Meant To Be - A Justin Bieber Novel

 

När jag hörde ringklockan ifrån dörren blev jag mer nervös och jag började känna en längtan tills jag skulle få se Justin med kostym. 

Jag sprang fram till dörren och öppnade sakta den, jag möttes av en leende som jag verkligen älskade. 

- Hej, sa jag glatt och skrattade medans jag pussade Justin på kinden och kramade om honom mjukt. 

- Vad vacker du är, sa Justin och tittade mig i ögonen medans han tog fram en vit ros för att sätta på min handled, jag log och tittade bak på becky som avensjukt tittade på oss. Jag tyckte jag såg mamma stå och smygtitta ifrån hallen in till deras sovrum, jag skrattade lite innan jag tittade tillbaka på Justin. 

- Du är stilig du också, sa jag och släppte in Justin för att slippa kylan utanför. 

- Är du nervös? frågade jag Justin och han skrattade och tittade generat ned i golvet. 

- Vad är det? frågade jag Justin och han tittade upp på mig med ett stort leende på hans läppar, jag tittade bakom mig och såg Becky pussas och krama ut i igenstans. 

- Men... becky, vad håller du på med? frågade jag henne och hon ställde sig och tittade på mig med en oskyldig blick. 

- Inget... sa hon tyst och gick bak till toaletten, jag skrattade och tittade på Justin igen och la min hand på hans kind. 

- Tack för du är med idag, sa jag och Justin kysste mig mjukt med hans varma läppar, han kramade om mig och vilade sina händer på min midja. 

- Tack för att du kommer hänga med på touren, sa Justin och jag log svagt mot honom innan jag tittade på klockan och tillbaka till honom igen. 

- Balen börjar om 20 minuter, vi kanske ska skynda oss? sa jag till Justin som skrattade och gick till dörren för att öppna den för mig. 

- Becky, vi åker utan dig nu! skrek jag innan jag hörde snabba steg ifrån trappan och snart stod hon nere vid oss och log stort.... Vad gjorde hon där uppe? 

Jag hann inte tänka på det mer innan jag kände en arm runt min höft som ledde mig ut ur huset, jag kunde inte hjälpa att småle medans jag tittade upp på Justin som fokuserat tittade på bilen som stod på parkeringen. 

- Varför är du så spänd? frågade jag honom medans jag min hand på hans bröst, han tittade ned på mig och skakade på huvudet och log stort. 

- Inget, jag är bara lite orolig över idag, sa han och jag tittade medlidande mot honom och tog hans hand som låg på min höft och smekte den sakta. 

- Jag lovar att det kommer bli en rolig kväll, sa jag precis innan det hördes några klick ifrån en kamera och jag suckade men höll min så jag inte såg ledsen ut, jag hoppas inte Justin hörde det. 

 

Justin parkerade bilen på baksidan av skolan och gick ut innan han öppnade min dörr och tog min hand medans han hjälpte mig upp ur bilstolen och vi tyst och sakta gick in genom bakdörren in till skolan, snart var vi utanför gympasalen och stod längst fram i kön... eller det är ingen kö för balen inte har börjat än och väntade på att dörren skulle öppnas. 

Bara nu märkte jag att becky knappt har pratat alls när vi körde hit utan har bara SMSat och skrattat lite då och då, det var något pågång, men vad vet jag inte... inte än. 

Jag skulle precis säga till becky vad det var när Justin suckade djupt, jag tittade oroligt på honom och han såg på mig med en ledsen min. 

- Justin, ta det lugnt, det kommer bli okej, sa jag och smekte hans kind, Det såg ut som om Justin skakade bort sin orolighet när han skakade på huvudet för han började le och tittade mig i ögonen innan våra läppar möttes i en väldigt passionerad kyss som varade ända tills vi hörde någon harkla sig bakom oss. 

- Jag tänkte bara säga att dörren har öppnats, sa Becky och stod där och väntade otåligt men ända nyfiket och hon såg riktigt glad ut. 

Jag och Justin skrattade innan vi log mot fotografen som såg ut att vara glad han också. 

- Välkommen, vill ni ta foto? frågade han och jag och Justin tittade på varandra och sen tillbaka på honom och nickade ivrigt, Becky lådsades att se ledsen ut men skrattade när hon såg oss göra våra konstiga miner framför kameran, jag skrattade också och kysste Justin hårt som också kom med på foto, fotografen skrattade åt oss också som alla andra runt oss.

(Stanna andra låten och sätt på denna!)

Plötsligt började många tonåringar strömma in genom dörren och hög musik började spela i högtalarna, jag och Justin funderade om vi skulle gå och dansa för att passa in men då... ja... då känner alla igen oss, snart ska ljusen släckas och istapparna i taket ska börja lysa ett svagt ljus, jag och många andra hade gjort denna dansen speciell för alla par som vill ha en romantisk och underhållande kväll, vid ingången till hallen hade jag gjort en väg med stora snöhögar runt om och lampor som lös ett svagt ljus, det snöade också hela tiden ifrån taket. 

- Jag orkar inte längre, Alexis, skulle du vilja dansa? frågade Justin och jag skrattade och nickade medans jag tog Justins hand och följde med honom ut på dansgolvet och började dansa en tryckare till den lugna musiken. Jag la mitt huvud på hans axel och kände doften av hans parfym och njöt av detta ögonblicket. 

Snart hörde vi viskningar runt oss men det ända som vi brydde oss om var vad att vi skulle njuta av denna kvällen och göra det bästa av det, även om det inte är så lätt.

 Jag satt på på en vit stol vid ett litet runt bord, jag tog upp min mobil och tittade om jag hade fått ett SMS men det ända som jag såg på skärmen var en påminnelse över att jag måste hem klockan 11 för att jag ska gå upp tidigt imorgon och hänga med Alexis till flygplatsen för att säga hejdå till henne. 

Jag kände att mobilen började att vibirera och jag sken upp i ett leende.

Jag tittade ledsamt på telefonen och skrev in ett snabbt "Jag vet..." innan jag ställde mig upp och gick till baren för att beställa en alkoholfri drink, inte för att det finns drinkar med alkohol i här på skolan...

- Becky, skrek Alexis från dansgolvet och jag tittade snabbt på henne, hon pekade på en kille som stod och tittade ned i sin mobil, det tog en stund för mig att känna igen honom men tillslut såg jag dragen... det var Lucas!

Alexis snygga granne, jag skrattade lite lätt innan jag gick fram till honom och mötte hans blick. 

- Hej, Lucas! sa jag och Lucas skrattade och log stort mot mig. 

- Hej, det var längesedan, Becky va? frågade han och jag nickade och skrattade, han skrattade också medans han tittade runt sig på alla par som dansade runt och kysste varandra i det svaga ljuset. 

När jag precis skulle säga till honom hur han mådde gick han bara iväg och jag blev lämnad ensam... igen, jag suckade och satte mig på samma stol igen och tog fram min mobil... igen...

Efter att Dj:n hade slutat spela lugna låtar gick jag och Justin och gömde oss inne på toaletterna, jag satte mig på handfatet och tittade på Justin som ställde sig tätt intill mig och log svagt. 

- Vi är ju helt ensamma här, sa han och jag skrattade och kysste honom passionerat, Justin besvarade kyssen och tryckte mitt huvud närmre hans, jag började plötsligt skratta i allt och kyssen avslutades. 

- Vad är det? frågade Justin, jag skakade på huvudet och log svagt mot honom. 

- Har du någonsin tänkt på att det är filmkameror på toaletterna? frågade jag Justin och han tittade runt sig och tillbaka på mig med en frågande min. 

- Nej, vem skulle vilja titta på elever som går på toan? frågade Justin och vi båda började att skratta medans vi undersökte taket noga, jag är säker på att jag har sett filmkameror... eller i alla fall hört att någon elektrisk sak har rört på sig... 

- Nja... jag tror inte att det är någon filmkamera här inne, sa Justin och jag tittade på honom och skakade på mitt huvud medans jag drog honom närmre mig och kramade om honom. 

- Denna balen suger, sa jag tyst och Justin skrattade och skakade på huvudet. 

- Min flickvän skulle aldrig göra en bal som suger, sa Justin och jag log tacksamt mot honom.

 

- Jo, när jag inte har några idéer och när jag bara tänker på att jag sak hänga med dig på din tour, sa jag och bet mig i läppen, Justin log svagt och smekte min kind medans hans ögon mötte mina. 

- En sak vet jag säkert att vi ska göra, vi ska dela säng, sa Justin och jag skrattade och slog till honom på armen, han började också att skratta. Jag hoppade ned på handfatet och tittade upp på Justin. 

 

- Jag vill inte vara kvar här längre, kan vi inte bara åka hem och mysa..., sa jag och Justin pussade min kind. 

- Gärna, viskade han i mitt öra så jag fick en rysning ifrån ryggraden, jag skrattade och vände mig om medans jag tog Justins hand. 

Jag ska bara hitta Becky först också...

 Det blev ett långt kapitel, kanske inte det bästa skrivet men jag håller på att hitta känslan som jag alltid har haft innan. I alla fall så hoppas jag att den blev bra ändå. 

Jag tror att jag börjar skriva på kapitel 30 idag!

 

När jag kom ut tittade Justin på mig med stora ögon, jag skrattade lite tyst åt hans min medans jag snurrade runt.

- Så, vad tycker du? frågade jag och Justin skakade på huvudet och gick upp på trappen och tog min hand.

- Du är så vacker, sa Justin och jag tittade generat ned på marken, han skrattade och kysste min hand. Jag tittade upp på honom och log svagt.

- Klänningen är otrolig, sa jag och han drog mig intill sig och kysste mig mjukt. 

- Den är otrolig bara för att du har den på dig, viskade han i mitt öra och pussade mig på kinden, jag skrattade och kramade om honom mjukt. Jag kände hans värme som gjorde så hela jag blev varm inombords. 

- Så, du har kostym... sa jag och tittade uppifrån och ned på Justin, han skrattade och nickade. 

- När min flickvän är så snygg som hon är kan man ju inte gå brevid henne med vanliga kläder, sa Justin och ställde sig brevid mig och krokade sin arm som killarna gör på alla filmer då de ska gå på dans med sin flickvän. 

Jag skrattade och krokade min arm med hans medans vi gick fram till bilen och Justin öppnade bildörren för mig, han är en riktig gentleman.

 

Jag klev ut ur bilen och tittade runt mig, jag skrattade och tittade bak på Justin som stängde min dörr. 

- Har du gjort allt detta? frågade jag honom, han nickade sakta och gick fram till mig och log, jag skrattade och tog hans mjuka hand. 

- Det är otroligt, sa jag och tittade på alla träden som var fyllda med ljus, det kändes som om man var i en dröm. Allt som lös och gjorde den mörka natten till en ljus och romantiskt natt istället, det var helt fantastiskt. 

- Ska vi stå här ute hela kvällen? frågade Justin och började gå, jag hängde snabbt efter medans jag tittade chockat runt mig. Detta var verkligen fantastiskt. 

Justin öppnade dörren in till den lilla stugan som var mitt i allt ljus, jag gick nyfiket in i stugan och möttes av den känslan som man får när man har varit ute för länge och man fryser nästan ihjäl och så dricker man av den varma chockladen. En känsla av mys och lättnad, jag skrattade och hoppade nästan runt för att krama om Justin. Han besvarade kramen och pussade min kind. 

- Vad tycker du? frågade han och jag skrattade och nickade, jag var så himla glad över att jag hade en sådan fantastisk pojkvän som Justin, han fattar exakt vad jag tycker om och han kan göra mig glad öven om han inte vet att han gör mig det. 

- Det är otroligt, det känns som en dröm, sa jag och tog av mig mina klackarskor och mötte det varma trägolvet med mina kalla fötter. 

Justin tog av mig min jacka och hängde upp den, jag började gå runt i stugan och kom in till vardagsrummet, det fanns 2 stora fönster så man kunde se ut på de vita bergen. Det var riktigt mysigt. 

Plötsligt kände jag ett par armar runt om mig, jag log svagt och vände mig om. 

- Stugan är så mysig, sa jag och Justin skrattade medans vi sakta började dansa till den lugnande musiken som svagt spelades i högtalarna.

- Det är det som är poängen, sa han och jag skrattade medans jag vilade mitt huvud på hans axel, han började sakta sjunga med musiken och jag njöd av denna stunden, jag känner att denna kvällen kommer bli mer speciell än vad jag någonsin har varit med om.

Vi slutade att dansa och Justin tog min hand och ledde mig till soffan innan han hämtade en bricka och ställde den på bordet. 

- Jag ville göra det extra speciellt så... sa Justin och tog bort locket ifrån brickan, på brickan var det spagetti och köttbullar. Jag skrattade och tittade upp på honom, han ryckte på axlarna och jag log svagt. 

- Lady och Lufsen, sa jag och han skrattade och log med sitt underbraa leende, han gav mig en gaffel och en kniv och vi började äta ifrån samma tallrik. 

Det dåliga med spagetti är att man alltid får mat utanför som ramlar ned på golvet och i knäet, vilket inte är så roligt på en dejt. Jag skrattade åt Justin som hade svårt med att få in spagettin i munnen, men jag hade minst lika svårt att få det som Justin hade.

 

När vi hade ätit klart låg vi i soffan och myste, Justin satt upp med mitt huvud i sitt knä, vi tittade in i varandras ögon när Justin plötsligt plockade upp ett till paket... fast denna gången ifrån hans ficka. 

- kvällen är inte över än, sa han och gav mig det lilla paketet, jag satte mig chockat upp och tittade nyfiket på Justin som satt och tittade på mig medans han log stort. 

Jag började sakta att öppna paketet och öppnade smyckeslådan, jag såg ett hjärta med massor av fina mönster på och våra namn med "Je t'aime", jag tittade chockat upp på Justin som tittade oroligt på mig. Jag skrattade och nickade. 

- Det är vackert, sa jag och skrattade och slängde mig över till Justin och kramade om honom hårt. 

- Jag älskar dig med, viskade jag i hans öra, jag kände hur Justin slappnade av och då¨log jag ännu större. 

- Jag hoppåas att du vet hur mycket du verkligen betyder för mig nu, sa Justin oich jag nickade och skrattade igen. 

- Kan du hjälpa mig? frågade jag Justin och visade halsbandet, han nickade och jag gav honom det. Sakta drog jag bort mitt hår ifrån min rygg, Justin knäppte upp det och tog det över mitt huvud för att knäppa det, han rörde sedan min rygg med hans hand. Jag rös till och tittade bak på honom, han tittade in i mina ögon och jag tittade in i hans. 

- Tack, sa jag tyst och vände mig sakta om medans jag fortfarande tittade in i Justins hasselbruna ögon. Vi kom närmre och närmre varandra för varje sekund som gick. Plösligt möttes vi i en passionerad kyss som utveckaldes mer och mer, Justins hand vilade på min kind medans jag hade min hand på hans nacke och tryckte honom intill mig. 

Sakta knäppte Justin upp min klänning och jag drog sakta av den, Justin la sakta ned mig på soffan och drog av  sig sin kvaj medans jag snabbt knäppte upp hans skjorta och kysste hans nacke, snart kysste Justin mig ifrån min mage upp till min nacke och mötte min mun med en otroligt passionerad kyss...

 Så, kapitel 27 är äntligen uppe. 

Jag ska försöka börja skriva på kapitel 28 idag men nästa vecka är ju påsklov så då kan jag skriva ännu mer. 

 

 

 

Jag satt och tänkte på vad jag skulle kunna säga till Alexis, mitt huvud var bara fullt med "Jag måste åka men jag är ledsen" "Varför skulle detta hända oss" "Kan du inte bara komma tillbaka till mig?".

Jag kunde bara tänka på att få känna Alexis i mina armar igen, jag har varit utan henne för länge nu. 

Plötsligt hörde jag ett rasslande ljud, snabbt tittade jag upp och såg Alexis stå där och titta på mig precis som om hon såg ett spöke. Mina armar blev plötsligt svaga och jag hade inga ord. Att se henne rakt i ögonen och veta att hon inte är min längre gjorde ont. Det gjorde det verkligen!

- Alexis, sa jag och ställde mig upp, hon backade ett steg och skakade på huvudet. 

- Du lovade att lämna oss ifred, sa hon och jag kände hur mina ögon vattnades, jag hade gråtit mer än vad jag har gjort i hela mitt liv de här senaste dagarna. 

- Jag vet... sa jag tyst och tittade ned på marken, precis som om den skulle ge mig ett svar på vad jag skulle säga till Alexis... men det ända jag kom ihåg var när Alexis skrek på mig på sjukhuset och tårar forsade ned för hennes kinder. 

- Jag ska... åka... men jag vill inte åka utan att säga hejdå, sa jag och väntade mig en kommentar som skulle göra mig att gråta... men det ända jag fick var en ledsen min ifrån henne. Hennes ögon började bli röda och jag kände att en tår rann ned för min kind. 

- Jag vet att du inte vill se mig... men jag kan inte sluta tänka på att se dig... Alexis, jag... jag är så ledsen, om du bara visste hur ledsen jag är... sa jag och hon tittade ned på marken och jag hörde hur hon snyftade, jag ville bara gå fram till henne och hålla om henne. Trösta henne och låta henne somna i min famn. Om det bara kunde hända. 

Alexis började gå till huset, när hon var några centimeter ifrån mig tittade vi in i varandras ögon och kände varandras värme. Hon bara stod där och tittade in i mina ögon. 

- Det gör ont... Justin, det gör det fortfarande, sa hon innan hon gick förbi mig och var påväg in när jag sprang fram till henne och skadade på huvudet. 

- Alexis... jag... mer hann jag inte säga förrän hon hade tittat ned på marken, jag suckade och vände mig om för att gå ifrån henne. 

- Jag vet att du är ledsen, Justin, det ända jag inte vet är om du gör om det, sa hon och jag vände mig om och tittade chockat på henne. Hon tittade på mig med en trött och ledsam min.

- Hur kan du tro att jag skulle lämna dig igen? sa jag och när hon mötte min blick kände jag hennes osäkerhet, jag kände allt inom henne, hennes känslor... Sorg. 

- För att jag har varit med om detta innan, varför tror du att jag är så osäker med killar? Varför tror du att jag inte ville vara nära dig i början? För jag visste att jag skulle falla för dig... Justin! Jag visste att jag en dag skulle stå här igen och känna mig som en övergiven liten flicka som inte har någon förutom hennes familj, jag fattar att du är ledsen... men det är alla! skrek hon och jag kände mig helt tom, bara nu fattar jag henne. Första gången jag träffade henne fick jag känslan av osäkerhet och orolighet. Men bara nu är det helt klart i mitt huvud. 

- Jag är inget som de andra, sa jag tyst och hon skrattade mellan hennes gråtattacker, hennes tårar rann som ett vattenfall ned ifrån hennes röda, vattniga ögon. 

- Du är värre! Du är populär med massor av tjejer som springer efter dig, det är bara värre med dig! skrek hon och jag skakade sakta på huvudet, jag hade inga ord, inga. 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och hon skakade på huvudet och torkade sig snabbt på kinderna. 

- Jag vet, Justin och jag tror dig, men jag tror inte på mig själv, sa hon innan hon slängde igen dörren och jag hörde hennes skrik innefrån, hur hon grät. jag hörde röster och mina tårar rann, allt rann. Mitt hopp, allt!

Jag började gå ifrån henne och huset, om jag bara kunde vakna upp... öppna ögonen och ligga jämte Alexis, precis som att allt som har hänt bara var minnen ifrån en dålig... riktigt dålig dröm. 

Plötsligt öppnades dörren bakom mig och jag tittade chockat bakom mig, Alexis stod och hade rinnande ögon med mascara utkletad över hela hennes ansikte. 

Hon började sakta gå fram till mig och stod bara några millimeter ifrån mig när hon öppnade munnen för att säga något. 

-.Jag... jag saknar dig, sa hon tyst och jag tittade frågande på henne och ville nypa mig för att se om detta verkligen var en dröm.

- V..v va? stammade jag och det rann tårar för tårar för hennes kinder när hon snyftade och tittade ned i marken och torkade sina tårar. 

Jag la min hand på hennes kind och höjde upp hennes huvud så hon tittade in i mina ögon. 

- Jag saknar dig med, sa jag tyst och närmade mig sakta hennes ansikte, snart möttes vi i en passionerad och mjuk kyss, att få känna hennes läppar igen fick mig att le. 

Kyssen avlsutades och hon tittade in i mina ögon med ögon som fortfarande rann, hon snyftade och skrattade innan jag chockat besvarade hennes mjuka och varma kram. 

 

Alexis följde min nacke med hennes hand och bara tittade in i mina ögon, när jag tittade in i hennes ögon möttes jag av glädje, innan var det sorg... men nu... 

- Jag är så ledsen, sa jag tyst och Alexis skakade på huvudet och log svagt. 

- Nej... jag höll dig borta, jag... var bara orolig hur jag skulle känna mig utan dig så... jag försökte glömma bort dig men varenda minne av dig gjorde mig svag och... sa hon och hennes ögon fylldes med vatten igen och jag skakade på huvudet och kramade om henne försiktigt, jag kände hennes andetag som kittlades i min nacke...

 Jag vet att det gick ganska snabbt i detta kapitlet men det fick bli så för att jag har några idéer vad som ska hända när de är tillsammans, så fick det bli. 

I alla fall, vad tycker ni om kapitlet? Det tog ganska långt tid för att få det klart, men jag har pluggat mycket den senaste veckan och inte hunnit. 

Jag hoppas att ni tycker om det!

- Så, kan jag få veta ditt namn? frågade killen, jag tittade på honom och följde hans blick när han låste bilen medans vi gick in till skolan. 

- Alexis... Alexis Stanford, jag är din granne, sa jag och log svagt mot honom, han nickade sakta och tittade ned på marken, han skrattade plötsligt och jag tittade frågande på honom. 

- Vad skrattar du åt? frågade jag honom och han tittade upp på mig och ryckte på axlarna. 

- Inget, roligt att träffas, sa han innan han sprang iväg, jag tittade frågande efter honom och kunde inte alls tänka mig vad han skrattade åt... var det mig? 

Plötsligt hörde jag ett skrik och jag vände mig om och såg Becky titta på mig och le stort., jag skrattade och gick fram till henne. 

- Hur gick det, vad heter han? Hur gammal är han? För gammal? Nej, han går ju här... sa hon och jag kunde knappt hänga med. 

. Det gick bra, han heter Lucas och är 17 år, men... han måste ha dålig humor, sa jag och tittade på Becky som hade frågande ögon. 

- Han bara... skrattade och gick iväg, helt knäppt var det, sa jag och ryckte på axlarna och började snabbt gå in i skolan med Becky som ett plåster efter mig. 

 

Efter halva dagen hade gått var jag lika trött som om klockan skulle vara 3 på natten, jag hade glömt hur uttråkande skolan kan vara ibland, Becky hade precis gått till biblioteket för att hämta ut en bok som hon var tvungen att läsa och jag satt ute i korridoren med tunga ögonlock. 

- Jobbig dag? hörde jag en bekant röst säga bakom mig, jag tittade snabbt bak och såg Lucas stå och titta på mig med ett snett leende på hans läppar. Jag nickade sakta och suckade. 

. Skolan är... jobbig, sa jag och gäspade, Lucas skrattade och nickade medans han satte sig jämte mig.  

- Om du inte har något att göra senare idag skulle jag gärna vilja ta en fika med dig? frågade han och jag skrattade och tittade ned på mina händer. 

- Jag har mycket att göra nu eftersom jag ligger mycket efter... men tack ändå, sa jag och tittade på honom som log svagt, jag började också att le och skrattade. 

- Det är okej, jag fattar, jag är ju ny här och det är mycket jobb, sa han och jag nickade och gäspade igen. 

- Vart kommer du ifrån? frågade jag honom.

- New York, jag och min familj flyttade hit för 2 veckor sedan, sa han och jag nickade.

- Har du en stor familj? frågade jag och han skrattade och jag såg på honom att han tänkte på något, jag tittade frågande på honom.

- Min lillasyster Amie och mina föräldrar, sa han och jag nickade och tittade om Becky var påväg, jag kände verkligen för att bara gå på de 2 sista lektionerna och sen åka hem. Jag orkar inte ens tänka på hur denna sista veckan kommer vara innan Jullovet. 

Lucas ställde sig plötsligt upp och log mot mig, jag hade ingen aning om vad han skulle göra men jag hoppas att han inte skulle tvinga mig att ställa mig upp och springa efter honom för att han skulle visa mig något,  precis som i filmer. Även om det skulle vara roligt.

- Väntar du på någon? frågade han och jag tittade upp på honom och nickade, han tittade runt sig och sedan på mig igen. 

- Jag tror att du kan komma med mig och sedan springa tillbaka innan den du väntar på kommer, ellerhur? sa han och jag suckade och tittade ned på golvet.

- Jag är ledsen men... jag kan inte gå härifrån, sa jag och tog upp min mobil ifrån min väska och såg att Becky hade SMSat mig. 

Jag log och började skriva in ett svar till henne. 

Även om jag var trött kände jag för att gå ensam hem, jag behövde rensa mina tankar och få bort allt om denna dagen. 

Jag tog mina saker och ställde mig upp, utan att ens titta på Lucas gick jag rakt ut genom dörrenn och började gå hem, jag hoppas att ha inte följer efter. Jag gjorde fel det jag gjorde imorse, jag är inte redo för att dejta igen. 

 

Efter ungefär 20 minuters ont i fötterna och trötthet var jag vid mitt hus, eller...  inte riktigt det var bara en sväng först sedan skulle jag se mitt hus. 

Jag tänkte för mig för själv att när jag kommer in ska jag ta lite varm chocklad och sätta mig vid TV:n, jag ska bara slappa och inte tänka på något annat än vad dåliga program det går på alla kanalerna idag. 

Men när jag kom fram till mitt hus fick jag den känslan jag fick på sjukhuset, nejnejnej... vad gör Justin här?

---

 Jag hoppas att det blir bättre med uppdateringen, men detta är väl en bra början?

Svara på frågan under kapitlet också, jag behöver ha några tips. Det ända som jag kommer på är "långa kapitel" "försök på mer kapitel" osv...

Vad tycker ni?

Jag lämnade Alexis rum med tårar rinnandes ned för mina kinder, det ända jag kunde tänka på var hur jag lämnade Alexis där... utan att ens bry mig om hur hon skulle känna sig efteråt. Jag vet att jag inte skulle gjort så, men jag vill att Alexis ska veta att jag ångrar det så himla mycket. 

- Justin! skrek James bakom mig och jag stannade och vände mig sakta om, James stod där med en frågande min, jag tittade ledsamt på honom och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag säga sanningen? Det skulle göra det ännu värre och James skulle säkert börja hata mig efter det, men jag måste berätta för honom vad jag gjorde. Han vet inte vad som hände och det måste göra honom riktigt förvirrad. 

- Kan du berätta för mig vad som händer? Jag har aldrig sett Alexis så här ledsen i hela mitt liv, jag vet att hon började gilla dig första gången hon såg dig... men hon är riktigt ritkigt ledsen... ni hade bara träffats för någon vecka sedan när vi åkte hem hit igen... vad hände? sa han när han hade kommit fram till mig, jag suckade och skakade på huvudet. 

- Jag och Alexis hade bestämt att vi skulle mötas på familjetoan, både hon och jag ville säga hejdå och inte bara på SMS. Så när jag hade kommit in på flygplatsen och stod vid Gaten mötte jag Alexis blick och snart stod vi inne på toan båda två. Hon hade ett stod leende på hennes läppar, man såg på henne att hon var glad att se mig och jag vara lika glad över att se henne... men jag hade något att berätta för henne som jag visste att hon skulle bli ledsen över, jag skulle åka ut på tour om 3 dagar och hon visste att jag inte skulle komma hem förrän 2 år eller mer, hon blev riktigt ledsen när jag sa det... inte så hon började gråta utan... hon tittade ned på sina händer och blev irriterad på mig, hon sa till mig att vi skulle ses om 2 år och sa ett snabbt "hejdå"... men jag tog tag i hennes arm och stannade henne innan hon hann gå ut ifrån toan, sedan gav jag henne ett val... Mig och touren... eller dig och hennes familj, hon tvekade riktigt länge och man såg på henne att hon var orolig och ledsen på samma gång, tillslut tittade hon upp på mig och mötte mina ögon. Hon sa "Justin... hur kan du tvinga mig att göra ett val mellan er? Du vet att det är omöjligt..." Medans hon fortsatte tänkte jag på hur det skulle vara med henne på touren... jag skulle vara stressad och inte orka med att göra något alls, jag vet hur det är att toura och man blir riktigt trött, jag ville inte att Alexis skulle bli ensam... men jag visste också att det inte var mitt beslut att ta... men jag brydde mig inte, snart hade jag ångrat att jag frågade henne... jag var så självisk...

Innan hon hann säga något mer tittade jag in i hennes ögon och suckade, sedan sprang jag ut och försvann bort till min gate, jag bara lämnade henne där, utan en förklaring, utan ett hejdå, sa jag och nu hade både jag och James satt oss ned på väntstolarna i korridoren, han tittade på mig med tom blick. Jag kunde inte läsa av vad han tänkte eller vad han skulle göra men jag kände på mig att han var ledsen. 

- Varför har ingen av er berättat för... någon? sa James och jag tittade ned på mina händer och kände en till tår på min kind.

- Jag har skuldkänslor... jag vet att det är dumt gjort och jag ångrar det så mycket, jag önskar bara att Alexis visste hur mycket jag har tänkt på och ångrat mitt beslut, det var bara dumt, sa jag och ställde mig upp och tittade ned på James som mötte min blick. 

- Jag är ledsen, jag ska inte störa er mer, ingen av er, sa jag och sprang ut ifrån sjukhuset och åkte därifrån med en känsla av skuld och orolighet, jag skulle bara vilja få det beslutet ogjort...

 

Jag satt och tänkte på det Justin hade sagt, bara nu fattar jag varför Alexis har varit som hon har varit. Hon har varit så ledsen över att han bara lämnade henne där... hur kunde jag inte förstå när min egen syster behövde prata med någon och gråta ut om det hon har varit med om?

Jag ställde mig upp och gick in i Alexis rum, hon låg i sängen och sov tungt, man hörde hennes djupa andetag från andra sidan rummet.

Jag satte mig jämte henne och la min hand på hennes och suckade.

- Jag är så ledsen för att jag inte har förstått, men Justin är riktigt ledsen... han vill att du ska veta att han ångrar sitt beslut så mycket så han är villig att lämna dig ifred för alltid, hör du det? Föralltid, jag tror att du aldrig har haft en kille som är så villig att göra vad som helst för dig, speciellt inte lämna dig ifred när jag ser i hans ögon att han verkligen verkligen gillar dig... jag tror att han faktiskt har riktigt starka känslor för dig.... men vad vet jag? Jag är bara din storebror, sa jag och jag hörde Alexis skratt, det var så länge sedan jag hörde den fina stämman som lät precis som mammas. 

- Sa han det till dig? frågade Alexis och jag nickade och tittade på dörren precis som om Justin skulle stå där, Alexis suckade och satte sig sakta upp. 

- Kan inte jag åka hem nu? frågade hon och jag ställde mig upp och log svagt. 

- Det kan du och Becky har gjort klart alllting där hemma, du ska inte stressa mer. Därför har vi hyrt dina favvo filmer och köpt chips, popcorn, godis och allt möjligt faktiskt. Vi vill att du ska ha roligt med oss igen, sa jag och gav henne hennes kläder som hon hade valt ut innan, hon vill ju såklart inte åka hem med en "sjukhusklänning" på sig. 

 

Efter att Alexis hade bytt om och borstat tänderna var vi påväg hem, det tog ungefär 10 minuter hem och innan vi hade kommit hem hade Alexis skrattat mer än vad hon har gjort på flera veckor. Det gjorde mig otroligt glad att se hennes leende igen, man kunde verkligen se hur hon hade roligt. 

Jag stannade bilen utanför vårat hus och gick ut för att öppna Alexis dörr innan hon hann göra det själv, hon log stort mot mig och tog hennes väska i bagaget innan vi gick in till Becky, men jag var rktigt nervös över vad hon skulle gilla om överaskningen där inne...

 

---

 Äntligen är kpitlet uppe! Jag hoppas att ni gillar att jag har en gif i kapitlet också, jag tycker att det får kapitlet att bli lite mer "levande"...

I alla fall hoppas att ni tycker om det och jag hoppas att nästa kommer upp snart också, kanske inte idag menmen...

 

Efter en långt stund på mammas Kafé bestämde vi oss för att åka tillbaka till Jacks hus, men min magkänsla sa att jag skulle åka hem, vilket var riktigt ovanligt. 

- Du, Jack... 

Jag hann inte säga mer förrän vi hörde en röst som jag tyckte lät bekant. 

- Hej! Det är tjejen ifrån igårkväll! skrek en kille i 30 års åldern och hade flera tatueringar på kroppen, jag stelnade till och vände mig om och fick se ett helt gäng med killar med tatueringar på armarna och till och med på ansiktet. Plötsligt kände jag mig rädd och liten och ville bara springa därifrån men ju närmre dem kom ju mer slutade mina ben att fungera, jag kände mig som en liten mus när jag fick se hur stora dem var.

- Det är du, tjejen utan namn, sa en kille och log med sina bruna tänder, jag äcklades direkt och kände inte för att käfta emot.

