Meant To Be - A Justin Bieber Novel

- Vad vill du? sa jag tyst och ville stänga dörren rakt i ansiktet på honom, jag ville låtsas som att han inte var här. Att detta var en dum mardröm som snart skulle gå över, men detta var verkligt och detta var vad jag hade önskat för några dagar sedan, att han en dag skulle knacka på och säga till mig att han älskade mig och att han hatade att vara ifrån mig. 

- Jag vill säga förlåt, jag vet att jag var dum mot dig, Justin pausade och tittade ned på den isiga trappan, jag kunde se hur han rös av kylan men jag vägrade låta honom komma in. 

- Jag sa inte sanningen till dig igår, när jag hade lämnat Stratford så gav Scooter mig 2 val, att vara kvar med dig eller åka på min turne och aldrig mer se mig om, det var det lättaste att göra för att få mig stanna kvar på turnen och vilja uppträda för mina fans, vilket jag ville, men jag ville också vara med dig, sa han medans jag tittade på honom med röda trötta ögon, det enda jag kunde tänka på var att jag inte skulle låta honom förlåtas så snabbt, han kunde inte lura in mig i en fälla igen. 

- Du måste förstå mig när jag säger att jag inte litar på dig. Jag gav dig en möjlighet att få mig tillbaka, även om jag ställde massor av frågor gav jag dig ett val och du valde att skita i mig och vara på dina konserter, och jag förstår dig, du älskar dina fans, du älskar att göra dem glada. Men det jag inte fattar är att du kunde låta mig tro, i flera veckor att du hade kommit över mig och att du var med massor av andra tjejer på grund av ett dumt val. Det var ditt beslut att göra det och du måste stå för det! Jag tittade ledsamt på honom medans jag såg hur orolig han var i hans ögon, jag kunde nästan känna hur han ångrade sig.

- Jag vet, sa Justin tyst och jag suckade och virade om filten närmre min kropp, jag kände Justins blick i pannan men ville inte titta upp och möta hans ögon, jag ville inte bli svag av hans ögon. Efter igår har jag lovat mig själv att inte förlåta honom, i alla fall inte efter lite prat om hur ledsen och sårad han är. Han föstår inte hur det kändes att se honom med andra, inte efter så kort tid. 

- Nej, du förstår inte, viskade jag till honom och rös till av hur kylan började ledas in till värmen, jag stängde till dörren lite till och jag såg hur Justin ryckte till, jag såg hur han inte ville att jag skulle stänga dörren. 

- Jag förstår att du inte vill förlåta mig, inte nu, men kan du snälla ge mig en chans att visa att jag aldrig kommer göra så igen? Justin lät allvarlig och jag stelnade till av hans ord, snabbt tittade jag upp på honom och såg in i hans hasselbruna ögon, jag kunde se gnistor av hopp vilket gjorde att jag ville le och visa hur glad jag var att han inte hade blivit känslolös i alla fall, men istället för att le började jag hacka tänder och vred filten om mig ännu hårdare. 

- Jag kan inte säga till dig att skita i din turné, dina fans betyder något för dig och jag vill att du ska ha dem, det är ditt eget beslut om du vill ge dig själv en andra chans eller inte, men du måste förstå mig, även om det kan vara svårt, sa jag och gned mig för pannan, jag hörde hur Justin gav ifrån sig en lång suck. 

- Jag måste stänga dörren, det blir iskallt här inne, sa jag innan jag tittade en gång till in i Justins vackra ögon och stängde sedan dörren, jag satte mig ned i soffan igen och gav ifrån mig ett svagt leende. 

Jag visste att han inte var helt förlorad. 

 

När jag såg hur hon stängde dörren började mitt hjärta dumpa snabbare och snabbare efter varje sekund, jag kunde nästan höra hennes andetag när dörren bara var någon centimeter öppen. Det kändes som det tog evigheter innan hon hade stängt till dörren helt, jag vände mig om och pustade ut. Hon gav mig en andra chans, när jag tittade in i hennes ögon kunde jag se glädje och nervositet.

Jag log svagt av mina tankar och började gå ifrån hennes hus, jag kunde fortfarande se hennes ögon när hon förstod att jag ville ha en andra chans, hon såg nöjd ut. Som att hon verkligen hade önskat detta. 

Mitt i mina tankar kunde jag höra min mobil ringa vilket jag knappt brydde mig om innan jag förstod vem som ringde. Scooter, jag tog snabbt mobiler ur min ficka och såg att jag hade massor av missade samtal ifrån honom. Han måste vara förbannad på mig. 

Istället för att svara stängde jag av ljudet och hoppades på att han inte skulle var så arg, jag vet att han vill mitt bästa man ibland kan han vara för överbeskyddande. Inte ens mamma är så försiktig om mig.

Jag fortsatte gå till hotellet som bara låg några minuter härifrån, för att gå borde det ta 5 minuter eller mindre det beror på hur snabbt man går eller om man stannar. 

Jag kunde höra några röster lite längre bort som pratade högt och nästan skrek till varandra, jag fick plötsligt en rysning och började gå lite snabbare för att slippa känslan av att detta är en otroligt bra början till en skräckfilm. 

---

Okej, okej. Det var ett ganska tråkigt inlägg... ellerhur? 

Jag lovar att det ska bli bättre, jag kan ge er en liten spoiler: