal ifrån mamma, Scooter och alla andra i mitt crew. De ringer mig nästan jämt, lite irriternade är det faktiskt. Snabbt klickade jag på mamma och snart svarade hon med en trött morgonröst. 

- Du vet väl att klockan är... 5 på morgonen? sa hon och jag skrattade och nickade precis som att hon skulle kunna se mig, hon gäspade och jag kunde höra hur hon lutade sig tillbaka. 

- Är du okej? Du har varit nere på sistonde, speciellt igår, har något hänt? frågade hon och jag blundade och såg bilden av Alexis igår, jag suckade och drog min hand genom mitt hår. 

- Jag träffade Alexis igår, hon var både irriterad och ledsen på mig. Hon nästan skrek till mig varför jag hade varit i rampljuset så mycket, att jag kunde vänta lite längre än några dagar på att vara i tidningarna eller på Tv:n. Jag kunde nästan se alla hennes frågor i hennes ögon, jag pausade och tog ett djupt andetag för att lugna ned mig och invänta svar från mamma. 

- Justin, man gör fel ibland. Det är misstag alla människor gör, man kan inte sluta försöka om man har gjort fel en gång, man måste försöka igen och se om man gör rätt denna gången. Jag vet att det är svårt för dig, jag vet också hur mycket du älskar Alexis. Du måste bara tillåta dig själv känna så och sluta göra val som är rätt för alla andra utan göra val som är rätt för dig, sa mamma och jag log svagt av hur hon alltid ger bra tips. 

- Jag kan inte precis gå till hennes hus och knacka på dörren, sa jag och kände mig på bättre humör, mamma skrattade och gav ifrån sig en till lång gäspning.

- Jag vet att du har gjort värre saker, varför inte bara våga? Du vågar göra allt annat, uppträda inför massvis av människor och vara i Live sändningar, då allt kan gå fel, du vet hur du tycker och jag lovar att Scooter kommer skratta åt dig istället för att skälla på dig, du vet hur han är, sa hon och jag skrattade åt synen av när Scooter inser att jag återigen har brutit mot hans regler. 

 

Jag tog en klunk av mitt ljumna te och tittade på Tv:n där Grey's Anatomy hade börjat, egentligen ska jag träna inför provet till på fredag men det enda jag orkade med just nu var att sitta och slappa framför Tv:n med något varmt att dricka. 

- Jag tyckte väl att jag hörde något, hörde jag mamma säga medans hon kom ned ifrån trappan, hon log mot mig och satte sig ned jämte mig. 

- Jag hörde från James vad som hände igår, är du okej? sa hon och jag tittade på henne och ryckte på axlarna. 

- Jag antar att jag visste svaret, jag hade bara inte förstått det förrän han sa det själv, sa jag och tittade tillbaka på Tv:n där dem hade fullt upp med att rädda en patient, jag såg i ögonvrån hur mamma rynkade ögonbrynen och fick sin ledsna min på ansiktet. 

- Jag ser att du umgås med Lucas mycket nu, är det något pågång? frågade hon och jag tittade chockat på henne med ett flin på mina läppar, hon log stort mot mig medans hon höjde ena ögonbrynet. 

- Vi är vänner, är det inte okej att ha en kille som en vän? Han är där för mig när jag verkligen behöver honom, jag vet inte om jag skulle klara av att gå till skolan utan honom, sa jag och mamma nickade och lade en hårslinga bakom mitt öra. 

- Jag vet, jag vill bara att du ska vara lycklig, och när du är med Lucas känns du mycket tryggare, precis som du gjorde med Justin, det känns bra för mig med, sa hon och gav mig en puss på pannan innan hon gick upp på övervåningen igen för att duscha och fixa sig inför dagen. 

När jag var som mest uppsluken i mina tankar plingade det överraskat på dörren, jag ryckte till och tittade chockat runt mig, Vem ringer på såhär tidigt på morgonen? 

Jag ställde mig snabbt upp med filten runt mig och gick sakta mot dörren, jag kunde höra mina egna hjärtslag när jag väl var framme och skulle öppna, varför har vi inte ett kikhål ut så man kan titta vem det är innan man öppnar dörren? 