- Festen var slut innan vi hann göra något tillsammans, men... jag har tid nu... har du? sa han och tittade på Jack som såg lika chockad ut som jag. 

Han greppade tag om min arm och jag nästan skrek av hans hårda grepp, det var mitt bland folk men ingen vågade hjälpa till. 

- Du lovade mig igår... ellerhur? sa han och kom närmre mitt ansikte medans jag försökte ta mig ur hans grepp. 

Han var bara några centimeter ifrån mitt ansikte när jag kände en tår ned för min kind, han stannade upp och började gapskratta. Jag ville bara ur hans grepp.

- Lilla flickan börjar gråta, sa han och höll hårdare om min arm, jag kämpade för att inte skrika när han tittade in i mina ögon, jag fick en kall och äcklig rysning, precis som om man tittar på en läskig skräckfilm och plötsligt kommer det fram en läskig person. 

- Så du vill int... 

Mer hann den läskiga mannen inte säga förrän jag hörde James rop ifrån ingenstans, han skrek mitt namn. Men han hade inte sett mig för att då skulle han inte skrika ut det som en fråga. 

Hela min hjärna var överhättad men jag försökte tänka på vad jag kunde göra.

- JAMES! skrek jag det högsta jag kunde och snart därefter blev allt svart. 

Jag satt i min tourbuss och höll på med min mobil när den plötsligt började att ringa, det var dolt nummer så jag var osäker på om jag skulle svara. 

- Hej, det är Justin, sa jag och väntade spänt på svar.

- Detta är James, Alexis bror, sa killen i luren och jag tittade chockat på tavlan som hängde rakt framför mina ögon. 

- Ehh... hej, sa jag och var osäker om jag skulle tro på det eller om jag bara skulle klicka, men något sa till mig att detta var allvarligt. 

- Jag vet att detta måste komma som en chock för dig, men jag tror att du måste komma till stratford, sa killen i luren, jag tittade frågande på tavlan och försökte komma på vad jag skulle säga. 

- Varför? frågade jag och jag hörde hur James pratade med någon annan samtidigt som han lyssnade på mig. 

- För att Alexis är en röra utan dig, detta måste komma plötsligt för dig... men om du verkligen bryr dig så tycker jag att du ska komma till stratford och se till så hon är okej, hon har fått en rejäl blåtira och hjärnskakning på grund av att hon festade för hårt igårkväll, hon har inte gått i skolan sedan frankrike och hon är helt enkelt inte sig själv, sa James och jag fattade knappt vad han sa, det ända jag ville göra nu var att åka till Stratford och se till så Alexis var okej.

- Okej, jag kommer om några timmar, sa jag utan att tänka, jag hörde ett snabbt "Tack" och sedan klickade han mig, vad ska jag säga till Scooter... eller mamma?

Jag öppnade sakta ögonen och möttes av en smärta i mitt ena öga, jag satte handen för mitt öga men då gjorde det ännu mer ont. Jag gjorde ett gnälligt ljud innan jag märkte att James satt och sov i stolen jämte sängen, jag skrattade och märkte bara då att jag var på sjukhuset, jag tittade frågande runt mig men kom på vad som hade hänt innan allt blev svart... hur länge sedan var det? Tänk om jag har legat i koma?

Jag satte mig snabbt upp och kände att jag blev yr och la mig ned igen, vad har hänt med mig? Jag tror att jag har en stor blåtira på mitt högra öga men... jag är inte säker och jag tror också att jag kan ha ramlat och slått i huvudet av något slag. 

Plötsligt vaknade James till och såg mig, han sken upp som en sol medans jag satt och tittade frågande på honom. 

-Vad hände? frågade jag honom och han satte sig upp rakt och la händerna på sängen. 

- Den... där... mannen slog till dig riktigt hårt och som tur var är jag stor och stark så jag slog ned honom, sa James och jag tystnade helt, det kändes som om hela rummet var tyst. Han skrattade och skakade på huvudet. 

- Polisen kom för att de såg vad som hade hänt, sedan kom ambulansen för att du hade fått hjärnskakning och... du har en stooor blåtira på ditt högra öga, sa han och jag nickade och satte mig sakta upp denna gången.

- Jag... ringde till Justin, sa James och jag tittade chockat på honom och han tittade allvarligt på mig.

- Du vet inte vad som hände med oss... sa jag och tittade ned på mina händer, James suckade och flyttade sig närmre mig. 

- Jag vet inte vad som hände mellan er men det jag vet är att du inte är dig själv nu, du är ute och festar och är aldrig i skolan? Alexis! Sista gången du var sån här var när... mamma och pappa var borta i 1 år, sa James och jag tittade på honom och mindes dagen då Justin gav mig valet mellan James eller honom.

- Han tvingade att välja mellan dig eller honom, sa jag och tittade på James som suckade igen och tittade ned men lika snabbt upp igen. 

- Det jag vet är att du verkligen gillar Justin, inte för att han är en artist utan för att han är en en snäll och omtänksam person, du har aldrig känt såhär för en annan kille, sa James och jag tittade upp på honom och jag visste att han hade rätt. 

Jag hade aldrig känt mig levande med en annan kille förut, men med Justin känner jag mig hel. Jag vet att det låter knäppt... men det är så svårt att förklara. 

- Jag vet inte hur länge han kan stanna... men det jag vet är när han väl åker... kommer jag vara här för dig, sa James och tog min hand, jag log mot honom innan jag kände hur hela jag började skaka och snart så var allt svart... igen.

 

---

 Det kommer hända något som jag tror att ni kommer gilla i nästa kapitel, ni får vänta och se!

 

Jag satt och väntade på Jack som hämtade sin mobil i hans sovrum när jag såg fotot som satt på soffbordet, jag gick fram till det och lyfte upp det. 

