Meant To Be - A Justin Bieber Novel

Jag tittade på Justins medvetslösa ansikte och fick upp minnet av hans fina leende, jag log svagt för mig själv och tog upp mina ben i fotöljen och kramade om dem medans alla minnen forsade fram för mina ögon precis som när jag och Justin möttes på toaletten på basketbollmatchen. Första gången vi träffades, våran första kyss, kvällen då vi skildes åt vid sjön. 

Jag kom tillbaka till verkligheten och suckade för mig själv, jag kunde höra fotsteg utanför rummet och tittade snabbt på dörren när den öppnades och in kom Scooter med mamma, pappa,  James, Becky och Pattie bakom sig, jag log åt hur hela min familj var här. 

Pattie log mot mig och gick fram till Justin och tog hans hand, jag kunde känna spänningen som bildades i rummet, snabbt ställde jag mig upp och mötte Beckys blick. Hon tittade ledsamt på mig medans hon gjorde en gest som visade att vi skulle gå ut till korridoren, jag nickade och följde med henne ut till den vita, trista, sjukhuskorridoren.

- Varför ser jag skuld i dina bruna ögon? frågade Becky mig, jag tittade upp på henne och skakade på huvudet med en lätt suck. 

- Jag kysste Lucas, nästan viskade jag fram, Becky tittade på mig med stora chockade ögon. 

- Ursäkta? 

- Eller... vi kysste varandra, viskade jag och gned min hand över min panna för att få bort den lätta huvudvärken som hade bildats i mitt tankefyllda huvud. 

- Så du kysste din ena bästa vän medans ditt... ex? Vill ha dig tillbaka och har varit med om en olycka och är medvetslös...  sa Becky och jag nickade sakta, hon skrattade och skakade huvudet åt mig. 

- För en tjej som vill ha din pojkvän tillbaka är du verkligen... charmig, sa hon med förvånad röst, jag suckade och tittade på några sköterskor som stod och pratade med varandra några meter från oss.

- Jag är ledsen, men jag fattar inte vad du vill, för någon dag sedan sa du att du vill ha Justin tillbaka... Alexis, du har gråtit för honom i veckor? Vill du byta till Lucas nu? Becky tittade rakt in i mina ögon och fick ur sanningen ur mig, jag skakade på huvudet och tittade ned på golvet med en snabb rörelse.

- Nej... jag vet inte, sa jag snabbt och tittade upp på Beckys frågande ögon, hon suckade och nickade lite snabbt innan hon tittade på dörren in till Justins rum. Min blick drog också till dörren men snabbt tillbaka till Becky när hon harklade sig och gick lite närmre mig. 

- I alla fall... hur var hans läppar? viskade hon, jag skrattade åt henne och slog till henne lätt på axeln, hon log stort mot mig och gick tillbaka in till rummet medans jag stannade kvar utanför och försökte lugna ned alla tankarna som flög runt som galna fåglar i huvudet på mig. Jag försökte tänka på positiva saker, som att hela min familj var här och att Justins tillstånd var stabilt, men det kändes som hela min värld var fullproppat av problem och det enda som stannade kvar i mitt huvud var dåliga och jobbiga minnen som aldrig skulle försvinna.

 

Allt blev återigen svart och min puls hade ökat med tusen slag, plötsligt kunde jag höra ett pipande ljud och samma röst som precis hade pratat med mig. Bara nu förstod jag att det jag hade varit med om var en dröm och nu hade jag vaknat men kunde inte öppna ögonen. 

Alla hade lämnat Justins rum för att hämta kaffe och ta något att äta nere vid kaffeterian medans jag stannade kvar och väntade på att alla skulle komma tillbaka, jag kunde känna hur hela jag skakade av mina händer som var gömda i Justins hand men brydde mig inte om att försöka lugna ned min nervositet. 

- Jag vet att du kanske tänker att jag är en dålig människa av detta, men det var inte meningen att allt skulle hända på samma gång, jag pausade och suckade en djup suck och tittade på Justin som fortfarande låg helt orörd på sjukhussängen. 