För att inte göra mig mer uppskrämd än vad jag redan var brydde jag mig inte om mina tankar utan låste upp och öppnade dörren lite så jag kunde se vem det var, först kunde jag inte se klart av hur kallt det var ute så jag var tvungen att blinka flera gånger för att få en klar syn av vem som stod och plingade på dörren klockan 6 på morgonen, resultatet gjorde mig skraj och jag blev helt stel i hela kroppen. 

- Jag vet att jag gjorde fel...

 Bara för att detta kapitlet kommer ut så snabbt betyder inte att jag kommer lägga upp varannan dag igen, utan jag måste hinna med min fritid och skola också. Jag hoppas ni förstår det. 

I alla fall, jag vet att detta kapitlet inte var det bästa, men ni får stå ut. Jag håller på och planerar lite om vad som ska hända och jag har några idéer som jag ska klämma in, det är därför detta kapitlet inte blev så himla intressant. 

Allt ljud, alla människor tonade bort och det var bara jag och dem ögonen som gjorde mina ben svaga och hela min kropp darra, ögonen som gjorde mina ögon våta av alla minnen som kom tillbaka i mitt huvud.

"- Jag... tror vi behöver lite tid, sa jag tyst och vände bort huvudet ifrån hans stela blick, jag kände tårarna rinna ned för mina kinder och såg i ögonvrån hur Justin nickade och torkade bort några tårar ifrån hans. Justin släppte min hand och tittade rakt på mig, rakt på mig med sanna och ledsna ögon innan han vände sig om och lämnade mig ensam vid sjön med rinnande, röda ögon, jag kunde känna hans ord, hans enstaka ord när han tittade mig rakt i ögonen. "Jag kommer alltid att älska dig vid hela mitt hjärta, men om det inte räcker... känner jag inte för att kämpa för någon som slutar tro av en saknad av tillit"." 

Jag kom tillbaka till verkligheten och backade rakt in i väggen, mina ögon var fortfarande hos Justin som såg på mig med stora, chockade och ledsna ögon. Jag kände hur hans ögon såg rakt in i mig, rakt in i min ledsna kropp som sakta höll på att försvagas efter varje sekund av hans vackra och stilla blick.

Justin drog bort sina ögon ifrån mina med ett darrande ryck och vände sig om för att gå, innan jag hann reagera var han utanför toaletten och jag sprang efter honom ut genom dörren. 

- Justin! Våga inte lämna mig igen! skrek jag och började gå närmre honom men stannade efter bara några få steg men Justin vägrade vända sig om. 

- Våga inte lämna mig igen, sa jag tyst och skakade på huvudet, jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar men jag ville inte gråta, inte nu. Jag har kämpat så länge för att få tillbaka den jag var innan, jag kan inte bygga upp den muren igen. 

- Varför Justin? Varför var du tvungen att synas med alla modeller omkring dig, var det för publicitet? Varför var du tvungen att trycka ned mig igen? Jag hade redan skuldkänslor över vad jag sa till dig som gjorde att du gick din väg, varför kunde du inte hålla dig borta ifrån paparazzis längre än någon dag efter att vi gjorde slut? Ville du får mig att må ännu mer dåligt? sa jag tyst medans jag tittade ned på marken. När jag tittade upp igen hade Justin vänt sig om och han var helt stel i ansiktet, jag tittade frågande på honom. 

- Jag är ledsen vad du har gått igenom, men jag kan inte fokusera på...

Justin gjorde en paus och tittade ned i marken medans han spände sina käkben vilket gjorde så jag fick en klump i magen. 

- I mig? sa jag tyst.

- Du kan inte fokusera på mig? Jag backade ett steg och skakade på huvudet och tittade runt mig, jag kunde känna Justin blick men brydde mig inte om att titta på honom. Allt jag ville ha svar på hade jag fått, han hade förändrats. Hela han var iskall och det ända uttrycket jag kunde se i hans ansikte var tvekan. Allt annat hade han gömt under sin hud. 

- Jag måste fokusera på min karriär och... min familj, inte... på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, sa han och jag tittade snabbt på honom med stora chockande ögon. 

- Jag trodde att du var annorlunda, att du skulle bry dig om mig även om jag inte har den perfekta kroppen eller det sötaste ansiktet. Jag trodde att du skulle älska mig för den jag var, men jag antar att jag återigen har fel. Du vet mitt förflutna, du vet om vad som har hänt. Hur vågar du göra samma sak som jag har varit igenom hela mitt liv? Jag har gråitit över dig, jag har hoppats på att du någoin gång skulle komma tillbaka så vi skulle kunna reda ut allt... men jag har fått alla svar jag behöver, sa jag och backade ett steg medans jag snabbt torkade bort en tår som sakta rann ned för min kind. Jag skakade på huvudet och vände mig om och började gå ifrån honom, jag hade tvekan i magen och klumpen växte ännu mer efter varje steg jag tog. Men innerst inne kände jag att det var det rätta att göra, att jag inte skulle ångra mig. Justin var annorlunda när vi var tillsammans. Han lät inte hans liv komma ivägen för det han levde för, men nu är han som alla andra stjärnor blir tillslut. De blir knäppa av alla paparazzis och alla deras fans att de inte ser verkligheten längre, det tänker att det inte spelar någon roll om man gör fel eller om man gör något helt oansvarigt. De kommer fortfarande ha deras kroppar eller deras fans som kommer vara där, aldrig lämna dem. Vilket leder till att de blir konstiga, de blir beroende av uppmärksamhet, det är vad jag tror...

När jag slets ifrån mina tankar märkte jag att jag hade gått ut ifrån idrottshallen och nu stod jag mitt ute i parkeringen och tittade förvirrat runt mig, snabbt tog jag upp min mobil och såg att jag hade ett missat samtal från Lucas. Innan jag hann reagera hade jag ringt upp honom och han svarade med hans oroliga röst och massor av skrik i bakgrunden.

- Var är du? Jag har letat överallt efter dig, du skulle ju bara gå på toa? frågade han och jag suckade och gick och satte mig på en bänk som stod några meter ifrån mig, jag skakade på huvudet och tog mig för huvudet.

- Jag...

Mer hann jag inte säga förrän jag hade tårar som sakta rann ned för mina kinder, jag kunde höra hur Lucas gick bort ifrån folkmassan och snart var det helt tyst runt honom och det var bara vi två.

-  Vet du att Justin är här idag? Man kunde ju fatta att han skulle komma, han skulle aldrig missa en basketbollmatch i hans hemstad... sa jag och tittade runt mig efter något att fokusera på så jag slutade gråta. 

- Är du okej? Vad hände? frågade Lucas mjukt och jag skakade på huvudet och torkade bort en tår.

- Jag vet inte, han kändes så... kall och känslolös, det kändes inte som den mjuka och passonerade Justin utan som en kall artist som inte har något att leva för, Jag försökte låta stadig men rösten darrade så mycket så jag var tvungen att stanna och ta ett djupt andetag.

- Jag fick i alla fall svar på mina frågor, han sa till mig att... han inte kunde fokusera på en tonårsrelation som aldrig hade funkat, så jag antar att han... inte vill ha mig längre, sa jag tyst och väntade på svar ifrån Lucas, jag kunde höra hans djupa andetag som gjorde att jag fick en rysning ifrån ryggraden. Jag fick syn på honom en bit bort ifrån mig på parkeringen och jag log svagt, han stängde av samtalet och kom ändra fram till mig och satte sig ned jämte mig. 

- Hur visste du vart jag var? frågade jag honom, han log mot mig och tittade in i mina ögon. 

- Du brukar alltid gå till parkeringar när du behöver tänka, speciellt i skolan, sa han och drog mig intill sig, jag kramade om honom och njöt av att vara i hans famn. 

- Det känns som att en varm chocklad skulle sitta fint nu, ellerhur? frågade Lucas mjukt, jag skrattade och nickade sakta innan Lucas ställde sig upp och tog min hand. 

- Starbucks ligger inte så långt härifrån, sa han och hjälpte mig upp och la ena armen om mig medans vi började gå till bilen som stod några parkeringsplatser ifrån oss...

---

 Äntligen kom det upp.... Är det ett okej kapitel? 

Jag har jobbat med det och försökt göra det så bra det gick, men som berättat är jag ur form.