Jag såg en kvinna som var blond-brunett och hade vackra ljus blå-grå ögon, hennes leende var helt perfekt och man blev nästan förvirrad när man såg på henne. 

Jack kom in i rummet och gick fram till mig, han skrattade och tog fotot ifrån mina händer. 

- Det är min mamma, visst är hon vacker?  sa han och jag tittade chockat på honom och nickade, han skrattade igen och vände sig om för att släcka i köket. 

- Innan hon fick mig och min syster Karrah var hon modell och just nu jobbar hon som fotograf, det är därför hon, pappa och Karrah åker på många affärsresor, sa Jack och jag nickade men var fortfarande ganska förvirrad. 

- Hur kan du inte vilja vara med henne hela tiden? Hon är ju... otroligt vacker, sa jag och gick till dörren och tog på mig min jacka och mina skor, det hade börjat bli kallt ute. Det var ju ändå sent i november. 

- Det är för mycket för mig, hon älskar hennes jobb men... hon tar det verkligen på allvar, jag saknar dem men jag vill ändå inte vara med dem, sa han och jag nickade och kände hur hela jag förstod vad han pratade om. 

- Mina föräldrar är sällan hemma, jag saknar dem och vill... vara med dem, sa jag och Jack tittade ledsamt på mig med en förstående blick. 

- Vi har massor av saker gemensamt, sa han och jag skrattade och ryckte på axlarna. 

- Ja... våra föräldrar men... vad mer? sa jag och hoppade in i hans bil, han satte igång den och jag kände hur hela bilden skakade av den stora och bullrande motorn. 

- Vi har inte varit i skolan efter paris, sa han och jag tittade frågande på honom, han tittade på mig men jag kunde inte läsa hans blick. 

- Jag har... också festat, sa han och jag tittade fortfarande frågande på honom.

- Du låg inte utanför huset igår, du låg på en soffa i klubbhuset, sa han och jag tappade nästan luften... I en soffa.... i klubbhuset... bland massor av... killar? 

Jag hade ringt Alexis men hon hade inte svarat, jag hade letat överallt efter henne men hittade henne inte. Varför svarar hon inte?

Jag hade gått runt i huset i minst 2 timmar och bara letat efter saker så jag skulle förstå vart hon var med det jag hittade var... inget!

Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag kan inte göra mer...

Jag satte mig ned i soffan och suckade medans jag sakta lutade mig tillbaka, jag försökte tänka på vart hon var med det ända i mitt huvud som kom upp var glass. 

Jag är helt otrolig, det enda jag kan tänka på är chockladglass med frukt strössel och chockladsås på, jag ska tänka på Alexis och vart hon kan vara! Dumma hjärna!

Jag låg och tittade på The Switch när James ringde och frågade efter Alexis.

- Vad menar du? Har hon rymt? Hur kan hon ha rymt? skrek jag och jag hörde hur mamma och pappa började bli oroliga där nere. 

- Vart är hon? Skrek han till mig och jag började bli riktigt irriterad på honom.

- Hur ska jag kunna veta vart hon är när jag inte ens vet vad du menar! skrek jag tillbaka till hans dumma kommentar, han suckade och klickade mig. Jag skrek högt och irriterat och slängde mobilen i sängen och hoppade av ilska så golvet nästan svajade. 

Efter golvet nästan hade gått sönder la jag mig i sängen och suckade, plötsligt började jag tänka på James leende och själv började jag att le. 

Varför hade jag aldrig tänkt på att James faktiskt är ganska... snygg?

 Jag satt och tittade ut i regnet som sakta rann ned för bilglaset. 

- Jag tänkte inte på... sa Jack och jag vände mig om och såg hans ledsna min, jag skakade på huvudet och log svagt. 

- Det hände säkert inget, sa jag och tittade framåt precis som om vi rörde på oss, men egenligen satt i en en pinsam tystnad och jag kände hur nervöst det började bli mellan oss. 

- Ska jag köra dig hem eller kans...

- Nej! Inte hem! Kan vi bara inte åka till något Kafé och sitta och prata om något riktigt roligt? Det börjar bli en pinsam tystnad här... snälla? sa jag och Jack nickade och startade bilen, igen hördes ljudet som nästan gjorde så jag hoppade upp i taket. 

- Har du något favorit Kafé? frågade Jack och jag tittade frågande på honom, han skrattade och började köra i den dimmiga och regniga Stratford.

- Jag menar... har du något Kafé som du mest fikar på eller... är på? frågade han och jag skakade sakta på huvudet men fick något i mitt bakre huvud som gjorde mig riktigt varm inombords. 

- Eller...när jag var liten brukade alltid jag, mamma och James åka till ett ställe mitt i stan och fika på en glass och varm chocklad, det är ett minne jag aldrig glömmer, sa jag och Jack log mot mig och jag såg hur han förstod min glädje som kändes inuti mig just nu. 

- Vad heter Kafét? frågade han och jag började tänka bakåt i tiden. 

När jag kom tillbaka till verkligheten satt Jack och tittade in i mina ögon och jag såg på honom att han hade väntat ganska länge. 

- Ledsen... jag kom och tänka på ett minne ifrån min barndom, sa jag och log mot honom, denna gången var det riktigt och inte fejk. 

- Så, kommer du ihåg vad kafét heter? frågade han och jag log och nickade. 

- Ja... Annie's Kafe, sa jag och tittade ut i regnet igen.

- Det är min mammas kafé, sa jag och tittade ledsamt ut i regnet... men det var länge sedan...

---

 Jag vet att vissa av er tycker att det är tråkigt, men nästa ska jag försöka göra roligare! 

Dessutom kan ni gärna ge förslag på vad ni vill ska hända i novellen, det blir också lättare för mig att skriva så ni tycker om det.