- Fick du chocken av vad du såg när du öppnade ögonen? Såg du vad som hände? Justin, jag känner skuld, jag känner att jag inte förkänar dig, att vad jag känner är en betydelse på att jag har gjort fel. Men hur kan jag vara så osäker men ändå så säker? Varför är det lättare att gå sin väg istället för att kämpa för vad an verkligen vill ha?

Jag förväntade mig inte ett svar på mina frågor, men det kändes som han lyssnade, även om han var medvetslös kändes det som han var där bakom och lyssnade på vad jag hade och säga. Som han alltid brukar göra. 

För att göra allt lättare släppte jag hans hand och försökte glömma bort vad jag hade sagt, mina skulder var inte bra att tänka på eftersom Justin just nu ligger i ett sjukhus där varje tanke kan bli avgörande om han ska vakna eller sova i resten av hans långa liv.

- Vet du att dina fans redan vet om att du är härinne? Om du bara skulle se hur många blommor och brev som ligger på bordet precis jämte dig skulle du skina upp som en solstråle av hur mycket dina fans bryr sig om att du blir bättre, på den ena stod det till och med att hon gärna skulle vilja vara din sköterksa, gratis... även om den var lite konstig... så antar jag att det skulle göra dig glad ändå, jag menar... du älskar ju dina trogna fans... ellerhur? 

Även denna gången förväntade jag mig inget svar, men jag förväntade mig att jag själv sulle bli lite gladare av att tänka på med positiva saker, som alla brev. 

- Dessutom tror jag faktiskt att det finns en som heter Alexis här någonstans.. men jag lovar, det är inte från mig, jag sa det med ett leende på läpparna och skrattade lite tyst för mig själv. 

- Jaså? Det känns som att skriva allt du precis sa i ett brev skulle göra allt mycket lättare, hörde jag Justin säga med en roslig röst, jag tittade på sängen där en vaken Justin låg med stora chockade ögon. Jag kunde knappt röra på mig av lyckan som spreds i min kropp, han tittade på mig med höjda ögonbryn och det kändes som att han väntade på en stor Alexis kram men allt jag kunde göra var att titta på honom och låta lyckan sprida sig i sin egen fart tills den kom till mina ben så jag skulle kunna springa fram till honom och krama om hans varma kropp.

- Ska jag behöva komma upp till dig själv för att få krama om dig? Justin lät trött - även om han hade sovit i flera timmar - men jag antar att det var för att han hade skador på mesterdels av hela kroppen. 

Jag gick fram till honom och vi möttes i en lång och varm kram, jag kunde känna hur han andades tunga andetag i mitt öra vilket gjorde att jag log, jag har saknat hans starka grepp och hans varma kropp som värmde mig när jag var kall och ledsen. Jag hade saknat hela honom, hans underbara ögon, hans mjuka läppar, men mest av allt, hade jag saknat att prata med honom. Att bara höra hans röst. 

Mina tankar rusade runt i mitt huvud och alla var om hur Justin var vaken, och om hur det kändes som att han hade varit borta i evigheter men jag hade bara inte träffat honom på någon dag.

Jag släppte honom och log ett stort leende innan jag sprang ut i korridoren och såg hur alla var påväg tillbaka, jag log mot dem alla och det kändes som dem visste vad som hade hänt för alla började gå lite snabbare till Justins rum medans jag tittade in och mötte Justins blick. För några minuter glömde jag bort kyssen med Lucas, jag glömde bort att jag hade några problem jag behövde lösa med Justin. Men den här känslan - att vara glad och bara släppa in all glädje - hade jag saknat, att bara få känna hur det är att vara glad och sprallig för något bra har hänt i ens liv. Jag kan inte säga att jag har glömt bort det, men jag har bara glömt... känna det. Förrän nu.

---

 Om jag ska vara ärlig har jag knappt kvar någon känsla för denna novellen, men eftersom jag också älskar den på samma gång så ska jag skriva till 70 - 75 något sånt där. Vad tycker ni om det?